I Baltasar och Blimundas fotspår

På svenska heter den Baltasar och Blimunda, på portugisiska Memorial do Convento, romanen jag kämpat med så länge nu. Det första kapitlen fick jag läsa två gånger, för första vändan fattade jag inte ens vad det handlade om. En kung? Munkar? Mirakel? Det hjälpte ju inte heller att jag ofta somnade (av ansträngningen?) en bit in i varje kapitel. Vi undrade nog lite till kvinns, fransyskan, spanjorskan, colombianskan och jag, hur fröken Fátima hade tänkt när hon valde den här boken. I och för sig är han ju nobelpristagare i litteratur, Saramago, men det kändes lite väl tungt för oss som kämpar med språket också, de detaljerade skildringarna av religiösa processioner och bygget av det där förbaskade klostret i Mafra, som kungen lovat att bygga om hans drottning blev gravid. Meningarna som ibland är en halv sida långa. Fyra hundra sidor.

Oigenomtränglig till att börja med!

Oigenomtränglig till att börja med!

Det hjälpte ju inte heller att vi turades om att läsa och återberätta kapitlen, så att man egentligen bara skulle ha boken var fjärde vecka, och läsa vart fjärde kapitel. Jag förstod snabbt att det aldrig skulle funka, och köpte ett eget exemplar så jag åtminstone kunde läsa hela historien och inte lösryckta delar. Kanske var det därför jag var den enda i gruppen som läste ut den.

Ungefär fyra kapitel in i boken fick berättelsen liv för mig. Baltasar Sete-Sois som förlorat en hand i kriget mot Spanien. Blimunda Sete-Luas som på fastande mage hade förmågan att se under ytan på både människor och ting och som för att slippa se igenom allt och alla åt en bit bröd varje morgon innan hon ens öppnade ögonen. Den galne prästen som fått för sig att han skulle bygga en flygmaskin driven av livsgnistor, som Blimunda fick hjälpa till att samla. När spanska sjukan kom till Lissabon fanns det gott om livsgnistor att samla. Kungen, João V, som ville bygga en Peterskyrka i Portugal och fick dödsångest när arkitekten sade åt honom att den inte skulle bli färdigbyggd under hans livstid, eller ens under hans barnbarnsbarns livstid. Som beordrade alla arbetsföra män att hjälpa till med byggandet av klostret och palatset i Mafra, för att han ska hinna se det färdigt innan han dör. Männen som tvingades lämna hem och familj för att slita med bygget. Deras liv som offrades för kungens dröm. Om man tycker världen är orättvis nu är det inget mot vad den var då. Eller kanske är den fortfarande lika orättvis?

Jag var inte beredd på att ryckas med så av historien. Inte beredd på att jag skulle både skratta och gråta. Skratta åt skildringen av kungen och hans fåfänga. Gråta över Baltasars och Blimundas öde. Språket. Vackert. Och det inte bara för att det är portugisiska. Till och med jag som ibland fick kämpa med förståelsen, förstod ändå att det var vackert skrivet. Historia, hälften saga, kryddat med poesi.

Fröken Fátima skrattade gott när jag berättade att jag allteftersom jag läste också berättade historien om Baltasar och Blimunda och den galne kungen för flickorna, istället för godnattsaga. Sverker kan berätta sagor på beställning, men jag har inte hans spontanfantasi, så när han inte var här tog jag till den historia som jag hade i tankarna. Historien om Baltasar och Blimunda.

När jag bara hade två kapitel kvar satte vi oss i bilen och åkte till Mafra. Nu ville vi se klostret, och vägen där Baltasar och kompani med oxar och vagnar slet med att frakta enorma marmorblock och helgonstatyer till bygget. Pêro Pinheiro, där de hämtade marmorn, Cheleiros, den lilla byn nere i dalen, där fru och barn väntade på att få återse make och far när han kom förbi med 800 män, och oxar och en enorm kärra med det största marmorblocket som man någonsin skådat, på väg till klosterbygget. Vägen där hans blod rann efter att han klyvts mitt itu under ett av hjulen, i backen som leder ner till byn. Änkan som förbannade klostret, munkarna och kungen.

Cheleiros

Cheleiros

Allt det såg vi igen för våra inre ögon på vägen till Mafra då vi passerade de ställen där allt detta utspelat sig. Och så slutligen Palatset. Klostret. Vi åt lunch på Restaurang Sete-Sois med vy över den pampiga byggnaden som byggdes på grund av en kungs fåfänga och betalades med guld och skatter från kolonierna i Afrika och Brasilien. Finns det då ingen botten i säcken? frågar kungen. Nej, det är mer som att säcken har en mun där pengar kommer in och en ända, där pengar kommer ut, svarar den tidens finansminister, varpå kungen skrattar och frågar om han menar att skiten än pengar eller att pengar är skit? Kungens skrytbygge som betalades med folkets blod och svett och tårar. Så stort att det nästan kändes som en långpromenad fast bara en bråkdel av salongerna var öppna för allmänheten (mot en avgift). En byggnad stor som en liten stad.

 

Fotat med panorama, det 263 meter långa Palacio Nacional de Mafra. Palats och kloster och kyrka i ett.

Fotat med panorama, det 263 meter långa Palacio Nacional de Mafra. Palats och kloster och kyrka i ett.

Mafra juni 2015 015

Oändliga korridorer inbjuder till spring

Mafra juni 2015 020

Som en liten stad

 

Mafra juni 2015 011

Ett av storköken

Mafra juni 2015 012

I sjukhusdelen av klostret

Mafra juni 2015 014

Kungens lilla piga städar fortfarande

Mafra juni 2015 019

Det allra heligaste.

Mafra juni 2015 025

Takkronan i jaktsalongen

Mafra juni 2015 035

En av innergårdarna

Mafra juni 2015 010

Barnen tyckte mest om ugglorna och falkarna på innergården.

Mafra juni 2015 037

Vi hann också med en tur till närbelägna Tapada Nacional de Mafra, kungens gamla jaktmarker, där hjortar och vildsvin strövar fritt. Där gick vi en fyrakilometersslinga och såg både stora och små vildsvin och hjortar, och ännu mer ugglor och falkar. Där tyckte tjejerna att det var roligast när Jonna rapade och jag trodde det var ännu ett vildsvin, och när de fick klappa en uggla. Nu vill de ha en uggla hemma, och när Frida blir stor vill hon jobba där med ugglorna om det finns kvar. Underliga djur, som en blandning mellan katt och fågel.

Mafra juni 2015 055

Grymt söt!

Mafra juni 2015 066

Mafra juni 2015 068

Mafra juni 2015 075

Mafra juni 2015 086

Mafra juni 2015 089

Mafra juni 2015 102

Mafra juni 2015 105

På natten efter vår utflykt läste jag klart boken. Sista kapitlet läste jag två gånger, för att hålla kvar historien lite till. Nu är jag en historia rikare. Nu bär jag med mig historien om Baltasar och Blimunda i hjärtat. Måhända heter den på originalspråk Memorial do Convento, Till Minne av ett Kloster, men framförallt är det en kärlekshistoria. En av de mest gripande jag läst. På gränsen mellan historia och saga. En ansträngning som gav utdelning.  Att läsa boken alltså. Kanske inte att bygga klostret, om man frågar alla namnlösa som offrades längs vägen.

 

inquisiçao-imagem1

Kommentarer
  1. Pingback: Annars gick det bra… – Bortugal

  2. Hej igen, Kollar i min stora tegelstensordbok, Alexandre Fernandes på Norsteds, nya upplagan som kom för några år sedan. Vontade – 1. vilja, viljekraft, viljestyrka. Sedan finns det också flera andra sätt och meningar att använda ordet men i Saramagos användning av ordet är det nog just viljekraften han åsyftar?

    • Hej Ulla! Ja man använder ju ordet vontade till vardags också, som vilja och lust. I boken anspelas det till och med på att vontades även betyder lust, lite tvetydigt sådär. Undrar hur de fick till det i översättningen? och undrar varför inte lust stod med i Norsteds. Man kan kolla på linguee på nätet också kom jag på, se hur ordet översätts i olika texter där det förekommer. / Åsa

  3. Saramagos oändliga meningar är en utmaning även på svenska, har inte försökt mig på något av honom på portugisiska. Däremot har jag läst Eça de Queirós men då parallellt portugisiska och engelsk översättning. Det är som att ha ett facit att fuskkika i 🙂 Hans bok A cidade e as cerras utspelar sig till stor del i familjens gård inte långt från där vi bor och den är ett fantastiskt tidsdokument! Os Maias håller jag på med nu.
    Tormes som gården heter älskar jag att besöka! Den är så vacker och lite lagom stor. Stiftelsen Eça de Queirós driver den. Vackraste parkeringen under vinrankorna..

  4. Baltasar och Blimunda är en så fin bok! Jag läste den på svenska, men har senare läst Saramago på portugisiska också. Jag läser väldigt långsamt på portugisiska, och Saramago ska läsas långsamt, så det fungerar bra. (Böcker där man vill veta hur det går, däremot…). Tyvärr har jag inte boken här, så jag kan inte se hur ”vontades” översätts.

    De är underbara figurer, Baltasar och Blimunda, och de gick rakt in i mitt hjärta.

    • Hej Annannan! Att du också kände så för Baltasar och Blimunda! Angående ”vontades” så hittade jag ”viljor” när jag googlade fram ett utdrag ur texten… Hm. / Åsa

  5. Jag fick ju boken av J för flera år sedan, på svenska (!) och har inte kommit förbi början… men nu blir jag sugen på att fortsätta!
    Jag kommenterar inte så ofta, har datorn proppfull med virus så det tar en evinnerlig tid att kommentera (och öppna en sida bara,) men jag läser.

    • Hej Annika! Usch för dator full av virus! Jag har en kompis som fixar sådant på distans mot en vettig avgift om du är intresserad! Ja jag får ändra mig angående boken, för jag rekommenderade den ju bara för folk med sömnsvårigheter till att börja med, men det var när jag kämpade med de första kapitlen, innan jag tagit mig igenom procesionerna och in i historien! Läs den vet ja!

  6. Japp, jag tror du är redo för allt ;).
    Jag tror att du kommer tycka att den är relativt lättläst i jämförelse – åtminstone stilmässigt. Ricardo läste den i skolan, men rekommenderade den ändå. Jag menar oftast blir ju det som man tvingats att läsa något som man inte minns med glädje, fast om jag tänker lite längre så gillade jag det mesta vi fick (tvingades) att läsa i skolan… Bokmal sedan jag lärde mig läsa. Jag minns mest att det alltid var så många som aldrig läste klart böckerna i mina klasser så att diskussionerna om böckerna aldrig kom speciellt långt eller blev speciellt djupa…
    Märks det att jag saknar en bokcirkel?

  7. Wow, jag är imponerad av att du läst Baltasar och Blimunda på originalspråket! Min man, som är portugis, och läser mycket (det gör vi förresten båda två) hälsar att han också är imponerad och att det tog honom ett par omstarter av de första kapitlerna innan han kom igång. Saramagos sätt prosa kräver en del tycker jag. Jag har läst den på svenska och när jag väl kom in i den (det är så långa meningar!) så tyckte jag också väldigt mycket om den. Vi har också varit på Mafrabesök :).
    Jag kan annars rekommendera Eça de Queirós Os Maias som Ricardo gav till mig pa engelska. Prosan kändes förvånandsvärt modern och jag blev glatt överraskad av hur bra jag tyckte att den var.

    • Hej Cecilia! Vad roligt att det finns fler som läst den, höll jag på att säga! Självklart är det fler som läst den, men som också läser min blogg, och som delar min uppattning! Jag har hört talas om Os Maias – min fröken Fátima rekommenderar den också! Det får bli nästa utmaning! Efter Saramago är jag redo för allt! 🙂

      • Japp, jag tror du är redo för allt ;).
        Jag tror att du kommer tycka att den är relativt lättläst i jämförelse – åtminstone stilmässigt. Ricardo läste den i skolan, men rekommenderade den ändå. Jag menar oftast blir ju det som man tvingats att läsa något som man inte minns med glädje, fast om jag tänker lite längre så gillade jag det mesta vi fick (tvingades) att läsa i skolan… Bokmal sedan jag lärde mig läsa. Jag minns mest att det alltid var så många som aldrig läste klart böckerna i mina klasser så att diskussionerna om böckerna aldrig kom speciellt långt eller blev speciellt djupa…
        Märks det att jag saknar en bokcirkel?

        • Så brukar det nog vara ibland, Cecilia, att man har ett visst motstånd mot böcker man ”måste” läsa. Men så roligt när man blir positivt överraskad av en bok man aldrig själv skulle ha valt. Du får se till att fixa ihop en bokcirkel! / Åsa

        • Förresten Cecilia, om du ser det här så här i efterhand – hur översätts vontades i den svenska upplagan? Vontades som Blimunda samlade in för att driva flygmaskinen med? Jag översatte det med livsgnistor, men det kanske inte är helt rätt.. jag tyckte bara det passade. / Åsa

          • Jag mindes inte på rak arm för det ar ganska länge sedan jag läste boken men efter en snabbkoll så verkar det som om hon samlar på viljor. Viljor eller livsgnistor – båda låter fantasieggande tycker jag.

          • Ah. Viljor hittade jag också nu, Cecilia. Och molntöcken om nuvem fechada…Tror jag gillar de portugisiska orden bättre!

Lämna ett svar till Åsa Winald Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *