Lagunen

Innan Sverker vågade sej ut med vindsurfingbrädan vid Guincho var det lagunen som gällde. Det var en kille som var här och hjälpte oss med poolpumpen den första sommaren som tipsade oss om lagunen. Ändå kom vi inte iväg dit förrän en bra bit in i oktober. För ungeför ett år sedan. Ibland undrar jag om tiden är annorlunda här. Man borde ha all tid i världen, man borde ha nästan ha långtråkigt, man borde hinna med allt man vill, men plötsligt har det gått ett par veckor eller månader eller så och man har ännu inte kommit sej för att… åka till lagunen till exempel.

Till slut kom vi i alla fall iväg dit. Lagunen ligger på andra sidan om Lissabons inlopp, så för att komma dit måste man åka över 25 April- bron och sedan fortsätta söderut en bit innan man svänger av västerut mot kusten. Vägen går en bra bit genom ett lite underligt område som består av lite udda firmor som skyltar stort mot vägen med trädgårdsdekorationer i form av rådjur och lejon och dylikt i live-size, husbilar, plastpooler, badrumsinredning och här och där ett stånd eller bara en parkerad flakbil som säljer meloner, apelsiner, körsbär, lök, eller vad det nu kan vara man skördat. Ett långt genomfartssamhälle dit folk alltså åker för att köpa en hjort eller en flamingo till trädgården, en jacuzzi eller en husbil. Och meloner.

Sedan åker man vidare längs slingrande dammiga vägar igenom att landskap av sandjord och broccoliformade tallar tills man kommer fram avfarten till Lagoa de Albufeira, men innan man är framme passerar man igenom en sömnig, nästan spöklik by, där vartannat hus står igenbommat. Det ska finnas en camping i utkanten av byn men vi har inte kollat upp den, eftersom det bara är en timmes körning från oss. Sedan ser man lagunen.

Där är den!

Där är den!

Lagunen är en alldeles egen värld. När jag vadar genom det ljumma blågrönskimrande vattnet har jag nästan en känsla av att befinna mej på en annan planet. Ljuset är annorlunda, luften smakar annorlunda, vattnet känns overkligt. De färgglada bodarna och badbåtarna därtill tillför en känsla av nostalgi. Som om man befann sej i ett minne från någons barndomssommar.

En känsla av nostalgi

En känsla av nostalgi

Där bakom är maneterna

Där bakom är maneterna. Och broccolitallarna.

På stranden samsas vindsurfare med barnfamiljer, och på sandtungan ute i lagunen håller kitesurfarna till.
Längre in i lagunen flyter några konstruktioner som vi tror är till för musselodling, eller kanske ostron. Från flottarna hänger nät eller rep ned under vattnet och de som sköter sina flottar kan väl skörda snäckor och musslor där. En del av flottarna är bebyggda med sneda och vinda skjul som antagligen ska skydda mot solen och kanske rymmer någon sorts redskap.

Flytande skjul

Flytande skjul

Varma dagar när det är mycket badgäster på stranden går en äldre man med en stor korg och en bjällra omkring på stranden och ropar ”Booolas de Berliiim! Booolas de Berliiim! och ringer i sin bjällra. Det visar sej att han säljer munkar. Sockriga varma med gul kräm i. Det är många som köper.

"Berlinbulle"

”Berlinbulle”

Varmt i vattnet och badvänligt.

Varmt i vattnet och badvänligt.

Första gången jag vindsurfade i lagunen hamnade jag hela tiden på kurs mot de flytande skjulen, och måste lägga ned seglet för att inte köra in i dem. Det är som att de har en magnetisk dragningskraft på brädan! Till slut lyckades jag vända och väja ifrån dem men drev in mot det grunda vattnet bakom skjulen. Där är vattnet bara midejdjupt, och plötsligt hade jag ingen vind utan stod och vinglade och såg till min fasa att vattnet under mej var fullt av maneter! Stora nästan genomskinliga geleaktiga med långa trådar som kanske bränns! Det kändes ungefär som att gå på lina över lava! Var livrädd för att ramla i!

Magneter och maneter..

Magneter och maneter..

Jag klarade mej på något sätt därifrån utan att ramla i och lovade mej själv att aldrig hamna där igen! Senare på dagen tog vinden i lite mer och det blev lättare att hålla kursen och snart åkte jag med ganska bra fart fram och tillbaka över lagunen. En fantastisk känsla även om jag är långtifrån bra på att vindsurfa. Min bräda är en nybörjarbräda som är stor som en mindre båt. Jag kallar den grisen.

Grisen och jag försöker plana.

Grisen och jag försöker plana.

En blåsig dag i våras åkte Sverker ensam till lagunen och kom inte hem förrän det var mörkt. Han hade lärt känna lagunfamiljen och blivit övertalad att ta en första lektion i kitesurfing, något som vi ju pratat om att vi skulle göra men som inte heller blivit av.
Det var i alla fall en sak som blev av sedan under sommaren, men det får bli i ett annat inlägg, eller kanske flera.

Nu har det gått nästan två månader igen sedan vi var vid lagunen sist! Det kan dröja ännu någon månad innan vi kommer iväg dit nästa gång. Dagarna, veckorna, månaderna rinner som sand mellan fingrarna på oss känns det som! Men så är det kanske för alla?

Under tiden finns lagunen där utan oss. Som en annan värld, bara en timme härifrån. Lagunfamiljens värld.

En annan värld

En annan värld

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *