Överraskning (igen)!

Jag blev inte alls upprörd när jag kom hem från ett av mina jobb  i lagom tid för att ta ett dopp och käka något innan det var dags att åka in till Lissabon och starta upp en ny kvällskurs i portugisiska för utvandrare och möttes av denna syn: :

…och det är jag stolt över!

Ta det lugnt Åsa, sa jag till mig själv. Du behöver inte bli arg! Andas. Tänk på vad fint det kommer att bli! – och det funkade! När jag andats färdigt hojtade jag ”Hallå lilla snickaren! Nu är jag hemma!” glatt och väldigt högt för att överrösta oljudet av betongborren på andra sidan den provisoriska rumsavdelaren. ”Har du rivit den där väggen i dag! Vilken överraskning!” sa jag glatt när en förvånad och dammig Sverker tittade ut genom en glipa.”Ja?” svarade han, lite osäkert.

Detta hade han inte väntat sig, detta var han inte van vid! Skulle jag inte säga något om att vi faktiskt kommit överens om att han inte skulle riva något mer innan vi bestämt vad och när gemensamt? Nej, tydligen skulle jag inte det! Det blir ju så himla tjatigt om man alltid ska upprepa sig. Sverker drar igång något, jag går i taket.  Någon av oss måste ju bryta mönstret, och det verkade inte som Sverker tänkte bli den personen, så då fick det väl bli jag. Jag fortsatte i samma glada ton: ”Vad bra att du har byggt för så noga och vad fint det kommer att bli när det blir klart!” och fick samma frågande ”Ja..?!” till svar innan jag styrde mot poolen.

Tog ett snabbt dopp, gjorde en omelett som jag käkade ute i solen innan det var dags att åka iväg till kvällskursen. Ja, det var en lite körig dag med sammanlagt tolv timmars jobb plus drygt två timmars pendling och lite nervös var jag också över att ta bilen till Lissabon och över att träffa kursdeltagarna för första gången. Tänk om jag åkte vilse? Tänk om de här eleverna inte var lika trevliga som mitt första gäng?

Jag har väldigt få köriga dagar,  och jag misstänkte ett tag att Sverker valt just den dagen med flit för att han tänkte att jag kanske inte skulle orka eller hinna ställa till en scen då. Eller om han bara greps av plötslig lust att riva vår fondvägg slash bibliotek slash walk in closet och göra ett stort hål i väggen ”så han kunde se hur stor skjutdörr han behövde beställa”. Antagligen det senare, för han såg rätt förvånad ut när jag tjugo minuter senare hojtade ”Glöm inte hämta ungarna (och alla grannars ungar) om en halvtimme!” innan jag gick ut genom dörren och faktiskt var ganska glad att jag hade ett kvällsjobb att åka till.

 

Ibland är det skönt att åka till jobbet!

Bye bye! Ibland är det skönt att åka till jobbet!

 

Sedan blev vi rätt osams om en helt annan sak, men det är en helt annan historia som jag behåller för mig själv.

Nu hoppas jag att väggen är fixad och hålet i väggen är tilltäppt med skjutdörr eller annat innan vinterstormarna kommer.

Så såg den ut. Nu är den borta och kommer aldrig tillbaka.

 

Hur det blir får ni se en annan gång.

I nästa inlägg kan det däremot handla om vårt lilla läslov eller om kalas och spektakel .. Det kan också handla om lösa djur eller kanske om att cykla till jobbet?

 

 

Comments
  1. Alltid lika kul att läsa din blogg! För ett par dagar sedan flyttade vi ner till Parede och går nu runt i vårt hus och funderar på att riva en betongvägg. Ditt blogginlägg inspererar ???

    • Jo, det är jag också, Freedom! Han undrar ju varför jag tycker det är jobbigt när det är han som sliter…;)/Åsa (Tack för förståelsen!)

  2. Hej på dig, din hårt förvärsarbetande portugisiska kvinna. Måste ändå vara en stor omställning i vardagen att gå från ”ingenting” till att nu nästan köra tvåskift.
    Tycker att det var väldigt fint o storsint av dig att det var just du som ”bröt mönstret”. Tur att ni hittade något annat att bråka om, för allt för stora förändringar är jobbiga i sig.
    (Som jag fnittrade till den där hemmagjorda reklamsnutten,, tur att dina barn är så unga,, sådana där grejer kan du inte göra när de kommit upp i tonåren!)

    • Roligt att min reklamfilm kunde glädja dig, Arne! Och jo tack det är en stor omställning, men det var egentligen bara just den där dagen som jag hade bägge jobben, och så är det också för begränsad tid som jag är så uppbokad. Jag kör så ett tag, sedan tar jag det lite lugnare igen. Jag föredrar det. /Åsa

  3. OK… Var glad för att han hade täkt för så att inte allt dammet hamnade i hela huset. För där letar det sig in ändå…

    Vad ska ni nu göra med alla de saker som stod där i hyllorna? Nästa projekt? Så att Sverker håller igång, liksom.

    Ibland får man nog bästa effekten av att göra det minst väntade. Men du får akta sig för nästa gång kanske han tänker att ”jamen det där gick ju bra, då kan jag ju prova på att göra det där som hon antagligen inte tycker är så bra… Då kanske hon bara blir lite arg.”

    • Ja det var som tur var ganska bra täckt, Emma. Otäckt är inte bra! 🙂 Dammigt blir det som sagt ändå men han har hållt efter det rätt bra. Sakerna i hyllan har fått en nya plats, men det finns alltid nya planer och man vet aldrig när han ska slå till! /Åsa

  4. Heja dig, som valde att inte ”gå i taket”. Sen är det ju bra för alla att ha projekt…tänker jag.. för att må bra. Kul att han tar tag i saker och drar igång nya projekt..(?).
    Trevlig helg!

  5. Jag brukar köra med mantrat ”även detta har ett slut” när det är något tröttsamt på gång! Fast det brukar ju vara magsjuka typ 🙂 Funkar kanske här också?

    • Nja, Susanna, det har ju ett slut, men det börjar ju om igen! 😉 Fast mantran är bra! Mitt mantra brukar vara ”Det blir nog bra till slut”! Det upprepar jag löjligt ofta. /Åsa

  6. Sverker måste vara den ultimata bloggarpartnern 😉 Det verkar utåt sett liksom hända något med honom inblandad med jämna mellanrum. Ett bra bot när bloggtorkan skulle slå till, om den någonsin gör det för dig? 🙂

    • Bloggtorka vet jag inte vad det är, Lanclin-Linnea, men däremot räcker inte tiden till att skriva om allt som man skulle kunan skriva om!/Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *