Att ändå säga ja

Jag kanske trivs bättre under den så kallade korkeken än mitt i karnevalsyran men så händer det ändå, att jag blir smittad av glädjen och feststämningen. Plötsligt flyttas mina gränser fram lite. Jag känner att det är dags att sluta vara åskådare och börja delta. Plötsligt känner jag mig inte som Ferdinand utan vill också vara med och bidra och delta, så när jag får frågan igen mitt i karnevalsvimlet är mitt svar inte en generad axelryckning utan ett ja.

Det var ungefär här det hände att jag helt nykter hörde mig själv säga att ”Ja, jag vill faktiskt gå med i nästa års karneval!”

 

Jag drabbades väl av den allmänna glädjen, gemenskapen och av alla leenden. Mitt försvar smälte bort och där stod jag alltså och sa ja och lovade. Det kändes som en bra idé där och då. Vi får se hur det känns nästa år, men nu har jag alltså lovat jag har för  avsikt att hålla mitt löfte.

Tro för den skull inte att jag helt tappat all självbevarelsedrift och överlevnadsinstinkt. Jag hade ju blivit bättre på att säga nej, påstod jag. Jag lovade bort mig till den lataste gruppen, den som inte kör ett inövat synkroniserat dansnummer, utan bara går med och ser glada ut. Den grupp som inte syr allt själva utan låter sy upp. En grupp bestående av mammor jag känner ganska bra efter att vi fixat våra döttrars dräkter tillsammans tre år i rad, och som absolut inte ska framföra något dansnummer. Där har vi ju det där berömda lagom. Inte ta i så man spricker. Det finns folk som karnevalar lagom här med, precis som det finns eldsjälar som kan dansa i Norrland.

Kanske kommer jag att känna mig som Ferdinand på arenan, men tänk om jag faktiskt kommer att tycka att det är kul? Kanske blir jag helt biten och går med i en dansande grupp som har syjunta halva vintern året därpå. Vem vet? Det här var kanske sista året jag stod i vägkanten och såg karnevalståget dansa förbi sex gånger, och sista gången jag tog 437 bilder på det hela. Nästa år kanske någon tar en bild på mig! (Hu!)

I alla fall är det tur att det är ett år till nästa karneval, särskilt nu när jag lovat vara med, fast å andra sidan innebär det ju att jag måste våndas ett helt år. Jag är redan lite nervös. Spänningen är faktiskt olidlig. Vad ska det bli för tema? Vad ska vi ha för dräkt? Det kan bli allt från nätstrumpbyxor, peruk och lösögonfransar till en grisskär pälsoverall och gummistövlar och vad som helst däremellan.

 

Kanske ska jag gå (halvdansa) genom byn blåmålad och iklädd trikåer?

Eller grönmålad?

Eller som fiskedamm?

Jag känner att jag skulle göra mig bra som Angry Bird

Eller som en tetris-bit!

Men det kanske blir med hästrumpa?

Så här gick ”mitt” lag genom byn i år, som casinohjul.

 

Jag kan egentligen bara vara säker på att det inte blir något av alternativen ovan.

Här har jag skrivit mer om karnevalen

Kommentarer
  1. Pingback: Med karnevalen i blodet – Bortugal

  2. Pingback: En portugisisk fight club – Bortugal

  3. Jag var precis för andra gången i Lissabon precis nu i februari och känner att jag så gärna vill tillbaka igen. Staden har något alldeles alldeles extra. Hur är det att bo i Portugal? Går det bra att lära dig språket? Hur är det med jämställheten? Bor ni i Lissabon?

    /från en som älskar Tyskland, som nu har fått konkurrens av Portugal ☺

    • Oj det var många frågor, Emma! Och svåra. Vi tar den lättaste först: Vi bor inte i Lissabon men jag jobbar där, så vi bor på pendelavstånd. Det går bra att lära sig språket, men det är en lång process som nog aldrig tar slut. Jag lär mig fortfarande ord och uttryck varje dag efter snart fem år och får en del kritik på mitt uttal – av mina egna barn. Hur lätt det är beror förstås på vad man har för fallenhet för språk. Jag har studerat och undervisat i språk stora delar av mitt liv och tycker definitivt att portugisiska är det svåraste språk jag försökt lära mig (jfr tyska, spanska, italienska), men jag älskar det. Hur det är att bo i Portugal för mig skriver jag ju om hela tiden i den här bloggen. Jag trivs fantastiskt bra, men folk är ju olika och sedan beror det ju på ens situation. Var man bor, jobb, ekonomi och så vidare. Det är inte ett helt lätt land att flytta till och söka jobb och försöka försörja sig, särskilt inte om man inte kan språket. Jämställdheten…den kan få ett eget inlägg. Hemma hos mig är det väldigt jämställt i alla fall. 😉 /Åsa

  4. Vad roligt! Och kul att det inte bara är barn och ungdomar som är med i tåget, vilket jag av nån anledning hela tiden tänkt.. Är det mest kvinnor eller engagerar sig faktiskt männen också?

    • Männen är minst lika engagerade. De fixar med vagnarna, avspärrningar, ljud och ljus och allt sånt. De kanske inte syr dräkter (utom Sverker) men en del killar är med och dansar och det finns killgrupper. Det är kanske lika många barn som ungdomar som vuxna i tåget skulle jag tro. Det brukar ju vara för alla generationer här. ”Gamlingarna” går ju inte med i tåget men de är med och tittar på dansuppvisningarna och en del fixar med serveringen och friterar filhoses. Det ska bli kul att vara med! Jag tycker sá mycket om de andra ”tanterna”.
      Är du kvar i Portugal?

  5. Hoppas att det blir lite mer Rio-Carnevals”kläder” då behövs i princip bara högklackat och lite kroppsmålad guldfärg KKKKkkkkkk

  6. Det ser åtminstone jag fram emot!??
    Hoppas på nätstrumpor, högklackat och lösögonfransar! Vägra kanindräkt så vida det är med kaninmask, så jag inte känner igen dig!???

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *