Vid lägerelden

Självklart skulle vi göra upp en lägereld! Dels blev det lite kyligt så fort solen gått ned, och så är det ju det som är halva grejen med att tälta. Allt vi gjort under dagen var ju sådant vi kunnat göra under en dagsutflykt också. Det var nu själva campingäventyret skulle börja!

Självklart vi hade med oss både korv och marsmallows att grilla. Självklart fick vi rök i ögonen och röklukt i kläderna, men vad mysigt det är att samlas kring en eld! Lite otäckt bara att världen krymper ihop till bara den lilla cirkel av ljus som elden avger, och att allt utanför den cirkeln göms i mörker, och blir Det Okända. Visst mindes vi ungefär hur det såg ut, men vem visste vad som dolde sig där nu när det var mörkt?

Okej vi hade lite lyse vid tältet ett tag, men vi ville ju inte slösa med batteriet i fall vi verkligen skulle behöva det sedan. Om det kom en ranger och bad oss packa ihop till exempel..

Det är förstås då man ska berätta spökhistorier. Jag hade ingen aning om att tjejerna varit så laddade inför detta att de skrivit ned och övat in varsin spökhistoria! Jag var imponerad av vilket flyt de hade i sitt berättande och när jag hittade deras anteckningar  blev jag imponerad igen av att de gjort sig sådant besvär.

 

Fridas historia var en historia om en familj som åkte och campade. De fick fel på bilen mitt ute i öknen och fick hjälp av en mystisk främling som plötsligt dök upp från ingenstans. Varför hade han grävt fem gropar i sin trädgård? En för varje familjemedlem och en för hunden? Varför hade han hängt fem rep i trädet i sin trädgård? Det fick vi aldrig veta, men tydligen var han inte ens farlig. Han kunde dessutom hjälpa dem att laga bilen så de kunde åka vidare ut i ödemarken. Lättade satte de sig i bilen och åkte därifrån. Så dumt av oss! skrattade de när de åkte iväg, det är klart att det inte finns något att vara rädd för här! Det var bara hunden som satt och tittade ut genom bakrutan som såg monstret som dök upp bakom gubben som hjälpt dem och slukade honom hel…

Jonnas historia handlade om ett monster från rymden, med sex ögon. När han kom till jorden stängde han fyra ögon och satte på sig en päls. När han varit på jorden ett tag lärde han känna en flicka som gav honom mat och tog hem honom till sin familj. Där bodde han sedan, och ingen i familjen visste att han när som helst kunde kasta av sig pälsen, öppna alla ögon och förvandlas till ett naket sexögt monster från rymden. Och vet ni vad det värsta var? avlutade hon. – Att det var Tuxa som var monstret! Det kanske låter larvigt, men jag ville i alla fall inte ha Tuxa i min del av tältet den natten.

Vem är han egentligen, den där Tuxa?

Undrar om det inte ändå är Sverker som är stjärnan i familjen vad gäller själva historieberättande. Han skriver aldrig, men fantasi har han, och snacka kan han. Den här gången stal han lite från ”Närkontakt av första graden”, men det var det ingen som märkte. Alla lyssnade fascinerat på historien om pappan som vid middagsbordet blev alldeles tom i blicken och plötsligt började skulptera ett berg av potatismoset. Allas potatismos rev han åt sig, och ett stort berg blev det, ett berg som precis liknade det som låg vid sjön där de brukade campa. Just dit skulle de faktiskt åka i helgen! Plötsligt var pappan som vanligt igen och undrade vad potatismosberget kom ifrån. När helgen kom var pappan som vanligt och vid berget där de campade var allt sig likt, i alla fall tills på natten.

Vid midnatt när de hade släckt lägerelden hördes det plötsligt ett pulserande ljud som liknade jättehjärtslag, och sjön började lysa med ett svagt grönt sken. Ur sjön reste sig något som liknade en jättemanet, och det var ifrån den som både ljuset och ljudet kom. Alla stirrade skräckslaget på den, och plötsligt var pappan sådär tom i blicken igen och reste sig upp och gick med armarna utsträckta framför sig som en sömngångare mot maneten. Plötsligt öppnades manetens gap och ut sträcktes en tunga som pappan klev upp på som om det vore en landgång…

Det var en lång historia som jag inte behöver berätta färdigt nu, men vi satt i alla fall som trollbundna tills den var slut. Det kändes betryggande att Sverker aldrig skulpterat något av potatismos och inte var det minsta tom i blicken, men vi sneglade nog mot havet ibland ändå och hoppades att ingen jättemanet skulle börja pulsera i havet.

Nu fick i alla fall räcka med historier, nu var det i alla fall dags att släcka elden och krypa in i tältet. Jag fick lova att tänka ut en bra historia till nästa natt. Där låg vi sedan i varsin sovsäck omgivna av mörker på en strand med campingförbud, med en förbjuden hund som kanske var ett sexögt rymdmonster. Ändå sov alla som grisar i sina sovsäckskokonger utom jag som fick lite klaustrofobi i min sovsäck och tyckte mig höra mystiska ljud utanför. Pulserande ljud faktiskt, och skrapande ljud, men till sist somnade jag också, och nästa dag fick jag förklaringen till ljuden. Det bodde tydligen en kattfamilj i buskarna kring tältet, och under natten hade de släpat bort Tuxas matskål som glömts ute, och tömt den helt. Det pulserande ljudet var stora fartyg som glidit förbi helt nära i mörkret.

Soluppgång och pulserande fartyg

Så härligt att vakna upp på stranden och kunna äta frukost på första parkett. Morgondoppet hade vi ju bokstavligen på badrocksavstånd, så det var ju perfekt att vi hade badrockar med oss. Till barnen i alla fall. Sverker och jag överraskade barnen med att komma rusande nakna med indianstridsrop förbi dem och kasta oss rakt ut i vattnet, men det har vi av någon anledning ingen bild på.

Sedan blev det upptäcksfärd. Helt nära vårt läger upptäckte vi ett område med ruiner från romartiden. Det gav mig den inspiration jag behövde för att få ihop min spökhistoria till nästa kväll när det var dags för lägereld igen. Det var nämligen så att de där romarna som ju var långt ifrån Rom trivdes alldeles utmärkt precis just där i utkanten av Romarriket och aldrig ville lämna sitt läger.

Man kan förstå dem.

Så bra trivdes de, romarna,  att de svor en ed på att de aldrig skulle lämna denna vackra  plats. De tänkte minsann aldrig återvända till Rom, utan leva kvar precis där till sin död. Inte ens om de dog skulle de ge sig av helt. De svor på att om de fick dö där skulle de återvända till platsen varje år på årsdagen av sin död. De förseglade eden genom att skära sig i fingret och blanda en droppe av allas blod i vinet som de drack den kvällen. Det var för 1666 år sedan, på natten till årets sista dag, och precis den kvällen överraskades de av en tsunami. Alla drunknade, men på årsdagen av tsunamin återvänder de varje år. Då kommer de upp ur havet, som zombies….

Vilket sammanträffande att det just den natten när vi satt där vid lägerelden var natten till årets sista dag, och vad konstigt att alla sov som grisar även efter den historien, men det gjorde vi i alla fall. Faktum är att det gick alldeles utmärkt att tälta i december, trots lite kyliga nätter, läskiga spökhistorier och campingförbud. Det kom inga romarzombies och inga rangers och hade inte gasen tagit slut hade vi nog firat nyår där också.

Det kommer definitivt att bli fler campingäventyr i Bortugal framöver. Frågan är om det någonsin blir lika lyckat som den här första gången?

Comments
  1. Spökhistorier har jag inte tänkt på att jag kan introducera för mina barn. Kanske är dags för det men risken är att deras mamma får mardrömmar (om hon ens kan sova) Ha ha! 🙂

  2. Så mysigt! Offensivt med tältning mitt i vintern men kanske inte så stor skillnad på temperaturen i tältet och inomhus 🙂 Nästa gång blir det på ett annat sätt, som också kommer att vara bra! Kram

    • Nej vi är ju vana vid att sova kallt, Linda. Helt ouppvärmda sovrum..
      Och som du säger, nästa gång blir ett helt nytt äventyr, någon annanstans! Hoppas ni har det bra, vi ses nog snart! /Åsa

  3. Ni är en riktigt härlig äventyrsfamilj. Så härligt för flickorna att få uppleva spänning och trygghet i samma ”paket”. Ja, för mamma och pappa oxå.
    Ha de gott!

  4. Ja, det är något speciellt med att tälta. Känna hur kvällens kyla kommer fram. En knastrande brasa med vilda flammor, men varmt blir det.
    Förunderligt hemska historier, skulle nog haft lite svårt att somna in.
    Måste ändå varit lite kylslaget på morgonkvisten….

    Att lättklädd eller oklädd rusa ut i stora havets kalla vatten, suck ! Nä, inte ens för pengar skulle jag utsätta min stackars kropp för något sådant idag.
    Hade -4 grader härom natten,måste vara något slags rekord här i Portugal.

    • Ja det är ovanligt kallt här nu Arne! En riktig kallfront!
      Ett kallt morgondopp är alltid uppfriskande, bara solen skiner så man kan bli varm efteråt! /Åsa

  5. Härliga bilder och berättelser! Sverkers fantasi minns jag väl från föräldradagarna på Regnbågen då han trollband barnen med improviserade sagor och lekar!

          • Jo felstavade ”göt” är ju helt uppenbart – undrade bara vilka äro i sammanhanget ”de” som gör så mkt begåvat? Refererar du till den gamla TV-seriens upphovsmän eller är det dina döttrar + make?

            I alla fall var det dig personligen jag öser mina många lagerblad över…Men avkomman faller ju såklart inte långt från ”päron”-trädet

          • Ah, Jag menade avkomman! Om det inte var deras sagoberättande du berömde förstår jag att du inte förstod min kommentar! 🙂 Tack för lagerbladen!/Åsa

  6. Vilket underbart äventyr! Jag blir alldeles glad bara av att läsa om det!
    Jag skulle vilja vara en av dina ungar ;-)! Det verkar vara så roligt att bo med dig och Sverker! Fast det går ju inte, jag är ju liksom själv vuxen, med barn 🙂 Men jag får inspiration till saker att göra med Disa.

  7. Jag förstår att det blev en underbar upplevelse och ett minne att bevara. Men som du säger, frågan är om man törs försöka leva upp till upplevelsen en gång till…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *