Redo för ön

”Redo för ön” var ett uttryck som användes i Alperna när jag jobbade säsong där, fast på tyska då. ”Reif für die Insel” som svar på hur läget var eller hur man mådde, sådär mitt i den hektiska högsäsongen och sena kvällar med glühwein och joddling på det. Ön, som i en sådan där tropisk paradisö där inget stör, där man kan ligga i en solstol i skuggan av en palm eller gå barfota i sanden.

 

Så känner vi oss, både Sverker och jag idag. Redo för ön. Sverker för att han slitit hund med att fixa upp en skrotbil sådär som ett sidoprojekt till husbyggen och reparationer och annat han håller på med. Just det, han håller även på att bygga en bubbelpool. Allt detta blir han inte ett dugg stressad och trött av säger han, utan fortsätter helt ohejdbart att starta upp och ta på sig diverse nya projekt. Inga problem för Sverker, om allt bara rullar på som det ska, men det gör det ju inte alltid.

Det som orsakade ett mindre sammanbrott nu började med att han inte hade glasögon med sig till färgbutiken, så han kunde läsa det finstilta på burken när han skulle köpa något att späda ut billack med. I stora bokstäver stod DILUENTE nånting, och till och med Sverker vet att det betyder något med utspädning, men bäst att fråga personalen i affären om det funkar att förtunna billack med. Ja, absolut blev svaret.

När bilen var lackad hittade Sverker glasögonen och läste, i bokstäver stora som myrägg:  Não usar para diluir – alltså använd inte som förtunnare / till utspädning. Då förstod han också varför lacken inte torkade, eftersom det han köpt var något man skulle använda för rengöring av penslar och liknande, alltså motsatsen till vad han behövde.

Allt annat som har med skrotbilen att göra har också gått dåligt. Kanske vilar det någon förbannelse över den? Anledningen till att han fick den nästan till skänks, som tack för att han byggt en brödugn åt en kille nere i dalen, var faktiskt egentligen att ett träd fallit över den i stormen. Stormen som jag inte hunnit skriva om.

 

Jag då? Jo, jag fick ju för mig att jag skulle komma i form igen inför Beach 25 efter en vinter med ovanligt mycket inomhusande och stillasittande. Så här blek har jag inte varit sedan jag flyttade hit, tänkte jag en dag i maj. En kombination av ostadigt och ovanligt svalt väder och mycket jobb hade fått min mage att likna en bulldeg på jäsning. Nu skulle magen få se solen, tänkte jag och somnade.

Jag vet inte hur länge jag sov, men resultatet av min tupplur i solen är att magen nu ser ut som en ilsket illröd falukorv precis lagom till att jag ska till dermatologen och klä av mig naken igen. Nästan lika mörkröd som billacken på skrotbilen, och flagar gör vi bägge.

Dessutom kraschade min nyinledda runstreak inatt, efter bara fyra dagar. Tidigare har jag fixat 365 dagars runstreak två gånger om, med 1.6 km löpning varje dag. Kände nu att jag saknade löpningen, efter en paus på ett år, och skumpade iväg. Efter bara fyra dagars runstreak kände jag redan att jag sov bättre och var gladare! Tills inatt, när jag vaknade mitt i natten av att både hundar och katter morrade. En katt morrade under sängen och resten morrade på katten under sängen, som tydligen hade fångat en råtta och gömt sig där för att få ha den i fred.

 

Det var omöjligt att sova med morrandet, så jag försökte skrämma ut katten och råttan med en sopskyffel  men det gick inte. Då försökte jag flytta sängen, med knät liksom. Knak sa det så låg jag på golvet och skrek av smärta över något som gått snett inne i knät, medan hundar och katter och råttor hoppade över mig och försvann ned till köket, skrikande och skällande.

Idag haltar jag runt här och tycker synd om mig själv och gruvar mig för att klä av mig och blotta min illröda mage för läskiga dermatologen imorgon förmiddag. Innan jag ska dit ska jag visst hinna med en rotfyllning också, men det gruvar jag mig faktiskt mindre för.

Annars går det egentligen ingen nöd på oss. Vi mår väl som vi förtjänar antar, jag – plus lite otur som minusbonus just nu. Det blir ingen resa till någon vilsam ö i alla fall, men apropå att vara redo för ön så började det här inlägget egentligen med att jag försökte komma på en rubrik på ett inlägg om en resa till en ö. En resa som jag inte hunnit skriva om.

Planen var att jag skulle skriva ikapp med några korta snabba inlägg om året hittills – ett om resan till Madeira i februari och sedan kanske om karnevalen och varför jag missade den i år. Kanske om stormen Hugo (den hette något annat egentligen) och elavbrottet, och annat läskigt som hänt plus kanske något roligt.

Om man då börjar från början, alltså själva rubriken, så var det alltså inte vi som var redo för ön i februari, utan våra döttrar. Kommer ni ihåg när jag skrev att de trodde jag blivit knäpp när jag spontanbokade Sverigeresan? Det var alltså bara någon vecka efter att jag skickat dem helt ensamma till en ö ute i Atlanten, utan att de bett om det. Jag tyckte helt enkelt att de var redo. Redo för ön.

Bakgrunden var att de varit rätt mycket osams på senare tid, så där som systrar kan vara. Jo, även i Bortugal kan systrar vara osams och bråka om vad som är vems och sådant, plus att det kändes som att de nästan aldrig gör något tillsammans längre. De har olika intressen, olika kompisar och olika sociedader, och så ses de härhemma och ryker ihop om en hårborste eller något.

Så kändes det och så får det inte vara, tänkte jag, och när jag upptäckte att det nästan skänktes bort flygresor till Madeira precis i samband med det konstiga mellanterminslovet de har i februari bokade jag helt enkelt resan åt dem och berättade sedan att nu ni! Nu ska ni åka till Madeira, tillsammans. Ha så kul!

Här är bilder från resan, som alltså blev lyckad.

Sedan kom de hem, välbehållna, glada och nöjda och fortsatte leva olika liv och bli osams om vad som är vems och sådant, men nu har de i alla fall detta fina minne ihop.

Medan jag skrev klart inlägget glömde jag nästan min röda mage, mitt onda knä och den flagande skrotbilen ett tag. Det var skönt. Ni ska slippa bilder på mage och knä.

Siktar på att skriva om karnevalen vi missade eller stormen eller elavbrottet i nästa inlägg. Eller kanske Andorra?