Med karnevalen i blodet

Jag vet inte om ni minns det, men själv hade jag inte lyckats förtränga det. Det där med att jag i ett ögonblick av försvagat omdöme under karnevalsyran i fjol lovade att gå med i karnevalen i år. Hur gick det med den saken egentligen?

Är jag där i vimlet? Ser ni mig någonstans?

Är jag med i någon av superhjältegrupperna? (Årets ena tema)

I en sådan dräkt skulle jag ju kunna gömma mig!

Är det jag som är Batman?

Eller är jag en vitklädd hjältinna?

Gick jag genom byn med kalsongerna utanpå?

Kanske är jag med i någon grupp med musiktema i stället?

Är det jag bredvid Elvis?

Passar jag i ballerinadräkt?

Har jag gulddräkt eller är jag med i gospelkören?

Håller jag mig till hårdrocken?

 

Såg ni mig inte? Inte så konstigt, men tänk om! Tänk om jag ändå var där någonstans. Tänk om jag gruvat mig i onödan?!

Tänk om det skulle visa sig att jag var som skapt för karnevalståg? Liksom hade det i blodet! Att jag så fort jag fått på mig karnevalsdräkten och den brasilianska musiken började pumpas ut ur högtalarna över byns gator skulle förvandlas. Börja dansa och glittra och lysa inifrån av en sådan dansglädje så att folk inte kunde ta ögonen från mig. Att jag skulle följa rytmerna som jag aldrig gjort annat och charma varenda en av karnevalens åskådare med min smittande energi.

Att det skulle kännas som om jag var karnevalens huvudperson, och att faktiskt inte bara jag själv skulle känna så utan alla andra också. Så till den milda grad att folk skulle komma fram till min mamma  (!) och gratulera henne till hennes fantastiska dotter, som förgyller karnevalen så med sin glädje och energi. Skicka bilder med hjärtan och gratulationer på! Tänk om de skulle förtrollas så av min charm att de införde ett pris bara få ge det till mig! Om man skulle utse karnevalens prinsessa för första gången i byns historia och det skulle vara jag, av alla människor! Alla skulle skandera mitt namn och sedan skulle jag få dansa en segervals till folkets jubel!

Nej, detta är inte ännu en av mina urflippade drömmar. Det hände faktiskt alltihop, men det hände inte mig! Jag slapp ur fällan som jag gillrat åt mig själv utan att ens behöva använda någon av de dåliga ursäkter jag övat på, tack vare att de mammor jag skulle gå med backade ur i år. De hade gått med lika många år som deras döttrar och söner varit med, men tyckte nu att barnen hade blivit tillräckligt gamla för att dansa genom byn utan passning. Eller så tyckte de att de själva hade blivit för gamla för att ta plats i karnevalståget, och då är de ändå fem-tio år yngre än jag. Av mitt löfte att gå med i karnevalståget blev det alltså bara en lättnadens suck.

Det här med karnevalen är inte min grej, helt klart. Jag klarar av att stå och titta och fota de timmar (cirka 14 timmar x 2) som det hela pågår, och knixa lite i takt med musiken ibland för att benen inte ska domna bort av alla timmar ståendes, men där går min gräns. Integrering och utmaning i all ära, men man ska inte låtsas vara något man inte är. Jag är nog motsatsen till en sambaqueen, men bidrar till festligheterna alldeles tillräckligt ändå med mina två barn som deltar i karnevalen. Och som de deltar!

Det ena barnet såg vi knappt röken av under de fyra dagar karnevalen pågick. Hon adopteras under karnevalen av familjer i byn som tycker synd om henne som annars skulle missa halva karnevalen på grund av att hon råkat födas i en svensk familj som inte pallar att festa fyra kvällar i sträck. På lördagen försvann hon efter lunch med både årets och fjolårets karnevalsdräkt, pyjamas och tandborste i packningen. Hon skulle gå på den traditionella Baile de Bau (?) då alla går klädda i förra årets dräkter kvällen före karnevalen och sedan sova över hos kompisar.

Vi såg henne som hastigast glida förbi i karnevalståget på söndagen och den kvällen fick vi med henne hem, men på måndagen försvann hon igen, iklädd svart och smink, packad för övernattning. Då skulle hon på Baile de Terror, en fest med skräcktema som de har varje år kvällen (natten!) tisdagens karnevalståg. På tisdagen såg vi henne som hastigast igen i folkvimlet och när allt var över vid tvåtiden på natten fick vi faktiskt med henne hem, i sällskap med halva hennes karnevalsgrupp, som nu vaknat till liv och gräddar våfflor i vårt tillfälliga kök och smider planer för nästa karneval.

En liten ganska anonym grupp i vimlet. Jag hade nog inte fått syn på henne om det inte varit för det blonda håret som stack ut.

Om man zoomar in ser man en liten blondin längst framme vid scenen, på samma dansgolv hon alltså tillbringat fyra kvällar/nätter i rad på, i stort sett utan oss.

 

Sedan intar hon dansgolvet med sin grupp, utan ett spår av mammans tafatthet och taktlöshet.

Det är det yngsta barnet, hon som ganska nyligen fyllt elva. Var ska detta sluta? Antagligen med att vi knappt kommer att se röken av henne mellan jul (då dräkttillverkning och dansträning börjar) och karneval.

Den lilla tonårsdottern har vi sett mer av, hon har sovit hemma och till och med hunnit med att surfa mellan karnevalstågen. Hon missade gärna både den traditionella hippiefesten och könsbytesfesten (en fest där killar klär ut sig till tjejer och tvärtom) som firades på hennes sociedade under karnevalshelgen (som om inte själva karnevalen x 2 vore mer än nog!) och fokuserade all sin energi till själva karnevalstågen och dansföreställningarna.

 

All den energi som gjorde att hon blev utsedd till den första karnevalsprinsessan i byns historia! Jag överdriver inte när jag berättar att hela salen stod upp och skanderade ”Frida! Frida! Frida!” när hon fick ta emot kronan. Att hon lyste alldeles speciellt hela karnevalen (som jag alltid tycker hon gör men jag är ju hennes mamma) och om juryns motivering, att hon verkar ha karnevalen i blodet. Här tittar alla i församlingen lite roat på “blodet”, det vill säga mig och Sverker, vi som inte tagit ett enda avspänt danssteg under helgen. Hur kunde vi få en sådan dotter?

 

Hon är i alla fall vår dotter, karnevalsprinsessan och så mycket mammagratulationer har jag inte fått sedan jag klämde ut det lilla miraklet på BB, och jag höll på att spricka. Av stolthet alltså! Nu som då!

Jag fick nypa mig hårt i armen för att övertyga mig om att detta ändå inte var en skruvad dröm. Och göra ett snabbt överslag på dubbla terapitimmar jag eventuellt skulle behöva betala för i framtiden på grund av 1) storhetsvansinne och 2) i-skuggan av-min-storasyster-komplex innan jag fick fram kameran.

Lite suddigt, av ren rörelse! “Frida! Frida! Frida!”

Min karnevalsprinsessa på sin tron bredvid kungen och drottningen.

Och så dansade de en segervals till folkets jubel. (Här är även fjolårets kung och drottning med, men prinsessa och prins är en nyhet för i år)

Trött men glad efter att ha dansat i tolv timmar! Tamburinen är priset för bästa dräkt, som gick till Fridas grupp i stenhård konkurrens. Där kan jag ta åt mig lite av äran tycker jag.

 

Ont i huvudet, fötterna, smilgroparna och och tinnitus har jag nu. Och då var jag inte ens med! Nu är det i alla fall över för i år, vansinnet, och para o ano há mais som de säger här. Det blir mer nästa år! Det är skönt att det är bara en gång om året, ändå längtar jag lite redan! Inte för min egen skull, men för mina karnevalsprinsessor!

 

 

Comments
  1. Jag blev tårögd av glädje och stolthet för Fridas skull – kan knappt föreställa mig hur det var för er:)
    Tack att få dela den upplevelsen:)

  2. Vilken mysig morgonläsning. Det här inlägget gjorde min dag! och Frida ser så lycklig ut på bilden ❤️

  3. Ja, vilken grej och vilken energi som läggs på detta varje år, bara för “några” timmars festligheter. Ganska många timmar i och för sig. Karnevalens kung och drottning väljs varje år (på två håll) men prinsessa (och prins) valdes för första gången i år! Sedan väljs ju också bästa dräkt, bästa dans, roligaste gruppen med mera. Tävlingsmomentet gör nog att folk anstränger sig lite extra!

  4. Vad kul tänkte jag!
    Jag minns nämligen böckerna om Valle som jag läste tillsammans med mina döttrar. Och började leta efter “Valle” (Åsa!) på alla fotona men utan att lyckas! Sedan såg jag att du faktiskt inte var med, din “luring”! 🙂
    Kul var det i alla fall.
    /Urmas

    • Det finns en viss likhet, det gör det! Annars hade man nästan trott att hon var en bortbyting, med sitt karnevalsblod! Dansmässigt brås hon inte på mig! (Inte någon av dem, på någon av oss!)/Åsa

  5. Gud så kul! En svensk karnevalsprinsessa i Portugal! Hur stolt kan man bli!? Jag alltså! Såg henne, men inte dig vilket nu fått sin förklaring! Vilken ” tur” att du slapp! Fast det fanns många i karnevalståget som var ” äldre” än du?????Ja, deras dräkter var verkligen helt fantastiska! Säg grattis till Frida från mig???

    • Jag tror inte man kan bli stoltare än jag! Jag var i och för sig ganska mallig innan men detta var så överväldigande! Och så är jag väldigt glad att jag slapp dansa utklädd genom byn! Det är ju så roligt att titta på! /Åsa

Lämna ett svar till Maria H Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *