Lucka 15: Det är en hund bortsprungen

Jag hade faktiskt tänkt att det här inlägget skulle handla om Tuxa och Sverker, men nu kan och orkar jag inte skriva om det för när jag kom hem sent igår kväll satt Sverker där i Tuxas fåtölj och sa att nu är nog hunden död. Nu har vi ingen hund längre, sa Sverker.

Jag hade ju tänkt att jag skulle skriva att vår hund förtjänade bättre än att jämföras med en ostyrig tonåring eller ännu värre en varulv. Jag skulle ju skriva om hur hunden följer Sverker överallt, som en … ja, som en hund och om hur Sverker skämmer bort honom. Badar honom, spar köttbitar åt honom och bäddar åt honom på lite olika ställen.

Sverker och gänget.

Jag skulle ju skriva om vänskapen mellan Sverker och hunden, men jag är så trött. Jag fick inte en blund i natt. Jag hade tänkt skriva om att Sverker och hunden blivit nästan oskiljaktiga, om hur han har med den överallt på dagarna att det låter så roligt och mysigt när jag kommer hem och han berättar vad han och hunden gjort. Men igår kväll berättade han att hunden var borta.

Han hade varit med Sverker ned till stranden på förmiddagen. Sverker hade surfat och hunden hade väntat på stranden som han brukade. Sedan hade de gått hem samma väg som de brukar. Eller gått och gått, Tuxa hade väl sprungit i glada cirklar och studsat runt bland buskarna, som han brukar. Tills den stora schäferblandningen dök upp, bara ett par meter hemifrån och Tuxa, som borde vara både hungrig och trött efter långpromenaden och springande på stranden lade svansen mellan benen och sprang för sitt liv.

Han var ju livrädd för stora mörka hundar, sa Sverker. Han visste väl att det var en sådan som skulle göra slut på honom. Inte orkade han springa ifrån den där dödsmaskinen! Jag skulle ha släppt surfbrädan och sprungit efter honom, fortsatte han. Nu hittar vi honom aldrig. Han är borta. Så sa Sverker.

När jag kom hem hade han redan varit borta tio timmar och det har aldrig hänt förut, inte ens när han varulvade sig. Sverker hade cyklat ned till havet och tillbaka och ropat, gått alla vägar och gränder och tittat i alla diken, pratat med alla grannar han såg. En grannfru hade sett honom springa bortåt, med den där stora hunden hack i häl, den som alltid brukar vara fastkedjad, men nu kommit lös.

”Vilket sällskap det är att ha en hund!” sade ju Sverker för bara någon dag sedan. ”Även om det inte är så bra vågor blir man glad av att gå till stranden om Tuxa är med. Det blir som en till dimension, liksom!” Så sa Sverker. Och jag håller med. Gladare och snällare hund får man leta efter, skulle jag ju skriva. (Särskilt sedan den där varulvsfasen gick över.)

Så många fina hundminnen!

”Det var väl för bra för att vara sant” , sa Sverker dystert. Hur bra det varit att ha Tuxa satt vi och pratade om till långt efter midnatt och försökte lystra efter hans skall eller något ljud utifrån som kunde vara han men inte var det. Så tomt det blev. ”Nu kommer det att kännas sorgligt att gå ned till havet utan honom” tyckte Sverker och jag höll med.

Vi gick en sväng och ropade fast det var mörkt och regnigt ute och efter midnatt. Så tilltog regnet ordentligt och började ösa ned, och då kändes det helt kört, så vi gick och la oss. Tuxa hatar regn och skulle aldrig vara ute frivilligt i regnväder. Och som det regnade, hela natten. Det bara öste ned, och där låg vi klarvakna och höll varandra i handen och lyssnade. Föreställde oss Tuxa ute i ovädret. Kanske skadad. Kanske död. Kunde han ha ramlat utför ett stup? Kunde schäfern ha jagat ihjäl honom eller bitit honom? Dödat honom? Satte oss upp och tyckte vi hört något, men det var bara ovädret.

Bägge var uppe flera gånger och tittade ut för säkerhets skull, men inget. Under någon av de där nattvandringarna kom jag på att jag inte sett den andra gulingen. Den matchande lilla katten som Tuxa tyckte så mycket om. Sverker kunde inte minnas att han sett Tiger under dagen, och hon kom inte heller in på hela den hemska ovädersnatten.

Det var inte roligt att konstatera att hela natten gått utan att jag fått en blund, och att det var dags att gå till jobbet utan att någon av gulingarna hade setts till. Tjejerna hade redan gråtit hinkvis igår över att Tuxa var borta kvällen innan. Jag var ju inte där, men alla tre hade letat och ropat och gråtit till lite över läggdags och nu skulle jag inte heller vara där när de vaknade och fick veta att ingen av våra gula maskotar kommit hem.

När jag gick till bussen sov barnen fortfarande, och Sverker låg i fosterställning under en filt och sa att det skulle ta lång tid innan han kom ihåg hur man gjorde för att vara glad utan hund. Att han hade glömt hur man gjorde då.

Det är sådant här man åldras av, tänkte jag, på bussen.  Man kanske ska sluta att ha djur. Eller sluta att bli ledsen. Det rann nog en tår längs kinden där jag satt, på väg till jobbet.  Jag hade inte så stora förhoppningar om napp men lade ändå ut en efterlysning på facebook, som delades av bekanta och obekanta i byn, men ingen hade sett den lille herrn.

Så ganska precis ett dygn efter att hunden försvunnit och vi hunnit sörja och ställa in oss på att han var borta för alltid, att vi var en hundlös familj igen,  dök han upp igen. Sverker ringde mig på jobbet (kanske för första gången någonsin) och berättade. Precis han skulle ge sig ut och leta efter hunden igen hade han hört han ett välbekant klösande på ytterdörren och där stod han i egen lurvig person, eller varelse. Blöt, öm om tassarna och hungrig. När han fått mat och blivit badad och sov gott i sin fåtölj cyklade Sverker till skolan för att berätta den glada nyheten för tjejerna, som gråtit över hunden hela vägen till skolan.

Nu är det bara den andra gulingen som fattas. Den lilla tigern med den tjocka magen. Men det orkar jag inte skriva om och inte orkar jag ligga vaken och oroa mig en till natt i onödan, hur det än är. Nu måste jag sova.

Kommentarer
  1. Skönt att det blev ett lyckligt slut! Själv har jag inga djur längre men jag vet hur det kändes när en av mina katter dog, eller när min mamma tackade nej till en valp som jag försökte ge henne i födelsedagspresent när jag var tio år gammal.
    Förresten, Pärra är min käraste.

  2. Livet är fyllt med dramatik och kaos. Det är bara de lugna fina dagarna som lurar oss att tro att vi har någon som helt koll på vardagen i stort.
    Varken husdjur eller barn blir kvar. Allt flyter!
    Ähh, så illa är det kanske inte, men visst får man sin dos av livet ibland.
    Min hund sprang också bort, o han kan ju varken portugiska eller engelska. Mer expert på att springa skällande efter bilar.
    Men så plötsligt så står dom bara där. Helt oförstående inför allt lidande de åsamkat, oro o tankar, huller om buller.
    Jo visst har tanken kommit någon gång. Inga mera djur!
    Fast det funkar ju inte så. Djur kommer liksom bara. En del på besök, andra för att stanna.

  3. Nä nu började jag nästan lipa när jag läste ditt inlägg om Tuxa, du är en fantastisk berättare. Har följt din blogg sedan december förra året då jag också tipsade min käresta om den.Hon är från Portugal och uppväxt i Benfica men kom till Sverige under 80-talet. Hon har kommenterat i din blogg några ggr och jag vet att hon har blivit ännu mer lockad av att återvända till sitt hemland efter alla dina underbara inlägg. Força Åsa!

  4. Oj, vilken dramatisk läsning! Satt med hjärtat i halsgropen tills det positiva beskedet om Tuxa kom (som för övrigt ser ut att vara en helt underbar hund!). Så fint beskrivet om banden mellan människa och hund :-). Själva vandrar vi omkring i Parede med våra tre hundar men vågar ännu inte släppa dem på någon av stränderna… Håller verkligen tummarna att även katten dyker upp hos er snart!

  5. Hu så hemskt för hela familjen, men så glad man blir när de dyker upp. Har varit där, upplevt det några gånger, lider med er. Hunden som försvann under skogspromenaden ?, och sedan när polisen ringer nästa dag ock säger att han är där och verkar gilla att åka bil ?. Baksidan av att ha husdjur.

      • Hurra!!
        (och nu nar jag ar lattad over att de bada hittat hem sa kan jag fnissa at att de inte fixar kattluckan :-). Mina egna innekatter har inte riktigt fattat hur man oppnar badrumsdorren om den star pa glant, hrm, ett kattlucka skulle de nog inte fixa…)

  6. Så dramatiskt! Djur kan ju gå vilse och hitta hem igen, men det tar förstås sin tid när man har korta ben, även om de är fyra. Det är ju helt klart att den hunden hör hemma hos er!

    • Ja vi trodde att hittade bra här, Annannan, men å andra sidan har han (hunden) inte fattat att kattluckan på insidan är samma som kattluckan på utsidan, så han kanske inte har så bra lokalsinne. Och Tiger (katten) kommer ut genom luckan men inte in, av någon anledning. /Åsa

  7. Oj, satt ju här och fick tårar i ögonen. Det är bland det värsta, det att man inte vet! Det är hemskt!!! Det vill jag aldrig uppleva igen.

    Men har man husdjur så får man ta det med i beräkningen. Eller snarare är det så att öppnar man sitt hjärta för någon – djur eller människa – då får man ta det med i beräkningen och bara hoppas att plussidan i slutändan är så mycket mer övervägande och tyngre än minussidan även om den en stund vägde över. För vad vore livet om hjärtat alltid hölls stängt?

    Nu hoppas jag er kissemiss krafsat på dörren också!

  8. Åh. Jag är alldeles tagen. Jag har aldrig haft en sådan hundkompis, men jag kan tänka mig hur det är.
    Så fint du har skrivit om Sveriger och hunden.
    Fantastiskt att han kom tillbaka.
    Hoppas att Tiger-katten också återvänder.

    • Ja han har verkligen blivit som en familjemedlem, bara sedan i somras, men vi visste inte att han skulle lämna ett sådant tomrum förrän han försvann! /Åsa

  9. Åh….innan jag kommit till det lyckliga slutet, hade jag tårar i ögonen. Vilken tur att han är tillbaka! Hoppas katten kommer tillbaka också, katter kan vara på långa utflykter! Tack för att du skriver så underbart

  10. Det är alltså aldrig försent att slut att hoppas! Härligt att han hittade hem igen, och han skulle bara veta vilken uppståndelse han ställt till med 😉

  11. Åh, vad hemskt och som tur är härligt i slutet!! (hoppas den andra lille gulingen också kommer tillrätta)
    Det är svårt att tro när man inte har djur men de har en förmåga att vira in sig i ens hjärta på ett sådant sätt att när det av en eller annan anledning händer dem något så blir man helt förstörd.
    Kram på er alla, både tvåbenta och fyrbenta. En sådan här händelse tar på ens krafter.

Lämna ett svar till Mary af Rövarhamn Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *