En full helg

Ordet ”full” brukar vi ha roligt åt varje gång det dyker upp nästan, jag och mina portugisiska elever. Eller jag har i alla fall roligt. Dels är det roligt att ”full” enligt dem låter exakt som ”ful”, så vi får öva några extra vändor på det där med lång och kort vokal. Vilket är vilket nu igen? Fullllll, fuuuuuul. Sedan är det också roligt att det kan betyda både full som i ”ryms inte mer” och berusad. På portugisiska säger man att man är full (cheio/cheia) när man inte orkar äta mer, och då blir det lätt tokigt på svenska, där vi har ett eget ord för ”ryms inte mer mat” och ”full” betyder ”full av sprit”. Det har hänt både en och flera gånger att barnen, som nu pratar bättre portugisiska än svenska, sitter vid middagsbordet och säger att de är fulla, men de säger i alla fall inte ”ful” utan ”full”.

Det där har jag säkert skrivit om förut någon gång, men ni har säker glömt det. Nu skulle det i alla fall handla om en full helg. Alldeles nykter, utan minsta lilla nubbe fast det var midsommar och allt och fast vi hade anledning att fira att det i fredags var på dagen nio (9!) år sedan vi damp ned här, utan att ha någon aning om hur det skulle gå med allt. Med facit i hand har det som sagt varit en dans på rosor, och vi tycker nog att vi har anledning att fira en massa saker som gått bra, men det hann vi inte med eftersom det var så fullt upp.

En midsommarfika, halvt på språng. (Ja, vi har varit på Ikea och köpt lakan till sommargästerna)

 

Det började med att Frida och den klass hon gått i nu i nio år (med bara små ändringar), och trivts fantastiskt bra i skulle fira ”Festa de finalista” innan de nu skiljs åt och går åt olika håll i höst, beroende på vad de valt för inriktning. Frida har – som första person någonsin i sitt släktträd, tror jag – valt ”ciências” med inriktning på matte, fysik, biologi och kemi och sådant obegripligt. Det är tydligen det man ska välja om man vill bli idrottslärare, vilket verkar vara vad hon vill just nu i alla fall (trots den bedrövliga situationen för lärare i Portugal!).

Första terminen tillsammans, 2013. Klassen har hållit sig i stort sett intakt sedan dess, men nu är det slut på det!

 

Fest skulle det bli i alla fall, med finklänning och middag och dans och allt, på fin lokal nära byn. Efter festen skulle inte mindre än 10 tjejer sova hos oss, så det blev till att städa och bädda och fixa och skjutsa flera vändor någon gång på småtimmarna och göra våfflor till dem när de vaknade till liv framåt förmiddagen.

Fixade för Festa de Finalista

Fin festlokal och fin Frida!

Några av dem lyckades vi fösa ihop till en gruppbild.

Sedan fick jag åka hem med övernattarnas packning

Så här såg det ut när de gått och lagt sig, fyra på morgonen.

Våffelfrukost / lunch

 

I ärlighetens namn var det mest Jonna som städade, och Frida som gjorde våfflorna, men ändå. Sverker? Han har varit i stugan i stort sett hela juni och fixat, och varje gång jag pratat med honom har jag blivit alltmer orolig, eftersom jag vet hur han är och till skillnad från honom har en fungerande tidsuppfattning. Jag visste att sommargästerna skulle komma den första juli, och då skulle alltså allt vara klart för inflytt. Jag visste att det var en dålig idé att börja bygga en ny uteplats och att det skulle dra med sig mer jobb än väntat och ta längre tid än beräknat. Jag visste att det skulle bli tajt om tid, men hur illa det var upptäckte jag först igår, när vi äntligen fick tid att åka hit och kolla vad han höll på med efter några veckor som varit fulla av aktiviteter, och då framför allt Marchas Populares, fyra gånger om och extra repetitioner av dans och sång däremellan och utöver det nationella prov, Jonnas dans och dykning och kompisar som fyllde år och jag vet inte allt.

Min favorit var det andra tillfället, när det bara var två marchas och vi höll till här i vår by och sardinröken låg tät och alla ansikten var bekanta.

 

Chouriço grillades också.

Marchas för tredje gången. 13 olika marchas från olika byar och allt som hör till. Sardiner, bifanas och öl till exempel.

 

Fast det här var ju förra helgen! Och så repris på det nu i helgen. Fjärde helgen i rad med Marchas! Den sista gången var det i Carcavelos (Knarkavelos)

 

Sverker var hemma på blixtvisit och var med på första Marchas i mitten av juni och sedan har det alltså varit tre till. På den andra fick jag faktiskt sällskap av dansmormor, som verkar ha känt på sig att jag behövde någon att gå med och ringde mig. Sedan var det två till där jag hade Jonna som sällskap, när hon äntligen kommit hem från sitt äventyr i norra Portugal.

Digitalt vykort från resan.

 

Hur som helst. Tio tjejer och våfflor var det, och så fort de åkt behövde vi skynda oss in till Lissabon för en casting, minsann! Det ringde nämligen en människa i torsdags och sa att de hade valt ut Frida för casting för en roll i en teveserie. Ni har VAD sa ni? var min reaktion. Ungen hade inte ens berättat det för mig, så fullt upp har hon haft, men det var tydligen när hon var i stan halva natten med pojkvännens familj på Marchasfirande i Madragoa som någon hade kommit fram till henne och pratat med henne om detta, och hon uppgett mitt telefonnummer och plötsligt ringde de, så mitt i en redan full helg åkte vi in till Lissabon för fem minuters casting.

I dessa kvarter

 

Väl där fick Jonna också frågan om hon ville testa för en roll, men hon vägrade

 

Vi hann också med en glass i trendiga LX-factoryområdet under bron, där även castingen ägde rum. Jag hade aldrig varit där förut, men tänkte att om jag hade varit yngre hade jag nog hängt där varje helg, som jag hängde varje helg på Notting Hillmarknaden eller Camden Lock när jag var just yngre. Tjejerna hade redan varit där med kompisar. Utan mamma.

 

Sedan snabbt tillbaka från stadens sus och dus till vår lilla by i bergen där bägge barnen skulle ha dansträning och sedan var det dags för månadens och årets sista uppvisning av den sällsamma marchasdansen, till den ännu mer sällsamma musiken som jag gått och nynnat på sedan första uppvisningen. Verserna om poeten Camões och hur han reste vida omkring i världen, och verserna om vår by där det alltid blåser och alla kan dansa.

På söndagen när allt festande och marchande var överstökat var det så äntligen dags att packa bilen full och åka till stugan. Det hade känts fantastiskt bra om det inte varit för den där oron över vad Sverker nu ställt till. Jag trodde och hoppades att jag lyckats avstyra badrumsrenoveringen han pratat om, och att han höll sig till utsidan av huset. Sist jag pratade med honom hade han beställt jord och sand. De flesta dagarna hade han tydligen också haft hjälp av en granne, som tydligen hade tråkigt och ville lära sig något nytt. De verkar ha haft fullt upp hela juni, men vad hade de gjort egentligen? Vi hann med en promenad till stranden och bad i floden, men sedan var det bara att kavla upp ärmarna och hjälpa till.

Nu är det fyra dagar kvar tills vi lämnar över till sommargästerna, och det som hade kunnat vara nästan en veckas stugsemester (fast jag jobbar halvtid) blir nu en ganska stressig vecka. Sverker ska hinna putsa och foga både här och där och avsluta allt han påbörjat trots mina protester, och vi kanske kan hjälpa till att måla, plantera och städa. Men kommer det att hinna bli klart? I skrivande stund är det fortfarande väldigt oklart, så det är kanske bäst jag loggar ut och gör lite nytta de timmar jag har mellan jobb och annat jobb idag. Eventuellt får vi också besök från Australien i mitten av veckan….

Lite som en repris av förra september. The guests are arriving…

Vi får se hur juni slutar, och sedan är det juli igen, som det heter i visan. I juli har jag bokat in en helg i Spanien och i augusti en helg i Marocko (!), men först ska vi överleva juni.

Hur var er helg?

Kommentarer
  1. Ett sånt monotont, urtråkigt liv
    ni lever där i Bortugal.

    Rättare sagt blir jag alldeles trött efter att
    ha läst om allt du/ni har för er.
    Ni lever ett fullt liv, den saken är klar.

    • Ja, det händer saker hela tiden här! Den här veckan och helgen har varit ganska lugn faktiskt – vi ligger lågt i värmen – förutom att jag hämtade barnen (och några till) på fest i byn klockan 4 på natten – men förra helgen var vi i Spanien! Jag ska skriva om det nu!

  2. Såå snyggt med finklänning och converse!! Och tjena vad fint de ställt sina skor på rad!

    Hoppas ni blir klara med alla Sverkers pågående projekt i tid, eller att de blir någorlunda färdiga i någorlunda tid.

    Så skoj att du bokat in en resa till just den del av Spanien där vi just nu är! Vi ses! 😉

    • Ja, man måste ju prioritera – vill man dansa och ha roligt eller ha ont i fötterna? Bra prioriterat tycker jag och en lång fin rad blev det av (fejk) converse-skor.
      Jag hoppas också det blir någorlunda klart i tid. Idag ska han hem till stora huset och bygga en dörr och vi är här och städar och jag jobbar lite och kanske vi hinner gå en sväng till floden med hundarna också. Det är ju nära och hundarna måste ju ändå ut.

      Det var bra att du åkte till Spanien så vi fick en ursäkt för att ge oss iväg dit igen! Det ska bli kul! Ser fram emot vår lilla resa och att ses (fast jag skrivit så elakt om Spanien…:/).

  3. Den bilden på Frida med två väninnor får mig at le. Så fina klänningar och så gympadojor på fötterna.
    Jojo, jag har sett det flera gånger, men kan inte riktigt vänja mig.
    Fötterna mår i varje fall bra … 😉 och söta är de.

    • Ja en del hade ”finskor” med klack ett tag men varför ska man plåga sig? Hon har dansat i klackskor hela juni i marchas, och det går ju att stå ut med, men man har roligare utan. Jag tyckte det var bra!

  4. Jo tack, här på östgötaslätten har vi haft det hett om öronen. Idag passerade kvicksilvret 30 grader, men det startade redan i torsdags med 28 grader. För en gångs skull så här det inte regnat en enda droppe regn under midsommarhelgen.
    Istället sitter man och flämtar i skuggan, ovan vid den plötsliga 10 gradiga temperaturökning förra veckan.

    Låter som att ni behöver semester, allihopa, även Sverker om han nu klara av det.

    • Ja, Sverker skulle definitivt behöva semester, och det hade han ju kunnat ha också om han inte prompt skulle bygga om allting. Det hade blivit lugnare för alla, men varför ska man ha det lugnt och skönt när det finns saker som kan förbättras verkar han tänka. Jag har sett att ni haft värsta värmeböljan. Här har vi en svalkande bris från havet och runt 20 bara, men det är skönt. Speciellt för de som bygger.

Lämna ett svar till Fredrik Röjd Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *