Dystopisk karnevalsmånad

Februari månad brukar präglas av karnevalsförberedelser och karnevalsyra i stora delar av världen, och så även i en liten by mellan bergen och havet i det lilla landet som ligger i Europas sydvästra hörn. I år gjordes ett litet försök att i lite begränsad omfattning återuppta karnevalstraditionen efter fjolårets uppehåll, men stämningen var kanske inte helt på topp. Kommer den någonsin att bli det igen, tro? Jag vill ju våga hoppas det!

Årets februarimånad har känts mer dystopiskt än festlig, tycker jag. På byns huvudgata som brukar fyllas av dans och musik, konfetti och frityrdoft i februari var det i och för sig inte lika dystopiskt stendött och nedstängt som förra februari, men inte heller alls som på den gamla goda tiden. I stället för karnevalstämning var det denna februari en ständig kö till apoteket på byns huvudgata. Munskyddsbeklädda bybor som köade för att bli covidtestade. Någon gång under februari lyftes väl kraven på negativt test för allt möjligt, men det var inte slut på testandet för det.

Jag vet inte hur många mejl och meddelanden jag fick om covidtest denna februari. Varje gång någon i tjejernas klass eller dansgrupp eller liknande testat positivt måste nämligen alla i klassen eller gruppen testa sig, och det var någon eller några varje vecka. Då får man ett långt mail med en massa text och en kod som man ska visa upp när man testar sig. Och en massa påminnelser på mobilen. Därför var det nästan hela februari en svans av folk utanför apoteket. Alltid med två meters avstånd och munskydd på. Inte så festligt, med andra ord.

Sedan fick vi faktiskt covid och det var inte så farligt men inte heller speciellt festligt. Frida ringde från skolan och hade feber en vacker februaridag, jag åkte och hämtade både henne och Jonna då det inte var så svårt att räkna ut vad det var. Köpte ett gäng snabbtest och samma dag testade hela familjen positivt och var i isolering sju dagar.

Sverker och Frida hade feber och var rätt däckade i ett dygn eller två, Jonna lite ont i huvudet men jag mådde bra. Jag trodde först att covid skulle tvinga mig bryta min runstreak, som var uppe i 260 dagar, men eftersom jag inte hade några symptom sprang jag varenda en av dagarna i isoleringsveckan också. Oftast tidigt på morgonen då risken att möta någon var liten. Hundarna måste ju ändå ut och om det bröt mot någon regel vet jag inte men min runstreak bröts i alla fall inte.

Jag undvek att lägga ut mina bilder under isoleringen, så slapp folk fundera över det och kanske få för sig att skvallra om mig eller anmäla mig eller så. Man vet aldrig. Ni ser glappet? Ingen märkte något tror jag.

 

Running with covid.

 

Vi  var förstås också tvungna att bryta isoleringen för att åka och göra ett officiellt covidtest. Redan innan Frida och Sverker ens var på benen hade jag fått både mejl och sms och telefonsamtal från skolan om att vi måste ringa SNS (två timmars telefonkö) och sedan testa oss så snart som möjligt så de kunde skicka ut meddelande med nya koder till alla i klasserna så att de också kunde testas, igen.

In i bilen med hela smittade och till hälften ganska hängiga familjen i jakt på någonstans att testa oss alltså. Det var fullbokat på byns apotek och lång kö som vanligt och nästa testställe var stängt och det tredje hade råkat ut för en cyberattack, det fjärde var också stängt eller fullbokat men till slut fick vi våra positiva test och mejlade dem till skolan så de blev nöjda.

 

Hela förmiddagen irrade jag runt med sjuk familj för att få officiellt bekräftat att vi var smittade.

 

Positivt helt klart för alla fyra. Positivt att vi inte blev så sjuka också och även att några i byn hörde av sig och undrade hur vi mådde och om vi behövde något när vi var isolerade. Vi behövde jäst och febernedsättande och vips så låg det i brevlådan!

Positivt kändes det också i februari att det lättades på restriktioner och till och med ordnades karnevalsfester på sociedaderna, även om det inte skulle bli något karnevalståg på gatan. Lite bakvänt kan man tycka, då det väl är inomhus som smittspridningen är värst, men för att ett karnevalståg skulle kunna bli av hade man behövt börja planera i december, och då var man inte tillräckligt optimistisk för att sätta igång arbetet med dräkter och danser. Det är ju så ovisst nuförtiden. Man vet inte hur det ska utveckla sig från en månad till en annan. Det har vi lärt oss de senaste två åren och det blev vi påminda om igen allihopa innan denna februari var till ända, tyvärr. 

Ingen riktig karneval alltså, men några var visst ute och dansade på gatorna en vända på söndagen och fyra kvällars fest var det på bägge sociedaderna och tjejerna gick på alla till hundra procent till fyra på morgonen. Vi turades om att hämta dem i svinottan när de ringde och sa att de hade dansat klart. Sverker och jag höll oss annars hemma, utom när Fridas dansgrupp skulle uppträda. Då kammade vi till oss och gick dit, med våra finaste munskydd på, som dock snabbt åkte av när vi till vår förvåning upptäckte att vi var i stort sett de enda som inte var nakna i ansiktet. Både baren och stora salen var fulla av ansikten och leenden som vi inte sett sedan karnevalen 2020, och alla skålade med alla och sa att nu får det räcka med det här eländet och att nästa år. Då blir det en karneval som heter duga! Då ska vi dansa och festa som aldrig förr, om Gud vill. (Så kan man nämligen inte säga utan att lägga till det obligatiriska ”se Deus quiser” – om Gud vill!)

 

Här dansade de för fullt, men på tisdagen när de skulle dansa igen var mer det så många som blivit sjuka eller testat positivt att de inte kunde framföra den igen. Efter karnevalen var köerna till apoteket ännu längre än vanligt och folk testade positivt på löpande band. Minst trettio mejl och sms om smittade klasskompisar plingade in i min telefon. Nästan hela byn verkar vara smittad av den där ”karnevalsfebern”. I Fridas klass är det just nu 20 elever av 27 som testat positivt och är hemma, och de sju som inte har det bor in en annan by men får det väl också snart om de inte haft det nyligen, som vi.

Sedan hände det ju också saker i februari som fick pandemin att blekna i jämförelse. När jag åkte genom byn denna karnevalsvecka var det förutom kö till covidtest också fullt med vita skåpbilar och någon lastbil utanför byns apotek också. Nu hade apoteket även blivit byns uppsamlingsplats för hjälpinsamlingar till Ukraina. Tolv stora bilar fylldes med medicin, förband, mat, filtar och kläder och rullade sedan österut. Vid rattarna satt tydligen ukrainare som skulle hem och slåss för sitt land, och då passade på att få med sig så mycket de kunde av sådant som kunde behövas där.

 

 

Massor av liknande insamlingar på andra håll. Här i Lissabon. 

 

Ukrainarna är en av de största invandrargrupperna i Portugal. Det finns flera elever från Ukraina på barnens skola och Jonna har två i sin klass. Jag har också råkat på flera ukrainare här i olika sammanhang och har då imponerats av att de pratar portugisiska så bra att jag nästan inte kan höra att de inte är portugiser. Snart kommer de första busslassen med flyktingar från Ukraina till Portugal och insamlingarna fortsätter.

Februari 2022 får knappast gå till historien som någon höjdarmånad vare sig i världshistorien eller i Bortugal även om vi tyckte att det började lite hoppfullt och det också fanns ljusglimtar. När det nu äntligen kändes – ännu en gång – som om slutet på pandemin och restriktionerna kunde vara i sikte dök det ju upp något ännu värre i andra änden av tunneln i stället. Vi befinner oss i och för sig i andra ändan av Europa, men det känns ändå nära. Ändå hemskt. Overkligt. Otäckt.

Februari har också också präglats av nyheter om torka i Portugal. Den värsta på 20 år sägs det, och bilder på uttorkade dammar och floder har bidragit ytterligare till den dystopiska känslan denna februari.

 

Plus det där med fåret då, och att jag konsumerar en hel del dystopilitteratur hjälper inte heller. Varför gör jag det egentligen?

Jag minns februari 2020 och hjärtat vill nästan brista av saudades efter våra liv så som de var innan allt elände bröt ut. Sju karnevaler (alltid denna sjua!) fick vi dansa och trängas utan rädsla och oro. I fred och frihet. Då när vi var lyckliga och inte visste om det. Eller så visste vi det kanske, men inte kunde vi veta, inte kunde vi föreställa oss vad som väntade. Det kan vi ju inte nu heller, men jag hoppas hoppas, vill våga hoppas på nästa februari. Att byns huvudgata då kan fyllas av karnevalsyra igen. Av dans och musik, konfetti och frityrdoft. I fred och frihet! Då ska vi dansa och fira och festa som aldrig förr, säger de i vår by. Se Deus quiser.

 

 

Kommentarer
  1. Jag bor i Algarve med två grundskole-barn. Det kommer ju meddelande att man måste ringa SNS om ngn i klassen fått. Men det kan man lugnt igga här. Om nu någon skulle fråga(vilket aldrig hänt) kan man väl bara hänvisa till att man gjort test hemma?

    Kiwi har mer C-vitamin än Citron förresten.

    • Nej jag har inte behövt ringa SNS bara för att någon i klassen testat positivt, men testa oss har vi behövt, varje gång. Man får ett mejl med kod som man ska ta med till testställe, plus att föräldragruppen är på om det på whatsapp och klassföreståndaren hör av sig. ”Har Frida / Jonna testat sig?”. Ringa sns gjorde vi bara när vi fick covid och det var ju ingen lek! Två timmars telefonkö när vi hade covid och behövde ringa…… Då ringde vi mest för att få fastställt att vi testat positivt så karantänen kunde påbörjas och avslutas så snart som möjligt. Vi kunde inte åka och ta officiellt test redan dag 1 allihop på grund av att två av oss var för sjuka för att lämna sängen de första 48 timmarna typ. Sedan vi var sjuka har vi sluppit testa oss och tycker det är skönt att vi slipper när föräldragruppens tråd går igång och skolan mejlar, plus att det verkar ha lugnat ned sig lite. Tror alla i tjejernas klasser haft det nu. Har ni klarat er?

  2. Vad gäller klimatet och vattenbristen finns det ju en del saker man kan göra själv. Spara regnvatten, inte bada badkar, eller vattna, plantera medelhavsväxter som klarar torka, hänga tvätt ute och mer allmänt minska sina koldioxidutsläpp, sänka inomhustemperaturen, minska konsumtion, resa mindre, köra en liten bil och planera sin körning o s v. Med kriget är det ju värre, men man kan ju skänka pengar eller erbjuda en bostad, eller kanske försöka informera andra och rösta.

  3. Vilka duktiga ungdomar som dansar så fint :)!
    Synd att coronan inte vill släppa sitt grepp om världen och hemskt med de två bilderna som visar samma plats och stor brist på vatten. Klimat- och mijökrisen visar ännu en gång sitt ansikte.
    Och så Putin med sitt vedervärdiga krig på detta som om det inte vore nog innan. Vart är världen på väg???
    Hoppas, hoppas och hoppas igen att nästa februari blir bättre och helst bra naturligtvis. Vi får göra allt vi kan.

    • Ja det är alltid så roligt att se dansföreställningarna! Att ”alla” är smittade är ju inte så farligt längre tack och lov så kanske kan vi lära oss leva med viruset utan en massa krångliga regler och restriktioner snart. Det hoppas jag i alla fall men man vet aldrig!

      Man får verkligen hoppas att kriget inte eskalerar.

      Hoppas på fler goda nyheter under resten av detta år!

  4. Så trist och besvärligt. Det känns helt hopplöst med situationen i Europa just nu. Men vi tapper inte modet och hoppet – och man blir då glad över att se den fantastiskt duktiga dansgruppen!!!

Lämna ett svar till Marianne Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *