Om att ömsa skinn

Om någon av er gjort en liten voodoodocka som ser ut som jag och lagt den i ett syrabad kan ni ta upp den nu. Det räcker. Jag ger mig!

Egentligen vill jag inte skriva om det här alls, men nu gör jag det ändå. Jag kan skriva lite om hur det är att ömsa skinn på det bildliga sättet, för hur det är att bokstavligen byta skinn vill ni inte veta. Jag vill inte heller veta, men jag vet. Jag har gjort det förr, fast det var ett tag sedan sist. Sexton år sedan. Och då menar jag inte när solbrännan flagnar utan när huden slutar hålla ihop en och man blir ett kliande nervvrak. Jag trodde jag var färdig med det.

Man kan börja med att skriva lite om hur det är att ömsa skinn på det bildliga sättet.
Att bryta upp och lämna ett liv bakom sig för att starta ett nytt är lite som att ömsa hud. Det gamla skinnet kanske inte passade. Det hade vuxits ur, det skavde obekvämt och var irriterande. Man lämnar det sammanhang som håller ihop en för ett annat. Man kliver ur en vardag och in i en annan, där man faktiskt till viss del kan återuppfinna sig själv. Jag har gjort det många gånger. Här i Bortugal återuppfann jag en Åsa som springer längs havet, åker rullskridskor och cyklar, ofta flera mil i veckan. En Åsa som bär klänning! En som frivilligt är med i föräldraföreningen, kindpussas med gummor och gubbar till höger och vänster när hon går och handlar i den lilla byn. Fikar med de andra mammorna på sociedaden. En Åsa som skriver en blogg om sina öden och äventyr i det nya landet fast hon tycker det är läskigt att lämna ut (delar av) sitt liv på det viset.

Den nya Åsa pratar portugisiska och klarar sig förvånansvärt bra i de flesta nya sammanhang, men hänger inte alltid riktigt med och tillför inte alltid så mycket till samtalen. De finns ju de som säger att flerspråkiga har olika personligheter. Inte så att de är schizofrena, men visst är det så att språket man har till viss del påverkar vem man är. I ett språk man håller på att lära sig men inte till fullo behärskar blir man oundvikligen lite tafatt och får svårare att uttrycka sig, uttrycka vem man är, och det kan förstås vara frustrerande. En bit in i samtal blir jag trött av den ansträngning det ändå är att förstå och hitta ord och böja verb, och ju längre in i samtalet eller mötet desto mindre förstår jag av det som sägs, har svårare att hitta ord och gör fler och grövre fel. Folk som inte vet hur det är att vara i ett annat språk kan ju få för sig att man är sådan som person. Handikappad och begränsad. Lite tafatt eller dement. Om man ser det så kanske man kan säga att man aldrig riktigt kan bli sig själv i ett nytt språk, men det gör ingenting. Jag känner mig som mig själv ändå. Folk förstår och jag blir lika glad varje gång budskapet går fram. Orden blir magiska formler som öppnar nya dörrar. Det gör inget att jag inte kan säga allt jag kanske skulle sagt om jag var helt hemma i det nya språket. Jag känner mig ändå helt hemma här. Lite tafatt ibland, men hemma och lycklig i mitt nya land, i min nya hemby, i mitt nya hus, i mitt nya skinn.

Men så börjar det klia på en fläck, och nu talar vi bokstavligen. Hur man än gör kan man ju inte flytta ifrån sig själv, även om jag kanske försökte det i yngre år. Till viss det lyckas det ju, man får chansen att återuppfinna sig själv och utvecklar nya sidor av sig själv när man flyttar från en kultur till ett annan, från ett sammanhang till ett annat, men tyvärr får man inte riktigt ett nytt rent vitt blad att börja om på, utan tar med sig skit som man eventuellt går och bär på. Så blev det nu. De senaste veckorna har jag blivit påmind om en del av mig jag inte velat veta av. Jag hade hoppats att jag tog itu med det hela och drev ut det en gång för alla då för sexton år sedan, då jag hade fått nog av att huden inte höll. Icke så.

Det började som en rostfläck på handleden, precis som det brukar, och så var det igång igen och tog bit för bit över hela kroppens yttre skikt. Kanske bara något genetiskt jag inte kan rå för, eller kanske ett samlat uttryck för alla mina svagheter. Hur som helst, Strandkropp 2015 känns väldigt avlägsen. Man kan omöjligt känna sig hel och ren och frisk och stark om man känner sig och ser ut som en kliande karta över skärgården och inga salvor hjälper. Tro mig. Jag har gråtit på hälsokostaffären och på apoteket, eller i alla fall darrat på rösten, bitit mig i läppen och blivit tårögd. Jag har uppsökt läkare fast jag vet att där får jag bara kortison. De senaste två månaderna har jag spenderat tretusen kronor på salvor. Minst. Till sist, efter en dryg månad av fruktlösa försök har jag inget annat val än att välja skärselden. Jag går till en homeopat, precis som jag gjorde då för sexton år sedan, för det var det enda som hjälpte. Det hjälpte i sexton år. Jag kan inte förklara homeopati, jag vet bara att det funkade sist, men först efter två veckors helvete för innan det blir bättre måste det bli sämre. Nu har det varit sämre i tolv dagar. Jag snittar tre timmars sömn per natt. Jag vill inte berätta mer om det. Jag lägger ut några bilder. Inte på mig, gubevars, men på hur det känns.

rostig-bra-cykel-nordland-norge-1731900

020_130724219

sah32w

220px-Thorny_Devil_crop can-stock-photo_csp2057687snok080612-6

Lava Flow Wide Desktop Background

Tycker man inte bilderna är tillräckligt talande och vill förfasas på riktigt kan man titta här, men gör inte det!

Nu i juni skulle jag ha klätt mig i alla mina klänningar (fast inte alla på en gång), återupptagit kitesurfingkursen (som jag inte tänker skriva om förrän jag står upp och åker) vindsurfat på lagunen i sommarvindarna (utan klänning), gjort kanske 20 mil på Runkeeper, men den nya Åsa jag återuppfann är tillfälligt ur funktion, invaderad av en defekt upplaga av mig själv som hittat mig igen efter alla år. Här.

När det här är över ska jag använda mina klänningar igen, ska jag springa, cykla, surfa, åka rullskridskor, ska jag fira med 10 mil på en vecka tror jag för herregud vad jag saknar känslan. Inte en enda löpmeter på sex hela veckor! På lördag har det gått två veckor sedan kuren påbörjades, och på lördag kommer Sverker hem igen också.  Vi får se vilken Åsa han kommer hem till…

Kommentarer
  1. Pingback: Kränkt och dumpad av läkare – Bortugal

  2. Pingback: Bortugal | Formsvacka och Portoplaner

  3. Gammalt inlägg men jag vill ändå kommentera.

    Jag tänkte också förseslå kokosolja, visste inte om jag skulle våga men ser att många hunnit före.

    Det är ju det där med att allt ska sådan tid på sig, inga dundermedel som verkar på en minut. Men mannen min brukar använda det mot myggbett (han får värsta reaktionerna!) och tycker det funkar jättebra. Själv använder jag kokosolja till ansikte, kropp och hår. Min svärmor använder det till matlagning osv och fixade till sina kolesterolvärden med hjälp av det samtidigt som hon minskade några välbehövliga cm på midjemåttet. Det var det enda hon ändrat på!

    Jag fick nässelutslag för flera år sedan och då sa den läkaren att hudutslag och -reaktioner är jättesvårt att komma till rätta med eller finna orsaken till.

    Jag tror nog att stress är en utlösande faktor i många fall. Vi flyttade ju sommaren 2014 och det var ju en stress utan dess like. Brukar jämföra det med ett svart hål för jag har några luckor. Hemskt. Våren 2015 fick jag ont i höften och benet ppå vänster sida samt mysko utslag som visade sig inte alls var så mysko: bältros. En typisk stressreaktion och den kom efter all stressen och efter ett nedsatt immunförsvar, åkte på en hemsk förkylning under hela julen det året. Kokosoljan hjälpte till att minska kliandet och den brännande smärtan i huden. Ärren syns fortfarande på insidan av låret, på ställena där det var som värst.

    Alternativ medicin är definitivt inget att skaka på huvudet åt (i de flesta fallen). Mycket av den moderna medicinen kommer ju trots allt ifrån den! Dessutom är ju tron på att något ska fungera oerhört viktig.

    • Tack för din kommentar, Emma! Det kommer en fortsättning på det här ömsandet i ett blogginlägg på söndag.. Jag vrider och vänder fortfarande på vad som kan ha utlöst det hela. En fördröjd reaktion på all stress kring flytten? Jag vet inte. Jag är mottaglig för alla förslag och villig att priva det mesta höll jag på att säga. Det vore skönt om det fanns något mer än kortison som funkade, men jag är tacksam för kortison. /Åsa

  4. Men fasiken så jobbigt. Låter som PPP. Jag har själv en lindrig form som hållit sig till handflator och fotsulor så här långt. Värst när jag är stressad eller orolig. På gamla jobbet kunde jag riktigt se hur det blossade upp när jag satt på möten ibland. Och kollegerna kunde gissa att jag var upprörd på att jag började klia mig på händerna även om jag inte sa något 🙂 http://www.netdoktor.se/psoriasis/artiklar/ppp-pustulosis-palmo-plantaris/

    • Ja jag läste någonstans i din blogg om dina hudbesvär som blossade upp när ni seglade norrut, Linda. Det finns ju många olika varianter av psoriasis och atopiskt eksem och visst verkar det hänga ihop med stress och oro, bland annat. Det är bättre nu och jag har trappat ned från 50 mg kortison till 10 om dan. Men det kliar när jag trappar ned. /Åsa

  5. Skickar lite kärlek härifrån Bayern och hoppas att du kan gå ut i dina klänningar snart. Burka tror jag annars är ett ganska svalt och solskydande alternativ faktiskt 🙂
    Hälsningar Linnea i Bayern

    • Tack Linnéa! Som solskydd är nog burka bra, och om man har en bad hair day, vilket jag konstant har. Och så behöver men inte raka benen. Burka får det bli! (; / Åsa

  6. Hej
    Jag blir berörd av ditt inlägg. Hoppas det är mycket bättre nu och att din man har kommit tillbaka. Vi finns på nära håll (Oeiras) om det skulle behövas någon gång, vi har tre barn i liknande ålder som dina. Jag har också en blogg och känner igen den hårfina känslan av att vilja dela med mig och rädslan för att blotta det privata, sköt om dig, kram

    • Hej Linda! Tack för omtanken, – det blir sakta men säkert lite bättre faktiskt, men jag har fortfarande en bit kvar innan jag är mig själv igen. Vad roligt med nya bekanta som finns i närheten! Kanske kan vi ses någon gång! Jag skulle i alla fall vilja titta in på din blogg nu på en gång, men du har inte länkat till den? / Åsa

  7. Hej
    Krya på dig, usch vad jobbigt, det är så hemskt när kroppen inte vill eller funkar som den ska.
    Sänder lite kryapådig hälsningar från Småland och hoppas att medicinen fungerar fort nu för dig
    Hej Helena i Småland

  8. Min man har en kräm i sitt gigantiska kem-sortiment som folk med olika svåra eksem tydligen är som galna i inom industrin. Innehåller bla aloe vera men är tydligen bättre än andra med den ingrediensen. Vi tar med oss en burk som du kan få när vi kommer den 20:e juli så får vi en ursäkt att ses irl ?. Omdu vill alltså! Kan ju vara värt att prova i alla fall tänker jag.
    Ps. Ska svara ordentligt på ditt mail bara jag får semester!

    • Det behävs ingen ursäkt för att ses IRL, Den Andra Åsa, men jag vill väldigt gärna prova salvan! Just nu är jag försiktigt optimistisk här och tror att jag kanske ser ljuset i tunneln! Kanske till och med får sova i natt! Tusen tack för omtanken!! / Åsa

  9. Fy så hemskt! Fick du någon ”diagnos” för 16 år sedan, alltså vad det berodde på? Tycker det är helt rätt att du provar homeopati, inte för att jag alls har erfarenhet av det själv, men för att det lite sorgligt med dem som vägrar sådant som de inte tror på. Jag menar, förr trodde man inte på massage eller akupunktur heller i Sverige. Stort lycka till och krya på dig

    • Hej A-mamman! Nja, jag har fått höra att det är någon sorts atopiskt eksem, men jag vet inte riktigt…Man vill ju gärna veta vad det heter och så ska det finnas ett läkemedel som tar bort det, men så är det ju inte alltid, tyvärr. Jag tycker det är konstigt att så en del är så skeptiska till alternativa metoder också. Det skadar ju inte att vara lite skeptisk mot ”vanlig medicin” också i så fall! / Åsa

  10. Å nej! Det låter INTE roligt! Jag har inga goda råd att komma med tyvärr, men hoppas att du hittar rätt, oavsett vad det är. Kroppen är klurig och man vet aldrig hur den funkar. Jag fick ett riktigt stort eksem över ett helt ben i flera månader efter att jag bott utomlands (på Färöarna) i några månader. Hade det flera månader när jag kom hem och inget hjälpte… men så plötsligt försvann det. Psykiskt? Allergi? Något kemiskt ämne? Jag fattade aldrig… Kanske att Internet kan vara bra ändå och man kan hitta tips och kanske andra som haft liknande problem? Snart blir det bättre!!! Kramar

  11. Åh, stackars dig! Jag har haft något liknande den senaste månaden, fast nog inte lika utbrett och kli-igt som dina. Men superfrustrerande… Först bara en massa utslag på magen som inte kliade, dagen efter att jag varit hos dermatologen så började de klia något vansinnigt och spred sig på hela framsidan på överkroppen och på underarmarna. Förstås, för dermatologen var inte sådär jätteintresserad av mina utslag och sa bara att det är troligen contact dermatatis. Gah. Råden här är de samma – 1% hydrokortison salva, lite starkare salva om det är mindre känslig hud (tex händerna) och antihistaminer (allergitabletter mot hösnuva). Hjälper bara sådär. Annars är rådet att unvika det eller de ämnen som orsakar utslagen och det vore ju simpelt om jag visste vad det var…
    I förrgår lugnade det sig helt plötsligt, jag är fortfarande prickig men det kliar inte (lika mycket). Sympati härifrån och hoppas det blir bättre snart!

    • Så skönt att dina mystiska utslag verkar gå över, Cecilia! Hoppas de ger sig för gott! Kortisom och histaminer törs jag tyvärr inte ta mer… än som en sista utväg! Jag kämpar vidare med mitt!Beijinhos! /Åsa

  12. Jag tror att det är fettsyrorna i kokosolja och smör som är det magiska. Kokosolja är dessutom antivirus och antibakteriellt.

    Tror jag sett kokosolja på Jumbo eller Continente ( det är svårt att inte säga Incontinente och helt omöjligt att inte säga Knarcavelos och allt är Sverkers fel : )

    Om det är jobbigt att gå ut och handla kan jag kolla med min man om vi kan svänga förbi dig med en burk kokosolja innan helgen. Vi har ett mindre lager med oss hit. Du får ta på dig burkan om du inte vill visa dig ; )

    • Tack så supermycket får omtanken, Du som också gillar Portugal! Så snällt! Jag har kokosolja, sitter här insmord i det nu faktiskt, men har inte fått i mig så mycket. Är ni här nu? Hoppas ni har det jättehärligt!! / Åsa

      • Det märks att korverkurläsaren inte är här, eller ska jag skylla på allmäntillståndet? Jag har rättat till lite skrivfel nu i alla fall. Hoppas jag inte missade något. Annars får det vara så.

        • Kokosolja är inte jättegott men kan du äta det så försök.

          Ett tips är att lägga en matsked i varmt kaffe eller varm kakao beroende på vad man gillar och mixa det med en handmixer. Man kan ta lite grädde i också (eller smör faktiskt säger hardcore-lchf:arna men det undrar jag : ) Bra fettsyror blir det i a f och det verkar våra kroppar behöva.

          Hoppas du blir bättre snart! Mailar bara vår mailserver blir fixad någon gång.

          • Tack för tipsen, Du som också gillar Portugal! Jag fortsätter försöka smörja både in- och utsidan! Kaffe får jag förresten inte dricka under homeopatibehandlingen så det blir också något jag ska fira med när detta är över! En stor dubbel!

  13. Hoppas homeopatmedicinen funkar Åsa. Du vill garanterat inte ha goda råd men kokosolja i magen och på huden kan göra underverk. Även vanligt smör. Har sett det själv, ”med egna ögon”. Kan inte maila just nu men gör det när det är fixat.

    • Jo jag vill absolut ha goda råd! Tack för omtanken, Du som också gillar Portugal! Kokosolja på huden har jag provat men jag har inte ätit/druckit kokosolja. Testar det med då! Däremot har jag badat i kamomillté. Det hjälpte. En stund. (Tills jag klev ur badet) Smör. Antar att du menar osaltat. Det har jag inget hemma ( det är väldigt svårt att få tag i här, osaltat smör!)
      Just nu funderar jag på att börja bära burka. Om inget annat funkar alltså.

Lämna ett svar till Den Andra Åsa ? Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *