Berättelser i bergen

Nej, nu skriver jag om något annat än det som händer här och nu. Man kan behöva en paus, en glimt av något annat. Nu vrider vi tillbaka tiden ett år ungefär. Då hade jag och Jonna precis kommit tillbaka från en helg bland får och apelsiner, i en by med bara två invånare. Vi reser tillbaka dit till den där helgen i byn.Vi gör det nu!

Minns ni? Annars tittar ni in här:

 

En avfolkad by istället för Miami, eller “Apelsiner och lamm – here we come!”

Tillbaka till får och apelsiner – när detta är över

Vi står där bland fåren och skalar apelsiner, den där första kvällen. Vi pratar om livets vedermödor och glädjeämnen, om hur det är att leva så avskilt och tillbringa dagarna med att ta hand om får och getter och odlingar, året runt. Så säger Fernanda plötsligt att ibland när de har folk där och de vill se sig om i omgivningarna brukar hon följa med, för att visa vägen och för att få komma ut lite. Jag nappar genast! Jag vill väldigt gärna upptäcka omgivningarna i sällskap med Fernanda!

Vi hade annars tänkt ta en åktur bara Jonna och jag. Kanske. Vi skulle irra runt på de slingriga bergsvägarna lite på måfå och kanske åka vilse, om man nu kan göra det om man inte ens vet vart man ska. Vi skulle se bergen och byarna, men skulle vi uppleva dem? Skulle vi inte bara passera dem, så där som det blir när man är på genomresa och bara ser det man åker förbi, när man inte har någon berättelse till det man ser. När vyerna är stumma och fulla av hemligheter som ingen berättar. När platserna väcker frågor, som aldrig får några svar.

När vi kom upp nästa morgon och hade ätit av Fernandas ägg och rabanadas som vi hittade i köket var byn öde. Vi gick runt överallt, men ingen var där. Byn var tom.

Sedan dök de upp med fullt av ris på flaket. De hade varit uppe i ottan och tagit hand om sysslorna. Fernanda måste hjälpa till att hämta mat till getterna innan hon kunde ta ledigt och följa med oss. Jag fick lite dåligt samvete för att jag inte hjälpt till, men det är svårt att göra det när man ligger och sover.

Så fort hon var ombytt åkte vi iväg. Fernanda lite uppspelt över att vara ute på vift och vi glada över att ha henne med. Det var jag som körde men det var Fernanda som visade vägen och vi behövde bara njuta av färden.

Vår vägatlas och GPS visste lika lite som vi om dessa trakter. Jag fotade en karta någonstans, men vi behövde ingen. Mest för minnets skull.

 

Med Fernanda som sällskap behövde vi varken karta eller GPS, och dessutom fick nu det som vi annars bara sett, bara tittat på nu en historia och en förklaring. Vi lyssnade och sög i oss vartenda ord och såg både det synliga och det osynliga. Vi kunde föreställa oss allt det som hon berättade om platserna vi såg.

 

Första stopp, en utsiktsplats vi aldrig hittat själva.

 

Sedan vidare, inte ned mot floden och dalen, utan längre in i bergen.

 

I den där byn i sluttningen hade hon fötts och vuxit upp. Inget att se, sa Fernanda, men det var det ju! Särskilt när Fernanda berättade. Den hade en gång varit full av familjer, får och getter.

De där kvinnorna som ledde getterna längs vägen, dem kände hon ju. Vi stannade och pratade med någon.

Längs vägen låg ett gäng hundar. Inget konstigt med det.

 

Den där byn längst ner i dalen, den hade fått ett uppsving nu och man försökte minsann sko sig på turismen så gott man kunde.

Gamla stenhus renoverades för uthyrning, restaurangen som öppnats där hade kostats på en uppfräschning sedan Fernanda varit där sist, men hon mindes när den här byn var en fattig och eländig plats där varken djur eller människor hade tillräckligt att äta. Om det var för att solen knappt nådde ned dit eller för att marken var dålig, men folket där behövde ofta gå den långa slingriga vägen upp från dalen och till någon annan by och jobba åt någon med mark som gav mer, för att överleva.

Annat var det nu. Nu skulle det tändas i grillen för en stor grupp som bokat lunch, men vi skulle vidare.

 

Pena var värt besöket! (Det var värt att komma till Pena) Byn heter Pena. Valeu a pena betyder “Det var värt det” Pena betyder också “synd” som i “Vad synd!” eller “Det är synd om…”. Enligt Fernanda hette byn så för att det var synd om folk som bodde där, i alla fall förr.

 

Jag tänker fortfarande ofta på den där byn i dalen, på det Fernanda berättade om den och på vårt besök där. Det var verkligen värt alla kurvor och höjdmeter, fast det var en by man kunde hade sett på fem, tio minuter –  om man inte hade stannat och pratat med folk förstås. Mest tänker jag på dem som inte bor där längre, men som än gång gjorde det. Hur det kan ha varit att leva sitt liv där då, innan världen hittade dit. Tiden springer ifrån de där byarna och folk lämnar dem. Med turismen får de nytt liv, men det är ju på sätt och vis en sorts konstgjord andning.

 

Sedan skulle vi till kapellen.  Det fanns två stycken.

 

Det första omringades av en stenmur som skydd mot vinden.

 

Vid kapellet högst upp på bergskammen fick vi höra att man brukade tända ljus för mental hälsa. Mental hälsa? undrade jag som nog tyckte de där stearinskallarna mest var läskiga och ja, lite galna. Det hade jag nog aldrig gissat på, att de botade galenskap och dylikt. Hade man problem med mental hälsa här omkring? ville jag fråga, och tydligen sa jag det högt eftersom Fernanda svarade att nej. Inte så länge man kunde gå hit och tända ljus. Det skrattade vi åt, tillsammans.

Någon gång om året knatade alla upp hit för en gemensam friluftsgudstjänst, berättade Fernanda. Då fick man träffa lite folk. Förr gick man till fots och hade med sig mat från gården och åt tillsammans på “kyrkbacken” utanför kapellet efter gudstjänsten. Man gick runt kapellet och tände ljus. Passade på att hälsa på folk man inte hann se så ofta under året eftersom alla var upptagna av får, getter, odling och ved – ja, av själva överlevnaden för det mesta.

Nuförtiden tog folk bilen upp och mat såldes där under den där årliga dagen. Inte alls samma sak. Det hade hur som helst varit intressant att uppleva fast jag inte är religiös, och det hade även marknaden, där man köpte och sålde getter och höns och annat. Den som Fernanda pratade om. Där man också kunde träffa folk, både förr och nu. Kanske en annan gång.

Något ljus tände jag aldrig. Det borde jag kanske ha gjort?

Det andra kapellet.

Halva dagen hade flugit iväg, och vi hade blivit hungriga av alla kurvor. Fernanda visste förstås var man åt bäst och hur man hittade dit.

Restaurangen

Vi försöker övertala Fernanda att ta med en kattunge hem. Behövs det inte en katt i byn? Det hade funnits, och den kunde man inte bara ersätta hur som helst.

Restaurangen hade ett eget kapell. Ägaren gillade att bygga i sten. Ingen visste riktigt hur han vågat satsa på att bygga en restaurang här, mitt ute i ingenstans, men det var alltid folk där.

 

Vart vi än kom var vi i Fernandas sällskap, en helt annan sak än om vi kommit dit själva eftersom Fernanda hörde till den här platsen, till alla dessa platser och inte bara kunde historierna utan var en del av dem.

När vi kom tillbaka till “vår” by var det dags att hämta in fåren. Ännu en skymning med apelsinskalning och bräkande får. Bjällror som klingade lite dovt medan de betade i sig det sista av det gröna innan dagen gick över ikväll och det var dags att gå in i hägnet, eller vad det nu heter, där de tillbringade natten under tak. No corral.

Fernanda berättade för Manuel om vår rundtur och alla vi träffat och vad de sagt, och han lyssnade intresserat och kommenterade det ena och det andra.

“Tänk att de hade korna på så magert bete där i Pena! Det var rent bedrövligt, och då får de ju pengar för att ha dem. Mer än vi får för fåren, och så flyttar de dem inte till bättre bete!”

Korna i Pena. (Tydligen får man ett statligt stöd för djurhållning, och mer för kor än för får och getter).

 

“Och den verkar ha kommit upp sig i smöret, för han hade renoverat två hus till nu och hade bokningar på dem. Jo, minsann. Och 8 Euro tog han för små burkar med honung, och folk köpte!”

“Och vet du vem jag träffade på restaurangen, och vet du vad hon sa?”

Och det blev natt och vår sista dag i byn grydde. Vi gick sakta genom byn med Fernanda. Begrundade de öde husen och tiden som gick.

I det stora stenhuset hade maken vuxit upp och där hade de bott som nygifta och tills sonen kom.

 

Vi fick med oss kål, lök, clementiner, potatis och vitlök. Apelsiner. Sedan avsked. På återseende. Kindpussar. I backspegeln såg vi Fernanda och Manuel stå och vinka. Jag stannade och tog en sista bild från vägen.

 

Hejdå, byn!

 

På vägen därifrån fotade jag fler vyer och byar. Tysta byar och stumma vyer vars historier ingen berättade för oss.

 

 

 

Kommentarer
  1. Vilken fin reseskildring, tack! Den lilla restaurangen såg så mysig och trevlig ut. Vad åt ni för gott? Och så många fina stenhus och murar överallt… Jag tror också att natur och koppling till en plats, en historia, är mycket meningsfullt för alla.

    • Vi åt bacalhau à lagareira, och Fernanda hade helt rätt i att det räckte med en portion till oss bägge. Jonna åt kött och pommes. Alla blev proppmätta och det var verkligen ett mysigt ställe med eldstad och flera gäster från trakten som Fernanda kände igen.

    • Så intressant du beskriver och berättar, skulle vara roligt om du hann med att bokföra allt, ja skriva en bok och illustrera med foton, du berättar sååå bra.

  2. Så fantastiskt fint skrivet Åsa! Vilken härlig resa! Tack för att du berättar och visar bilder! Självklart ger historierna mer till upplevelse.

  3. Tack för att du förmedlar dina fina upplevelser! Vi längtar till att allt ska bli som förr och vi kan återkomma till Alentejo.
    Bästa hälsningar – Björn o Eva

    • Varsågoda! 🙂

      Det hoppas vi alla! I Alentejo har vi mycket kvar att upptäcka. Jag skulle åka och köpa traditionella filtar där någonstans. Det får bli när det är lute friare att röra på sig!

  4. Hej. Jag tycker du borde skriva bok på alla dina intressanta blogginlägg. En bok om Portugals alla olika sidor. Mycket värdefullt om man har lust att flytta till Portugal.
    Jag njuter av dina upplevelser.

  5. Jag har alltid tänk och undrat över hur det kommer sig att folk bor just här. Eller där. Varför bor de i en “håla”? Eller i en miljonstad, för den delen. Som utomstående är det charm i att Fernanda bor och lever som hon gör men antagligen är det långt ifrån verkligheten för henne och dem hon har omkring sig i livet.

    • Jag brukar också undra det. Det brukar vara intressant att höra historien bakom.

      Man kan lika gärna undra varför folk stannar som varför de ger sig av, men alla har sina skäl.

      Jag tror nog de flesta inte skulle uppfatta det som charmigt att leva så avskilt och behöva jobba som hårt. Jag romantiserar inte slit och släp och avfolkning, men det var tydligt att det fanns en kärlek till platsen och jag tror att en koppling till en plats och närhet till naturen ger livet mening. Det var påtagligt.

Lämna ett svar till Björn Carlberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *