När man hjälper till lite för mycket..

Vad gör man inte för att det ska gå bra för barnen i skolan? Man stöttar dem i skolarbetet, hjälper dem med läxorna, förklarar för dem när de inte förstår (så gott man kan) och förhör dem inför proven. I alla fall är det så vi gör.

Ibland tar det en hel del tid. Här har vi nyss klarat av mitterminsprov och man kan redan börja förbereda sig för slutterminsprov. Förutom adel, präster, ståndare och pistiller har vi pluggat djurens fortplantning och hur de anpassar sig till olika faktorer i miljön samt när var hur och varför muslimer ockuperade den iberiska halvön och vad de lämnade efter sig. Vi har studerat den portugisiska kustens olika formationer och slitit våra allt mer grånande kalufser över matteproblemen i årskurs fem.

När använde man sådant här senast? När man själv gick i skolan för hundra år sedan! Att det hette saker som ”Propriedade associativa de multiplicação” och dylikt hade jag ingen aning om.

Man kan blir trött för mindre

Här handlar det om varför djur migrerar, men jag kände igen mig lite.

Ett stort prov om miljön och ett miljöprojekt har vi också hunnit med.

 

Vad mycket vi lärt oss! Ja en del kunde vi ju sedan tidigare, vi som redan klarat av vår skolgång för längesedan, men det skadar inte att repetera kunskaperna. Och så har vi lärt oss massor om Portugals Geografi och Historia, som är ett eget skolämne i årskurs fem.

Folk som fanns på halvön när romarna kom

Iberiska halvön återerövras från morern/muslimerna.  D. Afonso Henriques är vi nästan experter på vid det här laget.

 

Vi hänger förstås inte alls med i allt de lär sig, men vi lär oss en hel del på köpet när det pluggas till prov. Men nu skulle det inte handla om vad man gör utan vad man inte gör för att det ska gå bra för barnen i skolan. Det har jag också lärt mig. Det har jag lärt mig av andras misstag faktiskt.

Jag ska berätta vad man inte gör, men först ska jag berätta vad vi inte gjorde. Vi hjälpte inte till ett dugg med grupparbetet om den portugisiska adeln. Vi hade fyra barn här hemma som tillverkade hjälmar av vinkartonger och svärd av papp och en stor affisch föreställande en fästning, utan att vi lade oss i det minsta. Vi hade i och för sig druckit upp vinet så de hade Bag in Boxarna att bygga hjälmarna av, men det är ju sådant man inte kan begära av dem att de ska göra själva, så där får man lov att ställa upp.

Det blev hur bra som helst. Jag hann inte ta någon bild, men man kunde öppna fästningens dörrar och där innanför hittade man texterna om adelns roll i samhället. Om hur de skötte försvaret och tog in skatter från folket och vad det nu var. De blev nästan klara och skulle hinna träffas här hemma hos oss en gång till för att fixa till det sista. Barnen alltså, inte adeln. Jag hade inte kunnat göra det bättre själv, höll jag på att säga. Det kanske jag hade kunnat, men det hör ju liksom inte hit.

Hur skulle det se ut om jag sedan, när de andra barnen gått hem, fick för mig att förbättra lite. Började riva lite i ett hörn för att ta bort en ditklistrad text som jag tyckte var ful eller fel. Kanske råkade jag riva sönder för mycket för att det skulle gå att rädda eller så kunde jag helt enkelt inte hejda mig förrän affischen var helt förstörd, så jag var tvungen att göra en ny. En ny som ju faktiskt blev mycket bättre. Nöjd med mitt verk skulle jag skicka med barnet min affisch till skolan för inlämning och bedömning.

Det skulle jag ju förstås aldrig göra, men folk är olika. Just det här gjorde nämligen en annan mamma, men det skulle hon inte ha gjort. Inte om hon hade vetat att de andra barnen (inklusive Frida) skulle vägra skriva på grupparbetet, som ju nu inte längre var deras. Om hon vetat att det skulle uppdagas att detta nu inte längre var ett grupparbete utan ett mammaprojekt. Om hon hade vetat att det skulle stjälpa snarare än hjälpa för nu fick barnet underkänt på projektet som straff vilket innebär att sonen kommer att få sänkt betyg i ämnet Portugals Geografi och Historia.

Jag borde kanske fått lite onda aningar i lördags när pojkstackarn ringde på och bad att ta med affischen hem och visa mamma, men inte kunde jag väl veta att hans mamma var så klåfingrig och överambitiös och opedagogisk. Om jag hade vetat att hon skulle sabotera barnens grupparbete så de blev tvungna att göra om det från början hade jag förstås vägrat lämna ifrån mig affischen, men hur skulle jag kunna föreställa mig något dylikt?

När jag fick höra om detta trodde jag först inte mina öron men sedan åkte vi och köpte papper till en ny affisch och så fick de göra om allt från början, de tre som var kvar av gruppen.

 

Här har vi resultatet och det är möjligt att jag skulle kunna göra det bättre, men det hör ju varken hit eller dit.

(Fast jag skulle ju kunna ta bort den där fåniga bilden och klistra dit mer text i stället så arbetet ger ett seriösare intryck….)

 

 

Här och här och här har jag skrivit mer om pluggande och här om grupparbeten, 

och här är allt jag skrivit om portugisisk skola. 

Kommentarer
  1. Pingback: När man skriver hos andra | Världen sedd inifrån

  2. Så nu får jag ju lov att utveckla de tankar jag antydde.
    De har inte direkt, men dock indirekt, att göra med skolan. För transparensens skull ska jag säga helt kort vad jag vet och inte vet om skolan, och vad jag tycker. Det mesta jag vet om den portugisiska skolan vet jag genom Bortugal! Jag har ju vänner och kollegor också som har barn i skolan, men en så gedigen insikt som din blogg ger får man inte genom strödda middagskonversationer. Om den svenska skolan vet jag vad jag stundtals snubblar över på de svenska media jag konsumerar, och vad vänner berättar. Med en radikal övergeneralisering tycker jag att det verkar vara för mycket utantillärning i den portugisiska skolan och för lite struktur i den svenska. Men jag föredrar för mycket utantillärning om man ska välja mellan de två problemen. Jag tror att det går bra att lära sig kritiskt tänkande och eget sökande efter information i tonåren ovanpå faktakunskaper man tillägnat sig i början av skoltiden. Jag är mycket mer konservativ i skolfrågan än i de flesta andra frågor! Men jag är också dotter till en högstadie- och en gymnasielärare.
    Men det jag har tänkt mycket på är att det tycks gå att ha hårda krav och mycket press utan att ungarna går sönder. Och om man lyfter blicken från det smala skolperspektivet, människor överlever och hanterar osäkra och pressade situationer som i Sverige tycks leda till utmattningssyndrom och självskadebeteende etc. Jag undrar mycket om det är så att i Sverige tar man så allvarligt på allting att det blir så väldigt tungt att bära? Det är vad jag har tänkt länge. Eller är det annat, är det lättare i ett samhälle där man står närmre varandra och stöttar varandra mer? Eller är det att svenska media rapporterar ett och portugisiska ett annat?

    • Jag som ju har en del erfarenhet av både svensk och portugisisk skola är benägen att hålla med dig i din radikala övergeneralisering. Mycket fokus på faktakunskaper, nötande och disciplin här samt en hel del krav och press redan i tidig ålder. Allt detta har ju kommit lite i skymundan (blivit tabu till viss del) i svensk skola till förmån för ”lust att lära”, på gott och ont. Jag har ju också en rätt konservativ syn på skolan, mycket p g a mitt förflutna som frustrerad högstadielärare men också för att jag ser att mina barn trivs bra i skolan här och lär sig mycket, mot alla odds tycker jag ibland. Jag funderar mycket över det här så det blir nog fler inlägg på temat jämförande av skolkultur och skolkulturen är väl egentligen en förlängning av samhället och den kultur (inställning, värderingar) som råder där. Vansinnigt intressant faktiskt, ju mer man tänker på det, inte bara som en jämförelse mellan Sverige och Portugal utan på ett allmänmänskligt plan. ”What doesn’t kill you makes you stronger” säger man ju och även om det låter hårt ligger det nog något i det. Jag tänker på en artikel som handlade om sambandet mellan ”osäker framtid” och ”sträng skola”, men den måste jag hitta och läsa igen innan jag utvecklar det.
      Jag vet inte om man tar allvarligare på saker i Sverige (tror att man måste vara perfekt och lyckad?) eller om det är lättare här (man har inte lika höga förväntningar på tillvaron men vet att det är viktigt att göra sitt bästa?)
      Man ska väl inte generalisera, men det finns nog stora skillnader i själva grundinställningen till livet mellan Sverige och Portugal. Det märks inte minst i skolan och ibland reflekteras det tydligt i språket med ord som inte går att översätta, knappt förklara. Verbet slippa till exempel!

      • Ja, det där med att allt ska vara perfekt. Jag hade glömt det. Jag börjar tappa mitt svenska perspektiv. I början var jag väldigt medveten om kontrasten i den aspekten. Att vi hade en glödlampa utan armatur i vårt badrum under mer än tio år i första bostaden var aldrig något problem här. Jag var medveten både om det och om att i Sverige hade det inte känts OK.
        Och så en annan sak. Folk har ju märkliga saker för sig på alla platser. I Portugal blir man ju nästan omedelbart sjuk om man utsätts för regn eller kyla eller temperaturväxlingar. Jag undrar om det inte finns en del av det där också i hur man i Sverige omedelbart blir sjuk om man utsätts för stress och press och ovisshet?

        • Kanske det? Kanske lägger man så mycket tålighet och tålamod på vädret/klimatet i Sverige så det inte blir så mycket över för allt annat jobbigt. Man behöver mer linda in sig/tillvaron i ullull och mys för att palla? (Generalisering förstås, men inredning är ju jättestort i Sverige och finns knappt här till exempel)

  3. Den mamman får akta sig så inte turdetanerna kommer och tar henne!

    Nej, det var ju en sorglig historia, och egentligen inte något att skämta om, men jag tyckte bara att ordet inbjöd så till just det uttrycket!

    Jag har ingen portugisisk skolerfarenhet att jämföra med. Men jag har en annan tanke som jag kanske utvecklar när jag har mer än en padda att skriva på.

    Fint inlägg!

  4. Hej Åsa,

    Vi ska flytta till Cascais i augusti med 3 barn + hund. Barnen är 6, 3 och en bebis på 7 mån. Dom ska gå på Svenska skolan i Carcavelos. Jag är väldigt nervös och ligger vaken på nätterna och undrar hur allt ska gå. Allt bara snurrar i huvudet på mig. Vi håller just nu på och säljer vårt hus i Sverige och sen direkt ner och köpa hus i Cascais. Jag vill bara tacka för din fina blogg. Den ger mig kraft och mod när jag känner mig som mest orolig..

    Med vänlig hälsning,
    Den oroliga pappan

    • Ja det är ett stort steg. Jag var också nervös, gick ned 7 kilo månaderna innan flytten. Det finns ju inga garantier för att allt ska gå som på räls men har man jobbsituationen/ekonomin säkrad (hur säkert nu sådant är) blir det säkert bra! Svenska skolan är ju också en trygghet (fast kanske inte idealiskt om man flyttar för gott) Lycka till!

  5. Det låter väldigt roligt och väldigt jobbigt på samma gång men man kanske är van vid hur ”slapp” skolan är i Sverige jämförelsevis. Jag kan inte komma ihåg att mina föräldrar hjälpte mig med några läxor men jag kommer nog göra det med min dotter om några år..

    • Jag kommer inte heller ihåg att mina föräldrar hjälpte mig med skolan så mycket förutom att de förhörde mig på glosor, men den svenska skolan ställer (ställde) inte samma krav på varken eleven eller föräldrarna. Det räckte nästan med att man var där. Jag tycker det är roligt så länge barnen tycker det. Lite roligt att det är de som tjatar på mig att jag vi ska plugga oftare än tvärtom!

    • Ja de börjar ju också ett år tidigare, när de är bara sex år gamla och det är allvar från början. Det leks och pysslas ju också, men redan från början ska det skrivas med handstil och det är mycket kunskap som ska in varje år. Man behöver ju kunna grunden bra för att kunna lära sig nästa steg och det kan vara svårt att hinna med. /Åsa

  6. Håller med att kraven är alldelles för höga speciellt i matte och det gör de flesta lärare också. Jag spenderade många timmar med att hjälpa barnen med matematiken när vi bodde i Portugal. Många barn vars föräldrar inte kan hjälpa till eller har råd med explicações hamnar tyvärr efter.
    Själv är jag ganska kritisk till den portugisiska skolan och är glad att mina barn slipper den nu. Men jag är uppvuxen i Östeuropa så jag gör nog helt andra associationer än dig ?
    Bor i Nederländerna nu och vi älskar skolan här. Jag har aldrig gått i skolan in Sverige, men jag gissar på att skolan här är något mittimellan Sverige och Portugal. Inte för mycket läxor och onödig information som ska läras in, men barnen förväntas ändå prestera, får läxor och betyg, skriver skrivstil etc.

    • Jag är ju välsignad med barn som älskar den portugisiska skolan och det gör ju att jag är positivt inställd till den, trots att jag redan nu har svårt att hjälpa barnen med matten. Min inställning till den svenska skolan är också starkt färgad av mina år som (frustrerad) högstadilärare i Sverige. Skulle jag välja mellan svensk skola och portugisisk (vilket jag ju på sätt och vis gjort) skulle jag välja den portugisiska, men det finns nog många som inte skulle hålla med mig där. Ett mellanting är säkert det bästa! /Åsa

  7. Jag är förvånad över hur mycket barnen får lära sig och hur mycket de får arbeta i grupp. Tycker barnen det är jobbigt, eller bara roligt?
    Kan man jämföra med Sveriges skolor?

    • De verkar tycka det är roligt med grupparbeten faktiskt! Just grupparbeten som ska göras utanför skoltid skulle nog vara svårt att få igenom i Sverige där ju även vanlig läxa är starkt ifrågasatt. Det kräver ju en del tid av föräldrarna också och man ska hitta en tid som alla kan. Jag är lite impad av att de får ihop projekten faktiskt. Jag är också förvånad över att de får lära sig så mycket. Det är rätt höga krav och det är inget man klarar utan att göra läxor och plugga inför prov, ibland upp till tre prov på en vecka. Det blir stressigt ibland för de små liven. De växer med kraven, men för många är det nig jobbigt. Mina blir stressade ibland och har lärt sig att man måste börja i tid och dela upp det i lagom portioner. Man kan jämföra med svensk skola och konstatera att både synen på kunskap och synen på eleven (och dess föräldrar) är annorlunda. På gott och ont. /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *