Att leva vid kanten av Atlanten

Cabo da Roca är Europas västligaste punkt och ligger inte långt härifrån. En fyr och ett fyrhus, något monument och en fantastisk vy uppåt och nedåt kusten och ut över Atlanten mot horisonten från den 140 meter höga klippbranten. Där landet slutar och havet börjar.
cabo_da_roca2
Cabo_da_Roca_Plaque

Kläng inte på monumentet!

Kläng inte på monumentet!

Vi har varit där ett antal gånger när vi haft besök från Sverige, och slås varje gång av att folk törs gå så nära den inte helt stabila kanten utan att drabbas av svindel. Det enda som skyddar Cabo da Rocas besökare från ett fall nedför stupet är deras egen självbevarelsedrift och sunda förnuft samt en markering i form av ett lågt och glest träräcke. Jag vet inte om det ens finns en varningsskylt. Jag har inte tänkt på det. Varje gång vi varit där har vi sett folk gå utanför den enligt svensk standard helt bristfälliga och undermåliga skyddsanordningen.

Kläng inte på räcket!!

Kläng inte på räcket!!

Förr eller senare måste det ju hända som inte får hända, det som man blir knäsvag och yr i magen bara av att tänka på. Vi satt ute vid fikonträdet och käkade när vi såg och hörde helikoptrarna smattra västerut och ljudet av ambulans- och brandkårssirener yla förbi på den närliggande landsvägen. Senare den dagen såg jag på den portugisiska nyhetssajten jag har på mobilen att ett par, turister, fallit ned för stupet och dött, och lämnat efter sej två små barn däruppe på klippan. Paret skulle ta en selfie vid avgrundens kant, tog ett steg bakåt för mycket eller halkade på gruset vid klippkanten och störtade mot klipporna, havet och en säker död. Kropparna kunde inte bärgas förrän följande dag på grund av tidvatten och vågor. Ni kunde läsa om detta i svenska medier också.
photo2
iii

Jag pratade om olyckan med en väninna i Sverige som besökt Cabo da Roca med mej och våra små barn, och hon kommenterade att nu kanske de skulle göra något åt säkerheten vid stupet. Det har man inte gjort. Det jag läst om det hela här i medierna är att det som orsakade fallet var bristande respekt för avspärrningarna (det låga träräcket) och den fara som är förenad med att närma sej en klippbrant.

Jag nämnde mina funderingar kring säkerheten vid Cabo da Roca för fröken Fátima, som härmed officiellt (helt ovetandes) utses till representant för det portugisiska folket i alla fall i den här bloggen. Hon fnös och sade att det begriper väl folk att man inte får kliva över räcket! Man måste vara medveten om att Portugal har en kustlinje som inte bara är vacker och dramatisk utan också livsfarlig.

images.jpg  ooMan skulle kunna tro att folk höll sej på rätt sida om räcket efter den tragiska olyckan, men enligt uppgift är det tvärtom så att det blivit en populär grej att åka till Cabo da Roca och ta en selfie på platsen där det polska paret föll.
imag

Jag kommer att tänka på paret som dog och deras barn som blev kvar på klippan varje gång jag besöker Cabo da Roca, varje gång jag springer eller går vägen ned till Guincho, som också går längs samma typ av porös klippbrant, om än en bit ifrån stupet. Man känner av att det finns där.

När badvaktssäsongen tog slut i månadsskiftet oktober-november läste jag flera notiser i tidningarna om folk som drunknat längs den portugisiska kusten. Någon surfare som hade tappat brädan och fått leashen (en säkerhetsrem som sitter fast i brädan och fästs runt fotleden) avsliten i en våg och inte klarade att simma iland. En van simmare som drogs med av strömmarna. Ett äldre par som brukade promenera på stranden och blev överraskade av en våg som drog med sej dem ut. Frun klarade sej iland men mannen överlevde inte. De höll inte på med coasteering eller någon liknande extremsport. De var ute och promenerade!

Inte att leka med

Inte att leka med

I en annan otäck olycka som inträffade för snart ett år sedan, strax före jul, på en strand söder om Lissabon tog havet sex ungdomars liv. En sjunde överlevde. Läs mer och se ett videoklipp från Skynews här. Senare framkom att det hela var ett studentspratt, typ som nollning, som gått snett. Utmaningen gick ut på att dricka sprit och hoppa i vågorna, och även här hade man underskattat havets krafter. Man håller fortfarande på att utreda exakt vad som hände, och ifall någon kan hållas ansvarig för det inträffade. Men vad hjälper det? Läs mer om tragedin och utredningen i en artikel från Algarve Daily News.

Jag tänker på alla gånger jag varit tanklös och oförsiktig, dumdristig och trott att jag var odödlig. På vilken tur jag haft, eller änglavakt, om man tror på sådant. När jag var yngre trodde jag nog att jag var odödlig. Utsatte mej för onödiga risker utan att tveka. Hoppade från älvbron i Ljusdal, körde över bergspass i alperna i snöstorm, paddlade ut på jättevågor som bröts över rev, gav mej ut på glaciärer med bara gympadojjor där man borde gå med bergsguide och annat dumt som jag absolut inte tänker skriva om här.

Nu tänker jag ofta på hur skört livet är, hur nära ögat det är. Jag tänker på det ibland när vi cyklar till och från skolan med barnen, att det kan komma en bil i en blind kurva och så är det över. Jag tänker på det ofta när jag kör bil, att om det kommer någon otålig idiot och kör om några cyklister som cyklar i bredd uppför backen precis när vi ska mötas, så är det slut. Jag tänkte på det igår ute på surfbrädan, att man lätt kan bryta nacken om det kommer en stor våg och man inte är beredd. Jag är inte besatt av tanken, men den är närvarande. Den har varit det sedan jag blev mamma, och blivit starkare sedan vi flyttade hit.

Kanske är det något lutherskt, att nu har vi det så bra att det är oförskämt, nu går säkert något snett, som att vi utmanat ödet genom att flytta hit. Eller så har det med åldern att göra. Dödsföraktets tid är definitivt över. Jag är rädd om mitt liv. Tanten (alltså jag) bor vid kanten av Atlanten men går inte för nära.

Idag bäddar vi i alla fall i gästrummen för besök från Sverige. Nu var det ett tag sedan sist, men vi har haft ganska mycket besök sedan vi flyttade hit. Gästrummen var bebodda nästan tjugo veckor det första året! Sjutton olika besökare har vi haft här hittills, och nu kommer det fyra nya. Vi håller tummarna för att sommarvärmen håller i sej en vecka till.

10743660_10152609123328183_1207188815_n

10744620_10152609123228183_1227002795_n

Det blir nog några (försiktiga) dopp i havet, en sväng till Cabo da Roca (på rätt sida om träräcket)!
Och sagoslottet i Sintra, ett annat ställe där man lätt kan få svindel. Jag får berätta mer om det i ett annat inlägg! Där har vi ett bygge som får vårt Bygge i Vikingshill att framstå som blygsamt!

okt nov 2013 112

För övrigt har jag massor att berätta om från skolan, men sparar det till efter höstlovet av hänsyn till eventuella lärare som läser bloggen och förtjänar en paus från funderingar kring bra eller dålig pedagogik.

Comments
  1. How does one earn money living on the beach in Portugal? Jag är gammal och nyfiken. 🙂 Blir flickorna hemskolade i svenska språket? För dom går väl i portugisisk skola, antar jag.

    Du skriver mycket bra. Hoppas du sätter ihop en bok längre fram.

    • Hej Ruth! Tack för fina ord om min blogg! Bra frågor…Med pengar är det så att vi än så länge inte har någon inkomst i Portugal men vi har en del ideer och ett bra startkapital. De senaste fjorton åren innan vi flyttade hit investerade vi massor av tid och pengar på att bygga ett hus, ett stort hus som vi sålde när vi hittat det här huset! Och ja, barnen går i portugisisk skola. Vår äldsta ( snart nio) kunde läsa och skriva på svenska när vi flyttade ned och vi försöker uppmuntra henne att läsa och skriva på svenska. Den yngsta ( snart sju) kunde skriva lite men inte läsa på svenska när vi flyttade ned. Hon lär sig skriva och läsa nu, på portugisiska… Hemskola är väl att ta i, men vi gör vad vi kan för att de ska bli helt tvåspråkiga!

  2. Fantastiskt vackert! Men usch, är det där den där hemska olyckan hände…!? Själv är jag ganska höjdrädd… och håller mig gärna en bit ifrån stup…
    Om någon/några månader kommer vi förresten säkert till Portugal med vår husbil!

  3. Hej
    Läser din blogg och tänker att en dag vill även jag flytta iväg. Vi provade Thailand i ett par omgångar. Men det är så långt till nära och kära i Sverige.
    Angående om olyckor på turistmål.
    För några år sen var vi i Norge och hälsade på ena dottern som jobbade där. Vi åkte till den fantastiska glaciären Jostedalsbreen.
    http://www.jostedalsbre.no
    Vi klättrade på den och bitvis var det floder och vatten. På sina ställen staket. Det jag reagerade på var att trots staket och skyltar gick många bakom avspärrningarna för att ta bilder. Så hände det som inte ska hända. Ett par med barn omkommer när glaciären kalvar, bakom staket och deras barn blir vittne när de omkommer.
    http://m.thelocal.com/20140811/tourists-die-in-norway-glacier-tragedy
    En skräck när man blivit förälder.

    Ja visst blir man mer medveten om olyckor sedan man fått barn. Som om man förstår att man inte är odödlig.
    Ha det gott och hälsa Sverker från Cinna o Affe
    Härlig blogg!

  4. Hej hej! Jag såg inslaget från Stavan! Ni får vänta på inlägget om skolan tills nästa vecka i alla fall. Det blir lite annat först!

  5. Kör på med de pedagogiska funderingarna du! Här är ännu ingen rast och ro. I morgon blir det en heldag på Skolforum och på Stavan har de tydligen höstlovsskola såg jag just i ett inslag på Tv4-nyheterna. Du får kolla på play.

    Den svindlande känslan återkom när jag läste dagens inlägg och såg bilderna. Huga! Som en mardröm, men vackert är det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *