Vilket stuuup?!

På natten efteråt vaknade jag kallsvettig och skräckslagen, med en mardröm om fötter som inte hittar fast mark, händer som släpper taget och kroppar som aldrig slutar falla. Inte förrän då, på natten efter den där stunden vid stupet förstod jag på riktigt hur nära det hade varit. Det tog väl emot att låta det sjunka in. Därför kom insikten inte på riktigt förrän jag somnat och inte kunde värja mig. Jag tror det var likadant för Frida, för under själva dagen var hon så glad och uppfylld av äventyret, men nu efteråt vill hon inte ens prata om den där dagen.

Ett sista äventyr tyckte vi att vi skulle hinna med innan året tog slut och klämde in oss i bilen och körde söderut, över 25:e aprilbron. Målet för dagen var en hemlig strand som man bara kunde nå till fots. Inte visste vi då att det nästan skulle bli vårt allra sista äventyr. Inte bara för året utan för alltid. Jag får fortfarande svindel ända in i själen bara jag tänker på det.

Då var fokus på att hitta stranden, på att välja rätt väg i varje förgrening av stigen, att inte halka eller trampa snett och att inte hamna för långt efter tjejerna som ivrigt skuttade före och ropade på oss att skynda oss.

 

Kom mamma och pappa, det är hitåt!

Vi har gjort många liknande vandringar så vi trodde vi var rutinerade. Det är nog bara att följa stigen.

 

Sverker, som annars är den som är bäst på konsekvenstänk och säkerhetsfrågor var en bit bakom oss allihop fast han var den som borde gått först. Jag tror han stannat för att vänta in hunden som for fram som en galning bland buskarna och gjorde egna små äventyr av utflykten, försvann och dök upp.

Vi tog oss ned till stranden till slut via en annan stig än den vi följt från början. Också den bitvis brant och full av strapatser, men den ledde åtminstone till stranden och inte till kanten av ett vansinnigt högt stup, helt utan varning och skydd. Det fanns kvar där i bakhuvudet, ögonblicket när flickorna varit ute på klippan och ropat att ”Mamma, här tar stigen slut, det är väldigt brant och högt också!”. ”Kom tillbaka hit då!”, hade jag ropat till svar, och så hade de klättrat upp igen och så fortsatte vi på en annan stig och snart var vi på stranden.

 

Kom tillbaka då! ropar jag när jag kommer ikapp och förstår (men ändå inte) att Frida är ute på klippväggen.

 

Därnere på stranden drog jag efter andan när jag såg hur höga klipporna var och när jag insåg att de befunnit sig längst ut på branten, faktiskt klättrat ut en bit på klippväggen.  Bilden av vad som nästan hänt började klarna lite när jag tittade upp mot klipporna. Jag kunde föreställa mig flickorna där, högst däruppe, en bit ut på klippväggen och rös. De var redan ute på klippväggen innan jag hann fatta något, och inte ens då fattade jag hur högt det var. Att det faktiskt var ett stup där, och hur högt fattade jag inte förrän på stranden.

Känslan av lättnad och triumf tog ändå nästan helt över när vi vände klipporna ryggen och tog in stranden vi hittat. Det var fortfarande några timmars sol kvar innan skuggan skulle ta över, och så pass varmt att vi kunde ta årets sista dopp. En perfekt dag om det inte varit för den där vaga svindeln, en känsla av att marken nästan kunde försvinna under våra fötter, vilket ju var vad den nästan gjort. Jag sköt ifrån mig svindeln och återgick till att fotografera och njuta av den fantastiska plats vi hittat fram till. Nu var vi ju här. Inget hade hänt.

 

Fiskebåtar så nära

 

Kajaker långt därute

Kustbevakningen

Vattnet var förvånansvärt varmt för att vara en av decembers sista dagar. Jag var i två gånger! Den enda bilden där det inte syns hur nakna vi var.

En fika efter badet, innan hemfärd

Men de är fasligt höga och branta de där klipporna. Högre än bilderna visar. Exakt var på klippväggen stigen mynnat ut vet jag inte, men det spelar inte så stor roll.

 

Det är konstigt hur jag som varit en sådan hönsmamma  slappnat av så till den grad att jag blivit ansvarslös. Hur jag som är så medveten om hur farlig den portugisiska kusten är och till och med skrivit om det  mer än en gång kunde vara så dum. Mycket berodde det nog på en övertro på mina barns kapacitet och omdöme, men också på att de är så snabba och orädda. Det berodde också på att vi ena stunden var på en snårig stig och att den ledde till ett stup som plötsligt bara var där. Det är sådant jag borde räkna med vid det här laget, men inte tror man att stigen ska sluta tvärt vid stupet, utan skydd och skyltar (svensk som man är). Man tror att så länge stigen fortsätter är man på rätt väg, men ibland är det ju bara regnvatten som skapar ”stigarna” och ibland kan alltså stigen leda fram till ett brant stup. Ibland kan stupet vara brantare och högre än man trodde.

I närheten av Cabo da Roca föll ännu en turist nyligen utför en 15 meter hög klippa och dog. Självklart kan de inte sätta stängsel och skyltar längs hela Portugals kust. Man måste ha det i sitt medvetande hur farlig den kan vara. Det måste in i mitt medvetande. In i barnens medvetande. Kanske fattar vi nu, efter det här äventyret, årets sista, som tack och lov inte blev Det Sista.

Hade de fallit hade jag kastat mig efter, så som jag gjorde i mardrömmen.

 

Comments
    • I Sesimbratrakten,ja! Där finns många ”hemliga” stränder! En del riktigt hemliga som man bara kan ta sig till med båt.

  1. När man står vid något av alla dessa stup som Portugals kust bjuder på är det med en blandning fascination och skräck. Fascination över det galet vackra och skräck över hur lätt det måste vara att ta ett steg åt fel håll, ut i det blå. Den hemska skräck du kände, inte minst efteråt, vågar man knappt tänka sig in i. Det vackra och förförande kan på ett ögonblick slås om till det hemska och förfärande. Tack för att du delar med dig av era upplevelser, och det var ju verkligen en vacker strand ni hittade!

  2. Fantastiska bilder! Jag kan verkligen relatera till den där känslan av att havet och de höga klipporna är farliga men utsikten så oändligt vacker. Svindeln när man står där och inser hur liten man är. Samtidigt suget att ta steget ut i det okända stora blå.

  3. Oo, jag känner så mycket med dig, Åsa! De tankarna, drömmen och den svidande känslan i maggropen, när barnen har varit nära att råka illa ut. Jag har också en sådan katastroftanke, där fantasin skenar iväg blixtsnabbt vad det kunde ha händ med dem. Och de respektive känslorna sköljer över mig… Det är problem som jag ständigt brottas med att inte mynna ut i alltför stor överbeskyddande. Som då belastar barnen både genom min brist at tilltro av deras egen förmåga men också genom att hindra dem att utveckla nödvändig erfarenhet. Samtidigt ska jag kunna hitta den tunna linjen där överbeskyddandet går över till ansvarslöshet… Hur ska jag kunna hitta det rätta svaret i varje given stund i tiotusensidiga föräldramanualen? Att bli en förälder är den bästa som har händ mig och ingen annan erfarenhet i livet har varit så utvecklande för mig. Men inget annat heller har gjort mig så fruktansvärd sårbar… det är som mina två viktigaste kroppsorgan har fått var sitt benpar att springa rund efter egen bevåg…
    Ja, det är frågor som har sysselsatt mig många timmar under dygnen de två krabaterna har funnits i mitt liv. Men för att kunna överleva rent mentalt så har jag varit tvungen att iaktta livet rund omkring mig från nya infallsvinklar. Och det jag ser är att: oförutsedda olyckor händer även när man har 200 % säkerhet. Och man kan klara livet i behåll i mest bisarra situationer. Vad är det som bestämmer vad är det man har att gå igenom i livet? Jag vet inte… Jag skulle kunna slösa timmar på att leta statistik på nätet hurdan korrelationen är mellan säkerhet och faktiska olyckor. Men så länge det finns osäkerhetsfaktor så kommer jag att känna mig otrygg med mina beslut. För att inte kvävas av den osäkerheten försöker jag välja att ha tillförsikt. Tillförsikt till mina barns förmågor, tillförsikt till mina beslut i den stunden och tillförsikt till våra egna och gemensamma öde. Och tacksamhet för förmågan att dra lärdom av det som hände. Det är kanske den lärdomen som kommer att rädda ens liv i en framtida olycka, Åsa!
    Stort jättekram till dig och familjen,
    Maria

    • Att bli mamma är det bästa som hänt mig också, men det är inte lätt. Man kommer aldrig att kunna koppla av helt, ändå kan man inte vara på helspänn hela tiden. Det gick bra den här gången också. Jag är tacksam. /Åsa

  4. Fantastiska bilder! Klipporna och havet i Portugal är verkligen vackra. Men förstår att du var skärrad efter upplevelsen, vem hade inte det? Under vår vistelse i Portugal reagerade vi dock på den nästan totala avsaknaden av staket, räcken eller varningsskyltar – även på platser med många besökande turister. Minst lika mycket kan man förvånas över de som går utanför murar och staket vid stup bara för att ta en bättre bild.

  5. … Tankarna efteråt…
    Du visste inte. Ingen visste. Ny stig, nya klippor, okänt stup. Slutmeningen, att om de hade fallit hade du kastat dig efter. Som jag förstår det!
    Det läskigaste som jag har gjort är att ha hoppat ner från Ålands högsta bro. Som inte är jättehög, och det var med sele och band, men det där var någonting som jag verkligen inte vågade göra, och varenda gång jag blundade, dagar efteråt, veckor, ryckte det i kroppen som vid fallet. Kom att tänka på det i början av din text.
    Fantastisk strand, så vackra bilder.

  6. Många vackra bilder men jag förstår lite av dina tankar och känslor. Vi råkade liksom tappa bort ett barn på en utlandsresa och även om vi var på en lugn ort vid vårt hotell så blev jag rejält orolig när min man, efter ca 1 timme börjar prata om att det som inte får hända och som inte borde hända någon någonsin: att barnet blir taget. Han hade gått själv på området där vi bodde men irrar man runt och kommer fel så kan saker hända för ett barn som inte kan språket. När maken uttalat dem orden var jag inte så lugn längre, det kan jag lova. Men allt gick bra och inget farligt hade hänt även om det var läskigt för sonen. Dock – tankarna kom ifatt och man börjar sväva iväg. Tänkte till och med att jag nu aldrig vill åka tillbaka till landet. Helt ologiskt.

  7. Oj! Att läsa detta var en ” cliffhanger” om något. Detta att livet är skört och tråden tunn mellan katastrof och den vanliga vardagen.
    Tack och lov så är livet så vist inrättat att man oftast i allafall har marginalen på rätt sida.
    Vi har också reagerat som svensk på bristen av varningsskyltar etc här.
    Men också ex i Cabo da Roca där man har stängsel och folk ändå går utanför.
    Men vilken magiskt vacker strand ni hittade efter era strapatser😊

    • Ja hittills har man haft tur i livet, Inger! Vid Cabo da Roca finns det ju en mur/ ett staket, men som sagt det har blivit lite av en sport att gå utanför, vilket verkligen inte är så smart. Man måste vara försiktig, men ibland glömmer man/hinner man inte! Stranden var underbar, och tydligen finns det en annan väg dit från ett annat håll som säkert är säkrare. Roligt att du kommenterar igen! /Åsa

  8. Oj. Jag andas in djupt och håller luften inom mig länge innan jag öppnar munnen och …puh…! Jag är ju en riktig hönsmamma och mannen min är ännu värre. Stackars son.

    Kan det vara så att klipporna ofta rasar, att det är därför stigen liksom bara försvinner eller viker tvärt av?

    Bilderna är helt sanslöst vackra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *