När jag kände mig inhemsk

I foajén till Fridas sociedadehus stod jag och ett tiotal tanter och väntade på att biljettförsäljningen skulle starta. Om man är där tidigt får man bra platser, så vissa tanter hänger på låset. Själv var jag där tidigt mest för att Frida skulle hinna sminkas och fixas men vi hann med att köpa biljett också. I vanlig ordning var vi inte bara punktliga utan också lite tidiga, rutinerade som vi är, eller om det är för att vi är svenska och har punktlighet i blodet.

Det har hänt att jag känt mig rätt bortkommen och väldigt svensk i dessa sammanhang, men nu kände jag mig plötsligt inhemsk när två engelska damer stegade in i foajén. Det var något med deras sätt som fick alla att haja till lite. Det var svårt att avgöra om de var utklädda eller inte, men jag tror lagren av linnesjok och schalar och amuletter hörde till någon sorts bohemisk image som de vårdade till vardags också. Det var också svårt att veta om de var berusade eller bara gapiga, men jag tror nog att de hade tömt en vinare var innan de gick hemifrån för att spana in det lokala kulturutbudet.

De tog ingen notis om någon annan i foajén, utan slet upp dörrarna till stora salen där förberedelser och pyntning pågick. Klockan var ju bara strax före nio och enligt programmet skulle kvällen börja klockan tio, vilket i verkligheten ju betyder att bandet börjar spela halv elva och föreställningen börjar klockan elva. Det vet ju alla!

 

Karnevalsprogrammet

 

”Where´s the bloody music?!” gapade den ena till den andra. ”There´s nothing here!” gapade den andra till svar , ”Let´s see if there´s something going on upstairs!” och så klampade de uppför trappan, utan att hälsa på någon av oss I foajén. De hade ju också kunnat fråga någon av oss om biljetter och program för kvällen om de undrade, men de ignorerade fullständigt alla utom varandra. Som om vi i foajén bara var en del av den pittoreska inredningen. ”Let´s see if we can get ourselves a drink somewhere in this place”! gapade de vidare halvvägs upp i trappan.

Vi i foajén tittade på varandra och någon muttrade ”Boa noite às senhoras também!” (God kväll på er själva) – apropå att de klampat in utan att ens hälsa, vilket man inte gör här, varpå den lite spända stämningen i foajén släppte och gav plats för muntert samförstånd som jag till min förtjusning upptäckte att jag var en del av.  Det var tydligt av blickar och nickar och leenden oss tanter emellan att jag var inkluderad i samförståndet. ”De får nog vänta ett tag på dansen, och så vore det ju idé att ställa sig i kön till biljettförsäljningen om de vill ha en bra plats till föreställningen” menade någon, och det hade vi ju kunnat tala om för dem om de hade frågat. Vi som visste.

Man hade också kunnat kommentera något om att de inte verkade behöva mer att dricka, men det vore att gå för långt. Man ska inte göra sig lustig över folk i onödan. Man ska vara trevlig och artig och ödmjuk. (Till skillnad från vissa andra!)

 

Vid halv elva hade bandet börjat spela.

 

Lite senare kom en av de gapiga damerna och ryckte i dörren till den andra byggnaden, där de olika grupperna nu höll på att klä om och förbereda sig inför föreställningen. Jag klev fram och talade om för henne på engelska att hon nog inte skulle gå in där, eftersom det var ”only for those who are getting ready for the show”. ”Oh, I´m sorry, I didn´t know that!” svarade människan inte. I stället möttes jag av en vild blick och ett gapigt ”I´ve lost my friend! I don´t know where she´s gone, och det visste ju inte jag heller, men jag kunde upplysa henne om att ”She won´t be in here, unless she´s part of the show!” innan jag gick tillbaka in ”backstage”, där de nästan började bli klara för att framföra en fantastisk föreställning som jag tror att de gapiga tanterna i linnesjoken missade. Kanske tänkte jag till och med ”Konstiga utlänningar!” för mig själv innan jag stängde dörren.

 

Fattas bara sminket!

Kö till sminkning!

 

Färdiga!

 

Bilder från föreställningen i morgon, och karnevalsinlägg resten av veckan, vare sig ni vill eller inte!

 

Comments
  1. Haha, tack för inspirationen till ett inlägg om just detta, hur man kan uppleva kulturkrockar från ett annat håll när man bor utomlands. Jag reagerar ofta när jag träffar hitresta nordeuropéer inklusive svenskar som ohyfsade, oartiga, stela, svårpratade och med ouppfostrade barn… 🙂

    • Ja det är en skön känsla, Annika! Att ha lite koll för en gångs skull! 🙂 Jag tycker i och för sig att det är rätt okej att vara ”utlänningen” också, men om man är det nog bra att vara lite lyhörd och ödmjuk. Det försöker jag vara. :)/Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *