Husen i sanden

Sanden är överallt. Någon av oss har alltid varit på stranden. Ibland allihopa, ibland bara Sverker. Oftast Sverker. Han spolar av våtdräkten, skakar av handuken och hänger allt på tork utomhus innan han går in, men miljarder av sandkorn har ändå följt med honom och oss in i huset. I hårbotten, mellan tårna, under skosulorna. Sandkorn. I sängarna och i badkaret efter att man släppt ut badvattnet knastrar det av sandkorn. För att inte tala om i bilen, där sanden äter sig in i nålfiltsmattan och blir en del av den.

Till och med hos fröken Fátima är den. Den förföljer mig överallt. När jag tar upp mitt häfte och min penna ur skolväskan ser jag tydligt sandkornen som följer med och sprider ut sig över min del av det blanka bordet vi sitter kring.  Med handen föser jag ned sandkornen på golvet och hoppas att ingen ser. Sandkornen som förföljer oss. Året om. Det gör inget. Jag klagar inte, men jag kan inte se de där husen på stranden utan att tänka på hur sandigt det måste bli, om man bor där. På stranden.

 

caparica mars 2016 049

Vi hade sett dem på håll förut, nästan som en hägring, och jag hade zoomat in dem med kameran. En dag blev vi förstås tvungna att gå dit och se dem på nära håll. Se om de verkligen stod där på riktigt. Om det bodde någon där.

 

caparica mars 2016 047

Ju närmare vi kom desto mer uppspelt blev Sverker. Han ville ha ett. Bo i ett. Hus på stranden. I sanden. ”Man skulle ha ett till liv”, säger Sverker. ”Det räcker inte med ett liv när det finns så många coola ställen att bo på. Man skulle behöva ett liv enkom för att bo här. På stranden. ”

 

april 2016 016

”Livet är för kort för att man inte ska bo på stranden egentligen!” (Citat Sverker)

 

april 2016 035

april 2016 036

Visst är det är roligt att fantisera, och visst får de en att drömma, dessa hus i sanden. Inte ska man förstöra drömmarna med att tänka att det skulle vara jobbigt med all sand som drogs in, men när jag ser mig själv där ser jag mig sopandes sand, och jag ser Sverker sitta och rita på ett nytt hus som han ska bygga. Ett bättre. Nyare. Större. Stadigare. Hållbarare. Inte skulle han kunna kunna njuta obekymrat av tillvaron i någo som ser så temporärt ut och är i sådant behov av renovering. Fast det står på stranden.

 

april 2016 041

april 2016 017

april 2016 020

Bara att skotta fram!

 

april 2016 026

Jag vill inte verka neggig, men jag vet att han inte skulle kunna bo i ett av de där husen mer än två dagar utan att hantverkargenen skulle ta över. Och så sanden, men den är egentligen en bagatell jämfört med vinden. Stormarna!  Utsattheten. Sverker ser inte det. Han ser sig själv vakna, se vågorna och gå ut och surfa på dem. Att någon som är så praktiskt lagd kan drömma så opraktiskt fascinerar mig.

 

april 2016 034

Stormarna!

 

Visst är stranden sinnebilden av semester, av lycka, av harmoni och en massa annat härligt, men hur många av oss skulle vilja bo på stranden, i sanden, så nära inpå havet, så utsatt. Året om, i alla väder? (Förutom Sverker alltså?)

 

april 2016 013

Här var det i alla fall någon hemma. Men jag tror inte de bor där året om.

 

april 2016 022

Vi får åka till baka i sommar och se om de bebos under sommarmånaderna och i så fall av vem.

 

april 2016 027

Detta är ju nytt i alla fall. Ett tag.

 

Strandhusen fick mig också att minnas en roman jag tycker mycket om, en av de tio böcker jag tog med mig från Sverige och hit. När vi kom hem gick jag och tog fram den och läste om den.

208909_10150984810538183_1689457524_n

Ja. Det var lika vackert skrivet som jag mindes det. Jag fastnade för dessa rader första gången jag läste boken, och jag minns att jag läste upp dem för Sverker och att han tyckte om dem. Nu läste jag dem för honom igen.

”Det var sand både ute och inne. Det bekymrade mig inte längre och jag hade för längesedan gett upp alla ansträngningar att hålla sanden borta från golven. Jag tillbringade min mesta tid utomhus och jag tyckte om att gränsen mellan inomhus och utomhus hade blivit allt mer utsuddad. Det var som om alltsammans sakta slipades ner för att till sist förena sig med sanden. Nuförtiden klev jag barfota över tröskeln utan att borsta sanden från mina fötter. Det hade tagit mig lång tid att nå det stadiet.
”Strandtomt”, hade det stått i broschyren. På den tiden hade det varit ett säljargument. Jag misstänkte att det inte var så längre. I alla fall inte längs den här kusten med mjuka och låga sanddyner som precis bara höjer sig över vattenytan. Utsikten hade naturligtvis förblivit densamma. Omöjlig att bortse från, även efter alla dessa år- Det oändliga havet, som omärkligt ändrade färg och karaktär från det ena ögonblicket till det andra. Aldrig detsamma och ändå alltid detsamma.
Även innan man börjat tala om växthuseffekt och smältande polarisar hade sanddynerna erbjudit en osäker grund för ett hus. Oktoberstormarna svalde ofta stora tuggor sand och sköljde ut den i havet. Men jag hade ingenting emot känslan av osäkerhet. Min existens utsatthet. Den nästan omedvetna, men ständigt närvarande beredskapen inför det långsamt stigande högvatten som skulle bända loss mitt hus från dess grund och svepa ut det i havet. Eller den gigantiska våg som skulle lyfta upp det i ett enda snabbt dån. Jag föredrog det scenariot. Jag var redo, inbillade jag mig.”

Det är väl så det måste kännas. Sverker tyckte det var vackert. Tycker ni det också?

Comments
  1. Waow vilka coola hus! Jag känner som du, man blir jättesugen…. men kanske inte så kul att sopa sand jämt ändå 😉 Vi hade massor av sand i husbilen hela Europaresan, ända tills vi kom till Kroatien. Inte så pjåkigt med stenstränder ibland ändå, haha. Och utdraget ur boken passade ju perfekt 😉

    • Ja ni bodde ju nästan på stranden med husbilen ibland, Helena! Stenstränder har ju den fördelen ja. Man kanske skulle bo på en stenstrand då? Vid ett lugnt hav….;) Himla bra bok förresten! /Åsa

  2. Tycker att sand mellan tår’na är lite jobbgt.
    Men har mött människor som verkligen gillar det här med att leva tätt intill sand.
    Kul att vi alla är lite olika.

    Väldigt fina bilder, tål att sägas igen, o igen!

    • Tack Arne! Ja visst är det tur att vi är olika! Sand mellan tårna är väl mysigt tycker jag, när man är på stranden. Och inte gör det så himla mycket om en del sand följer med hem, men jag skulle ha svårt för att bo på stranden året om. Tror man måste vara rätt speciell för att palla det. /Åsa

  3. Sand, sand, sand – tycker inte om (avskyr)
    sand.
    Ge mej varma, sköna klippor, där
    man kan dyka ner i vattnet och simma
    utan att behöva gå en kilometer först. 🙂

    • Ja visst är det ganska irriterande med sand egentligen, Ruth! Fast jag älskar stränder också. Lite dubbelt. Jag vill varea på stranden, men inte bo på den (och inte ha med den hem;) /Åsa

  4. Jag har också svårt för sand.
    Efter en dag på beachen är det första jag gör att duscha (vi hyr alltid ett hus på stranden en vecka varje sommar här). Tycker sanden kliar och gör huden torr.
    Ingen sandmänniska, men älskar strand och hav.
    OCH husen du visar är ju helt fascinerande. Ja, där får man skotta sand. De lockar igång fantasin, de där husen i sanden.
    Men, i mitt sommarhus i Österbotten uppskattar jag den steniga stranden och gillar att det inte sand. HIHI!!

    • Ja strandhusen jag har sett på dina bilder från där ni brukar hyra är ju lite av en annan kaliber, Annika! Lite annan standard, men även i dem skulle man känna sig rätt utsatt om man bodde där året om i alla väder. Och det skulle alltid vara sand överallt. Man behöver i alla fall ingen peeling 😉 /Åsa

  5. Jag håller med dig. Efter en dag på stranden är det: du går raka vägen in i duschen. NU! Inte en handduk längre än så! Maddrasserna dit!

    Och så tittr man på bilen. Precis som du säger så går det inte längre att skaka ur sanden ur nålfilten. I bakluckan har vi en stor presenning som skyddar – någotsånär i alla fall. Vem kom på att i spanska bilar har man bara nålfiltsmattor? Inga galonmattor någonstans i nya bilen. Tror jag ska byta ut dem innan strandsäsongen börjar.

    Har du en bra eboksläsare? Bästa tipset annars för er som reser runt så mycket. Och så kan du skaffa lånekort i Sverige och låna t ex här: https://biblioteket.stockholm.se/titel/1029358
    Ja, om du inte redan har lånekort, alltså.

    Jag tror inte att man bor i de där husen året om, tror de är som små sommarstugor, för helgutflykter stadsborna. Så var det med dem som står på Öland.
    Undrar varför man bygger i trä och plåt vid stranden? Sten borde ju kännas bättre mot vindar osv.

    Ett vackert inlägg, Åsa. Tack för att jag fick läsa och titta!

    • Nej ingen bor nog där året om. Kanske gjorde man det förr? Fiskebostäder? Jag vet inte, men de verkar ta en del stryk i alla fall. Ja jag borde läsa e-böcker, men jag vet inte om jag kan få lånekort i Sverige? Kanske värt ett försök! /Åsa

  6. Hemma hos oss är det också så mycket sand… men från sandlådan!?! Oj, så jag väntar till förskolan/sandlådelekandet är förbi om nått år och jag slipper fylla halva hinkar med sand i hallen varje dag… Skorna är helt fulla varje dag, strumporna, fickorna… då bor vi ju ändå i stan he he

    i vårt sommarhus tycker jag inte alls det är lika sandigt men vi har alltid hink med vatten för fötterna på terrassen…

    Det sista nya moderna huset skulle jag kunna tänka mig. Samlar på små compact living sommarhus på min pinterest https://se.pinterest.com/designbella/compact-living/

    Så fina bilder! Härligt det ser ut!

    • Ja det sista moderna huset som såg någorlunda stabilt ut (?) att vara i på helgerna kanske, BackstageiMammalivet! (Fast jag gillar inte hus som ser ut som lådor) /Åsa

  7. Jag älskade hennes första bok, den var underbar, men tyckte inte alls om den senaste (koltrasten) – kanske är denna värd att läsas? /Bokmalen

    • Jag har bara läst denna, och den är definitivt värd att läsa. Vacker och överraskande. Jag vill gärna läsa de andra också. /Åsa

  8. Ja, sanden är väl en av de saker jag inte saknar från sommarsäsongen här, även om sanden också är fantastisk och härlig – utomhus. 🙂

  9. Att flytta från snödrivor i Sverige till sanddynor i Portugal är inte för mig ett svårt val. Men jag är dålig på att surfa.

    MVH / Aake

    • Nej hellre sopa sand än skotta snö kanske, men på stranden året om? Då vill jag allt att det ska vara ett stadigt hus, Aake! /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *