Grupparbete på portugisiska

Ni som har hängt med här ett tag och läst några inlägg om vårt och våra barns möte med portugisisk skola har säkert bilden ganska klar för er. Det är gammaldags skrivstil, diktamen, skamvrå, långa dagar och sedan läxor på det som gäller. Betyg som till 70% baseras på ett terminsprov i slutet av varje termin och där resten av bedömningsunderlaget bland annat baserar på ordning och uppförande, och det redan från årskurs ett.

Det är fröken som bestämmer och därmed jämt. Barnen ska sitta stilla och skriva i sina häften, sida upp och sida ned. Efter den första skolveckan efter det långa sommarlovet brukar de ha valkar i händerna av allt präntande, de små liven. Nu har jag vant mig vid det hela och reagerar knappt när barnen berättar saker som att fröken har med sig en rulle tejp och tejpar för munnen på barn som pratar och stör på lektionerna.

Däremot blev jag mäkta förvånad när Frida kom hem en torsdag i årskurs fyra och sa att de hade grupparbete över helgen. Grupparbete? Vad har det i portugisisk skola att göra? tänkte jag och mindes med en rysning grupparbeten jag själv genomlevt. Konstigt nog minns jag inget jag lärt mig av själva temat i något grupparbete, men så var det ju också längesedan. (Jag har gjort mig skyldig till grupparbeten som lärare också, men väldigt motvilligt och hur det var har jag förträngt)

När Frida berättat lite mer om det hela kändes det genast ännu sämre. För det första just det där med gruppen. Efter x antal dagar med Fridas klass kan jag den ganska bra, och gruppindelningen förvånade mig.  Jag får dra ur Frida hur det gått till, och det jag får höra bekräftar mina misstankar.  Det där med gruppindelning är inte lätt att lyckas med, och särskilt  om man låter eleverna själva göra grupperna. Då kan det lätt bli så att några blir över när alla bildat sina kompisgrupper. Till exempel tjejen som ingen orkar med utom Frida (som – till skillnad från sin mor – tycker om alla), tjejen som (också) gått om två år och en knepig tjej som jag nästan tappade tålamodet med på Fridas pyjamasparty. De här tre blir en för liten grupp. Läget är låst, ingen vill ändra sig, men då erbjuder sig sådana som Frida som (till skillnad från sin mor) har ett hjärta av guld att byta grupp så att alla ska bli nöjda och glada och allt ska bli bra för alla.

Jag förbannar Fridas fröken för den opedagogiska indelningen och berömmer Frida för att hon är så snäll men uppmanar henne att inte alltid tänka på andra utan ibland också på sig själv samt är glad att det är inte är jag som ska genomföra grupparbetet. Eller?!

När jag smält det där med gruppen försöker jag ta in slutet av meningen. I helgen? Den här helgen? Jahapp. Hur ska det gå till? Gruppindelningen innebar också att Frida hamnat i en grupp med elever vars föräldrar jag varken har relation eller kontaktuppgifter till, men det får vi lösa. Frida skriver lappar med mitt telefonnummer och en liten fråga om förslag på tid och plats för det hela. Frida delar ut lapparna på skolan på fredagen. Vi blir uppringda och tid och plats blir spikat. Lördag och eventuellt också söndag. Hos oss. Det hade de tydligen tagit ett gemensamt beslut om i gruppen. Jag förbannar Fridas fröken igen, misstänker henne på allvar för att ha lagt detta på mig med flit och tar motvilligt farväl av min plan att tillbringa helgen på stranden.

Det tredje bryderiet är själva uppgiften. Grupparbetet ska handla om växthuseffekten och ozonlagret och presenteras på en eller två affischer som man ska visa upp och berätta om för klassen.  Några andra instruktioner finns inte, men det har tydliggjorts att en bedömning av presentationen ska tas med i slutbetyget.

Det vore kanske inte så farligt om det inte vore för den lilla detaljen att själva ozonlagret och växthuseffekten är så gott som okända begrepp för samtliga i gruppen. Det är alltså inget man lärt sig om i skolan i förväg. I min värld och i själva praktiken innebär det att det hamnar på mitt bord att förklara för Frida och hennes grupp att jorden håller på att koka över och hur och varför. Jag måste dessutom göra det på bruten portugisiska och helst lite pedagogiskt, och jag har inte så lång tid på mig.

Jag sätter genast igång att googla och åker sedan en sväng till ”kinesen” (affären som säljer pyssel och plast) och köper pyssel och plast och stora papper till affischerna. Jag inviger Frida i min plan för projektet och visualiserar ett färdigt resultat i slutet av helgen. Jag säger nej tack till pyjamasparty, trots att det ryktas om att de flesta av de andra grupperna har passat på att förvandla helgen till ett kombinerat grupparbete/pyjamasparty, men vi bjuder på våfflor och varmkorv och kanelbullar.

Eller rättare sagt Sverker(med zinkpasta och fläskläpp i ansiktet från surfen) bjuder på våfflor.

Vi klipper och klistrar, vi läser högt från dataskärmen, väljer ut vad fakta vi vill ha med och skriver av i prydlig skrivstil, eftersom vi inte har någon skrivare. (Hur skulle det se ut om alla på planeten hade varsin skrivare? Särskilt som de bara håller ett par månader.)

Till min stora förvåning framskridet arbetet med affischerna förvånansvärt bra. Man ställer frågor, säger AHA, väntar på sin tur att få saxen, säger tack, präntar, klipper och klistrar, och när affischerna är färdiga och golvet fullt av små pappersbitar frågar någon till och med efter sop  och skyffel och städar upp.

Som väntat räcker det dock inte med lördagen. Vi behöver söndagen för att träna på presentationen också. På söndag kväll får jag kindpussar och kramar och tack för hjälpen av de trötta men nöjda tjejerna. Alla är omåttligt stolta över resultatet, inklusive jag. På måndagen fick de beröm av fröken för sitt arbete (men inte jag).

Sedan dess har vi haft grupparbete om fyrar och droger en helg med Jonna och ett gäng från hennes klass och det gick ju också bra fast kombinationen av teman kändes lite konstig.

Snacka om prestationsångest och mindervärdeskomplex när man får se denna i klassrummet på föräldramötet. Vår plansch satt inte ens uppe fast den var ganska fin den med. Fast lite platt i jämförelse.

 

Nu i helgen var Frida på grupparbete (om barrträd och kottar, en lite naturligare kombo) hos en klasskompis.

Det blev ju bra! Jag tror de varit en sväng till kinesen och så verkar de ju ha en skrivare!

 

Jag kan inte neka till att jag ändå var rätt nöjd med att de inte var hos oss den här gången, men sista gången vi arrangerade en grupparbeteshelg var det nog inte. Tydligen är grupparbete (som ska göras hemma!) vanligt förekommande i portugisiska skolor från årskurs fem och uppåt, så det här bara en första erfarenhet av något vi antagligen måste vänja oss vid.

Jag försöker föreställa mig hur något liknande skulle landa hos svenska elever och deras föräldrar, men ger upp. Det går faktiskt inte att föreställa sig.

 

Mer om portugisisk skola här

Comments
  1. Du skriver så bra. Det är så intressant att läsa. I en värld där alla länder, alla kulturer verkar mer och mer lika, där allt smälter samman så är det intressant att läsa om vardagen.

  2. Trodde du slutat blogga, så har inte tittat in här på ganska länge. Kul att du börjat igen. Det är så himla kul att läsa om dina flickor och skolan i Portugal. Så totalt annorlunda! Grupparbete på en veckända skulle mötas med ett ramaskri här. – Beundrar verkligen hur du accepterade utmaningen och justerade din attityd..
    Anpassningsförmåga – A-plus!!!
    Du och Sverker har gjort ett fantastiskt jobb med flickorna. Bådar en god framtid för hela familjen.

    • Nej jag har inte slutat Ruth! Inte än i alla fall. Det blev en ganska lång paus och så har jag trappat ned på bloggandet till förmån för annat. Ibland dyker det upp något som jag vill skriva om, och då blir det ett inlägg. Kul att du tittade in igen! Och ja, anpassningsförmåga tror jag är en viktig egenskap om man ska flytta utomlands. Just när man kommer utifrån skulle det kännas fel att ifrågasätta. Som om jag visste bättre när det uppenbarligen fungerar rätt bra ändå, bara inte på samma sätt som jag är van vid. /Åsa

  3. De där grupparbetena torde ha en gömd dagordning som handlar om att sammanföra familjer över generationsgränserna! Jag som har en oversharing medarbetare med prioriteringsproblem har hört ursäkten ”Jag satt med min sons hemläxa till klockan två i natt”…

    Det är ju bra när man har en gruppmamma eller gruppappa som kan styra upp förstås. Uppmuntrar samarbete över socioekonomiska klassgränser också.

    Jag tror jag skulle ha tyckt det här var kul när jag var i den åldern, för övrigt.

    • Ja ungarna tycker ju det är kul med de här projekten och när jag väl kommit över ”chocken” tyckte jag också det, Annannan. Det gav en hel del faktiskt, även om man hade velat veta mer i förväg. Det är nog också bra om det inte alltid blir de ”förväntade” grupperna med de barnen som brukar vara tillsammans. Fast i det här fallet var det ju Fridas förtjänst att det blev så och inte frökens.
      I går satt jag förresten uppe rätt sent med dottern som ska ha matteprov idag. Det var en mindre givande upplevelse. Jag tror vi behöver en explicador(a), och då är det bara femmans matte vi pratar om. Gah! /Åsa

  4. Inte ofta jag tittar in men dina reflektioner gällande det sociala och skolor är lärorika.
    Hoppas verkligen att du inte gav Sverker en lavett som gav en fläskläpp ;-)..!

    • Hej GBG.Åke! Nu skriver jag ju inte heller lika ofta, men visst ar det lite intressant att jämföra och reflektera över hur olika ”det normala ” kan se ut!/Asa

  5. Det här kommer att bli bra för samtliga av eleverna som får lära sig att samarbeta och lyssna istället för att surfa på mobilerna. Vilken otroligt fin handstil det existerar så gott som inte i Sverige längre. Det bästa ni gjort att flytta med barnen och sätta dessa i Portugisisk skola. Med facit i hand hade vi gjort precis detsamma istället flyttade vi till Sverige för att få en ”bra” skolgång för barnen..

    • Ja visst är det imponerande med handstilen! Onödigt skulle vissa säga med tanke på att man mest skriver på dator nuförtiden, men ändå- Barnen tycker väldigt mycket om sin skola och sina fröknar och lär sig massor, så vi är nöjda! /Åsa

  6. alltid lika intressant att läsa om skolan. Kan tänka mig att det blir lite extra svårt för dig ibland som är lärare… om det handlar om grundsaker som pedagogiskt.

    Jag känner att ett nytt kapitel nyss börjat med att vara mamma till ett skolbarn och jag vill lära mig mer, veta mer etc. Än så länge är jag jättenöjd med svensk kommunal skola, de har faktiskt mycket mer ordning och reda än vad jag trodde. De står på led, hälsar varje dag i hand på fröken och har tydliga regler.

    • Ja ordning och reda ska inte underskattas, Backstage. Jag tror det underlättar, kanske särskilt för barn som har svårt för den biten, att det finns en grundordning och ett lugn och inte så mycket stök omkring en som man behöver reagera på. Tydliga regler osv. Vad bra att ni hittat en skola ni är nöjda med! /Åsa

  7. Är portugisiska skolan fortfarande så? När jag läste din text var som jag läste om min egen skola, för nästan 30 år sedan. Fröken hade med linjer för att slå våra händer och tejp för att tejpa våra mun. Jag gick i skolan på en lite by, hade samma lärare under 3 år och vi vår bara 7 i min klass. Jag fick aldrig straff eftersom jag var bäst i klass (det var inte så svårt…), utom en dag. Den enda dag jag gjorde fel två gånger på samma mats övning var frökens lyckligaste dag. Hon visade stolt mina röda X till alla och med ett stort leende sa ”Titta, Sara misslyckades!”.
    Jag överlevde och jag vet nu att hon var en gammaldags lärare.
    Grupparbeten kan vara roligt men kanske inte på helgerna, när barn borde bara ha det roligt. Affischer såg fantastisk ut, bra jobbat!

    • Jag tror att det beror på vilken skola man går i och vilken lärare man har. Precis som i Sverige varierar det en hel del från skola till skola och beroende på läraren (och klassen) vilken sorts skolgång man får. Vår skola här i byn är gammaldags och särskilt en av fröknarna är ”av den gamla skolan”. Dock får de inte slå barnen, det är förbjudet sedan bra många år tillbaka. Jag tror inte alla skolor i Portugal är lika gammaldags, men vissa saker gäller ju överallt, som det där med skrivstil, läxor, terminsprov, betyg. /Åsa

  8. Usch, snacka om att få extraarbete sådär oförhappandes inför en helg !!!
    Visst vill man och hjälper sina barn så gott det går men förberedelserna från skolhållet verkar vara lika med noll. Det gäller att ha tåliga barn i en sådan skola. Fast de är nog kanske inte så curlade som våra är i Sverige. Här hade föräldrarna nog backat allt tillbaka till skolan istället för att lösa det.
    Får säga att det är verkligen empatiska barn ni har. Härligt!! 🙂
    Hösthälsningar från Malmö 🙂

    • Ja särskilt den ena tjejen är så empatisk så vi funderar på om det går att få henne helgonförklarad. Jag vet inte var hon fått det ifrån. Och tåliga är de bägge två. I en sådan skola blir de nog tåliga om de inte var det från början också.
      Jag är övertygad om att föräldrar i en svensk skola hade bollat tillbaka ansvaret till skolan ganska hårdhänt. Det var ju faktiskt lite över gränsen för vad man kan lägga på föräldrar med så kort varsel, och utan att ha jobbat med temat i skolan innan. Det tyckte jag också, men det var bara att tacka och ta emot. Jag är mäkta imponerad av att alla barn utan undantag deltog i grupparbetena och hade något att presentera på måndagen, och förundras över att ingen klagade. All min negativitet kring det hela försvann i alla fall när jag såg att barnen tyckte det var kul!
      När de blir äldre kommer de ju att vara mer självgående och inte behöva så mycket vuxenhjälp med grupparbeten. Det verkar som om de blir bra på att lösa uppgifter och vara kreativa i grupp. Alla spektakel och karnevalen är ju resultat av (frivilliga) grupparbeten! /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *