Spanien igen – österut till vilda västern

Varför sätta sig i bilen och köra till Spanien av alla ställen när det är 40 grader varmt och vi har pool hemma och det finns gott om stränder i Portugal, och sol och värme så det räcker och blir över. Speciellt just nu. Jo, för att Spanien är mer än bara sol och värme och stränder. Spanien är också god mat och en möjlighet att träna mina vanställda spanskakunskaper, och roliga överraskningar som varma källor, ljuvliga flodbad, vackra bergsbyar och vem vet vad vi skulle upptäcka denna gång.

Och så har jag ju vänner i Spanien, inte så långt från portugisiska gränsen. En lärarkollega i Extremadura, en annan kollega i Casa Annika och nu, tillfälligt också Tove, en kollega som jag aldrig träffat men som jag pratat eller chattat med nästan dagligen sedan vi började jobba ihop i april 2019. Vi har dock aldrig setts IRL, men nu skulle det bli ändring på det, eftersom hon befinner sig i Spanien i sommar.

Först var det tänkt att hon skulle komma hit till Portugal med spansk man och halvspanskt barn, men Covid och hundrädsla och tidsbrist satte stopp för det. Kommer inte Muhammed till berget får väl berget komma till Muhammed då, tänkte jag och bokade två billiga övernattningar så nära Tove jag kunde. Tove tillbringar semestern vid havet i svärföräldrarnas hus, precis vid stranden. Där kunde vi inte bo på grund av 1. Våldgästning hos personer vi aldrig träffat i ett hus som inte är deras 2. För dyrt med hotell / AirBnB så nära stranden, och tur var väl det!

Det var så vi hamnade i vilda västern, fast vi åkt två timmar österut, efter att först ha kört 2 timmar söderut till Algarve. Av någon anledning tog den här resan i stort sett hela dagen. Fast vi startat hemifrån vid åtta var vi inte framme förrän strax innan åtta, vilket var senaste tid att checka in! Lite stressigt på slutet nästan, när vi vaknade på en strand i Portugal och upptäckte att vi tappade en timme på tidsskillnaden och klockan var nästan halv sju på eftermiddagen /kvällen. I Spanien. Dit vi skulle.

Dit skulle vi. När vi varit på väg i nio timmar var vi ändå inte framme. Hur är det möjligt?

 

Vad var det som tog sådan tid? Jo, först skulle vi se solrosodlingar i Alentejo, inspirerade av  Anna Forsberg i lilla huset på prärien (Anna-in-Portugals) instagram. Hon hade även tipsat om var, men en missad avfart från motorvägen gjorde att det tog lite extra tid. Kanske en timmes extra körning, bara för att se solrosor. Om det var värt det? Ja, det var definitivt värt det enligt tjejerna och det är ju det som räknas. De sken i kapp med de gula solarna och lyckan var total där i vägkanten ett tag. Resans höjdpunkt dittills, men så hade vi ju inte ens kommit fram heller.

En fika i en sömnig liten by blev det också. Alltid lika kul att kliva in på små fik mitt ute i ingenstans och se folks (gummors och gubbars) miner när de konstiga blonda främlingarna öppnar munnen och säger Bom dia! och beställer på klingande portugisiska utan brytning, eller möjligen med lite Cascais-dialekt. Då menar jag alltså barnen.

Gubbar i skuggan

En by vi inte stannade i, men var tvungna att stanna till i vägkanten för att fota.

Kossor i solen

Innan vi ger oss iväg mot motorvägen stannar vi en gång till vid solrosorna fast det är så hett att luften dallrar och svetten rinner längs ryggen på oss så fort vi lämnar bilens svala A/C-bubbla. De flesta solrosfält vi åkte förbi såg faktiskt torra och ledsna ut i hettan, men detta hade ett bevattningssystem som lyckades spraya ned oss ett par gånger. Även om vi lyckats få på oss lite av bevattningen längtade vi nu efter ett bad.

Bevattningsgrejen i bakgrunden. Vi hoppades i alla fall att det bara var vatten den sprayade över oss och solrosorna.

 

Mot kusten! Där hade jag istället blivit inspirerad av Cathinka, och även en av mina elever som bägge vurmat för den lilla byn Cacela Velha, som tronade på en kulle vid en flodmynning. På bilderna såg det fantastiskt ut, och jag tror att byn var charmig, men det var faktiskt för varmt för att se sig om. Byn är pytteliten, och ändå orkade vi inte se hela.

Bilden som min elev skickat.

 

Vi dividerade ett tag om vad som var mest akut. Bada eller äta. Det var ganska jämnt mellan alternativen, men det blev mat först. Annars skulle vi inte kunna bada så länge och kanske skulle mamma bli hangry. Klockan var nog två, hur den nu hunnit bli det. Jag åt melonsoppa och grillad fisk och sedan skulle vi äntligen få bada.

Drack melonsoppa. Och två lättöl innan fisken kom.

Kanske inte min bästa bild, men lite snyggt när maten hänger i luften är det ju.

 

Besvikelsen när de turkosa lagunerna bara var ljumma pölar och det var så varmt i vattnet att det knappt var uppfriskande. Ett av skälen till att portugiserna (och turisterna) flockas i Algarve är ju att man kan bada i havet lite längre utan att domna av på grund av kallt, som man gör hos oss, men vi enades om att kalla bad är mer tillfredställande.  Vi låg i blöt länge i alla fall och sedan somnade vi faktiskt under vårt nyinköpta parasoll.

Jolmigt men ändå rätt nice.

 

När jag vaknade till liv och undrade var i hela friden jag befann mig såg jag att jag fått ett sms från vår granne. Han undrade vad sjutton Sverker höll på med. Det undrade jag också nu. Innan jag åkte hade jag nämligen sagt högt och tydligt så alla (inklusiver Sverker fast han är lomhörd) hörde att ”Nu river du inga väggar medan vi är borta! Hör du det! Inga nya projekt! Ta det bara lugnt nu!” Det var mina sista ord innan vi lämnade Sverker och hundarna och drog till Spanien, och nu tyckte alltså grannen att det lät som att han höll på att riva huset. Han skickade till och med en ljudinspelning, och det lät minst sagt oroväckande. Inte svarade han i telefonen heller. Och nu kom vi på att vi måste skynda oss om vi skulle få checka in på El Rocio Azul, som hotellet hette.

En och en halv timme västerut.  Över gränsen till Espanha / España, och kvart i åtta dammade vi bokstavligen in i byn där vi bokat boende. Dammade, för vägarna var av sand. Ingen asfalt eller stenläggning, och det torg (som det såg ut på kartan var det ett torg) vårt hotell låg vid var också av sand, med lite ogräs här och där, kantat av hus som såg ut som en fasad från vilda västern, med sina verandor framtill där det kunnat sitta cowboys i gungstolar med grässtrån eller majspipor i mungipan. Men det var ingen där. Inte någonstans. Inte på vårt hotell heller. Fast det stod ju ändå ett par bilar där?

 

Nu har vi blivit blåsta, tänkte jag. Vi hade ju betalat i förväg och visst stod hotellet där det skulle, men det verkade nedlagt eller stängt för säsongen. Hela byn verkade nedlagd eller stängd för säsongen. Jaha. Vad gör vi nu? undrade vi alla tre. ”Vi” tar på oss glasögonen och kollar mobilen efter kontaktuppgifter eller liknande. Hittade ett telefonnummer. Ringde fyra gånger. Inget svar, men så fick jag syn på ett B uppe i hörnet på mobilen. B som i Booking.com och DÄR och ingen annanstans fanns ett meddelande som löd. ”Välkommen till El Rocio Azul. Öppna med kod XXXX. Ni har rum X. Nyckeln ligger bakom jalusierna till ert rum”. Fast på spanska.

Där står mamman och försöker ta sig in i hotellet.

 

När vi hittat kodlåset och knapprat in koden är det bara att kliva på och därinne ser det ju riktigt fint ut – och vi har hela stället för oss själva. Tjejerna tycker att det är ascoolt och jag tar en dusch och ställer mig sedan på balkongen och skojar om att jag – om jag vill – kan springa naken runt hela balkongen, men gör det inte, för nu ska vi ut och göra stan. Eller i alla fall den dammiga byn.

Bäst att låta bli.

 

Lite jobbigt är det att gå i sanden, och varmt är det fortfarande så det är tur att det inte är så långt. Först ser vi inte en kotte, och sedan två personer som kommer ridande. Kolla, hästar! utbrister vi och fotar entusiastiskt. Sedan upptäcker vi att hästar liksom är grejen med El Rocío. Det är hästar överallt. På grönområdet som är en sjö på vintern (eller våtmark i alla fall) står de och betar, och på torget finns det både ponnys och stora hästar. Folk rider förbi eller åker häst och vagn, och plötsligt har vi blivit övertalade att ta en åktur också.

En soptunna står lite vilsen nästan mitt på den sandiga vägen.

Hela familjen är ute och rider på fredagskvällen.

Ett hästekipage, och kolla där i bakgrunden!

Lite safarikänsla mitt i byn.

Vår kusk är bara tre år gammal, och snärtar vant med tömmarna och gör spanska ptro-ljud till hästarna och ropar åt höger och vänster till folk han känner medan pappan (som ser ut att vara 20 bast max) stolt berättar om sin by. ”Jag älskar att bo här. Skulle inte kunna tänka mig att bo någon annanstans!” Här har de spelat in västernfilmer och här bor den och där bor den (vilka det nu var) och här brukar alla samlas i maj när vi firar Romaria och där inne är jungfrun, som bärs till en grannby eller tillbaka varje år eller hur det nu var (var det så Tove?) och där ser ni hjortar! De håller sig lite längre från torget men finns därute i den torra våtmarken, fast när vi åker så fort och skumpigt (och dammigt) är det svårt, ja omöjligt att fånga dem på bild, men ni får lov att tro mig.

Man såg hjortar, men inga bisonoxar. Annars är det tammejsjutton som vilda västern. Folk har parkerat hästar utanför barer och restauranger, som cowboys vid en saloon. En del sitter kvar på hästryggen och tar en öl. Undrar om det finns promillegräns när man rider också? ”Hay límite de promille cuando se monta caballos?”, tänker jag tyst på bruten spanska medan vi väntar på maten och ser svalorna flyga i stora svepande stim (?) över hustaken i el Rocío. Folk rider förbi. Det skymmer.

Svalorna fastnade inte på bild.

Ja herregud. Ett katolskt vilda västern har vi kommit till efter mycket om och men. Spanien. Fullt av överraskningar. Lite galet. Vi hittar alltså någonstans att äta någonting och släcker törsten i våra dammiga strupar och vandrar sedan hemåt i sanden till vårt öde hotell och sover gott. Vi har A/C. Så roligt att vi kom i väg och att vi hamnade just här – tack vare Tove, som vi ska träffa nästa dag vid havet, men det får bli ett annat inlägg. Liksom hemresan, då vi lyckades hinna med något vi velat göra länge.

Kommentarer
  1. Pingback: Påsk i Sierra Nevada – Bortugal

  2. Pingback: Karnevalsförberedelser och resplaner – Bortugal

  3. Pingback: Från vilda västern – mot Marocko! – Bortugal

    • Ja det var ett skönt ställe att käka lunch, bada och sova siesta på innan vi korsade gränsen. Vi tyckte El Rocío var en pärla också!

      Nu vill jag läsa om er sommar!

  4. Vilken härlig resa med massor av fina foton! Spanien har mycket att erbjuda! Har du förresten möjlighet att maila mig kontaktuppgift till den flyttfirma du nämnt tidigare i bloggen?

  5. Tack för länkning, roligt att kunna inspirera 🙂 El Rocio har vi varit i också, men lyckades pricka in en dag då det var helt öde. Inte en enda häst stan och knappt någon människa heller. Däremot hittade vi några hästar i vassen till slut när vi gick och letade efter Flamingos.

    • Då hade vi tur för den här fredagskvällen var både hästar och folk i farten. Inte vid vårt hotell, men i ”centrum” i alla fall. Kanske kom ni mitt i siestan? När det är romaria i maj är det nog knökfullt överallt där och fullt pådrag skulle jag tro.

  6. Det är alltid roligt att kunna inspirera lite och nu blev jag dessutom inspirerad tillbaka. Vilket ställe ni hittade i Spanien!
    Hade ni något hus kvar när ni kom hem😅

    • Ja det var ett annorlunda och roligt ställe vi hamnade på. Rekommenderas! Man kunde också göra utflykter (guidade) i nationalparken men det hann vi inte med. Cacela Velha var också en pärla och skönt att det var så litet och behändigt. Smidigt och fint ställe att parkera, käka, bada och sova siesta på! Hade inte orkat med ett större ställe med den värmen.

Lämna ett svar till Cathinka Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *