I Coimbra – staden vid floden

Hemkomna välbehållna från vårt helgäventyr, fulla av nya intryck som vi knappt hunnit smälta än. Det här är faktiskt bara vår andra längre utflykt sedan vi flyttade hit eller tredje om man räknar en dagsutflykt till Peniche. Den första kan jag berätta om en annan gång. Riktiga hemmagrisar har vi blivit, lite bekväma av oss nästan! Det är ju positivt att man inte går och drömmer om att vara någon annanstans längre, men det är ju ändå lite nyttigt att komma hemifrån ibland! Vi måste ju lära känna vårt nya hemland, även om vi vet att platsen för oss är just här.

Mot Coimbra alltså, cirka 2,5 timmar norrut. Ja för oss tog det lite längre, men vi var ändå framme före klockan elva på förmiddagen så vi hade nästan hela dagen kvar när vi kom fram. Där låg den, staden med det vackra namnet, och speglade sig i Portugals största flod. Redo att erövras av en svensk/nyportugisisk barnfamilj.

Jag hade tydligen bokat Coimbras fulaste hotell på Coimbras fulaste och mest trafikerade gata. Det var redan riktigt varmt när i kom fram, och luften var kvav av avgaser när vi klev ur bilen. Alla, mest Sverker, undrade nog varför vi lämnat vår oas vid havet för detta, (påminn mej om varför vi just suttit och kört tre timmar för att komma hit! Ja just det, du ska springa 12 kilometer med pannlampa här!)  men när vi checkat in och kunde gå på upptäcksfärd kändes det ganska genast bättre. Runt första gathörnet en liten gata med en rad av magnoliaträd som stod i blom, och så var vi inne i någon gränd som ledde till en annan…

Coimbra mars 2015 002

Coimbra var Portugals första huvudstad, men är numera mest känd som fadons huvudstad. Jag får berätta mer om fado en annan gång) men även för sitt anrika universitet med ett imponerande bibliotek, som taget ur Harry Potter. Vår kära fröken Fátima (vår lärare i portugisiska) studerade i Coimbra, och blev nästan tårögd när vi sa att vi skulle dit över helgen. Hon har antytt ibland att hon var lite rebellisk i sin ungdom, och att hon har många roliga och galna minnen från sin studietid. Vi försökte föreställa oss henne som ung studentska i Coimbras gränder, full av bus!

Coimbra påminner i mycket om Lissabon, gränder som vindlar sig upp och ned för de kullar staden är byggd på. Charm, atmosfär, historia, överallt minnen av en förgången storhetstid som för länge sedan är förbi. Vackra storslagna byggnader och alldeles för många av dem som står tomma och förfaller, nu när glansdagarna är över. Små krumma tanter som knatar runt gränderna eller tittar ut genom ett fönster och tänker på svunna tider.

Coimbra mars 2015 098

Fotar maniskt alla tanter i gränder!

 

Kan inte låta bli att fota tanter i gränder!

 

Om Coimbra vore en person, skulle hen då vara Lissabons äldre syster, som framlevde sina dagar mer blygsamt och sedesamt, en lite allvarligare intellektuellare skönhet som gärna satt med näsan i en bok eller diskuterade belevat över ett glas vin på en fadobar, medan den lite vildare systern, beryktad för sin skönhet, levde omsvärmad i sus och dus i händelsernas centrum, där de stora fartygen från hela världen kom in? Jag känner ju inte Coimbra så väldans väl, men man kan ju alltid spåna…

Trnar på minnen..

Tronar på minnen..

Coimbra mars 2015 012

Och ett vackert blommande kameliaträd

 

Lissabon ligger ju också vid en flod, men så nära där Tejo mynnar ut i Atlanten, att staden ändå andas hav, medan Coimbras huvudpulsåder är just en flod. Vi hann inte gå långt innan vi drogs till floden, och strandpromenaden där vi hittade någonstans att äta med vacker utsikt.

Coimbra mars 2015 024

Coimbra mars 2015 023

Lite cambridgevibbar där!

 

Coimbra mars 2015 022

Barnen hittade till sin förtjusning en hoppborg och olika eldrivna fordon som man fick hyra billigt och åka runt på, så lyckan var fullkomlig!

Coimbra mars 2015 039

Coimbra mars 2015 035

Coimbra mars 2015 029

Får man åka vart man vill? frågade Jonna!

 

Ett antal broar över floden förbinder ena delen av Coimbra med den andra. Då måste vi ju bara korsa floden och se om gräset var grönare på andra sidan. Det hade hunnit bli rejält varmt, så vi måste köpa glass och hade gärna badat. Gräset var inte grönare, men vyn över Coimbra som speglade sig i floden var fantastisk.

Coimbra mars 2015 051

Inget bad men glass!

 

Coimbra mars 2015 054

Vid den andra bron, där vi skulle korsa floden för att komma tillbaka till lite svalkande skugga i gränderna, fick vi syn på Coimbras svar på Tjuvarnas marknad där vi inte hittade någon delfin, men shoppade loss ändå! Fem par skor i nyskick till tjejerna (som nöter skor på löpande band!), ett (till!) virkat färgglatt överkast och lite annat krafs.

Coimbra mars 2015 070

Coimbra mars 2015 064

Kanske en moppe…?

 

Coimbra mars 2015 061

Coimbra mars 2015 060

Nu hade vi så mycket att bära så vi måste tillbaka till det fula hotellet där det blev en liten siesta för att ladda om. När vi väl orkade oss ut igen, hungriga igen, hade solen redan gått ned. Det blev en liten rustik restaurang i en gränd lite off huvudgatan. Ägaren, som skötte baren och pizzaugnen, visade sig vara född i Sverige, då hans familj drev, och fortfarande driver, en restaurang i Stockholm, där Sverker var ganska säker på att han käkat lunch ibland. Gustavo hade flyttat emellan Sverige och Portugal hela sitt liv, men nu bestämt sig för att stanna i Portugal. Vi hade ett långt samtal om Portugals fördelar över Sverige och barnen fick ”svensk pizza” och glass.

Till maten hade det varit gott med en halv flaska vin och sedan hade jag kunnat gå och lägga mig, väldigt nöjd med dagen, men jag hade ju ett lopp att springa först! Vi hade redan hämtat ut min nummerlapp och hittat starten, som låg precis så nära hotellet som jag hoppades. När vi var där och hämtade nummerlappen pågick en politisk demonstration.

Coimbra mars 2015 085

Coimbra mars 2015 081

 

 

Det där loppet kändes inte som en jättebra idé just då efter en lång dags promenerande längs floden i hettan, och i de backiga gränderna. Det hade liksom räckt. Jag var i alla fall glad att loppet inte gått på dagtid i 26 graders värme, samt att det inte rörde sig om en halvmara, utan bara 12 kilometer. Jag undrade också lite över varför det hette Urban Trail, vaddå trail i en stad liksom…?!

Det vet jag ju nu, men själva loppet får ett eget inlägg senare i veckan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *