Annars gick det bra…

Lite nervöst är det ju faktiskt att köpa hus, även om vi gjort det ett par gånger nu. Man vill ju att det ska gå smidigt och att allt ska bli rätt och helst vill man bara att det ska vara över, så fjärilarna i magen lägger sig och allt blir som vanligt igen, fast med sommarstuga.

Fyra gånger ringer de från cartório i Mafra, alltså advokatkontoret där vi ska skriva kontrakt på fredagen, och det bara på måndagen. De undrar om allt möjligt som sätter myror i huvudet på mig och som jag inte har tid att fundera på eftersom jag egentligen är fullt upptagen av heltidsjobb, halvtidsstudier med deadline just denna vecka och all logistik kring skolskjuts för barnen och nu är Sverker i Estoril och bygger hela dagarna också. Jag hade nog behövt lite moraliskt stöd om inte annat härhemma denna vecka, men det är bara hundarna och jag. I och för sig kanske man kan kalla det moraliskt stöd, när de ligger där vid mina fötter om jag sitter, och följer mig var jag än går.

 

Inte till någon hjälp direkt, men söt och rolig.

 

Sverker och jag gör i alla fall sällskap till banken för att hämta ut en check, och vi skrattar nervöst bakom våra masker över det absurda i att gå fram till bankluckan med ansiktet nästan helt täckt av varsin mask. Bara vapnet som fattas, så kunde vi vara i vilda västern och be om  en säck pengar och sedan rida iväg på varsin häst mot solnedgången, mellan klippor och kaktusar. Klippor och kaktusar har vi ju gott om här, och masker också, men det blev bara en check. Check på den i alla fall!

 

Så ser jag ut i mask tydligen. Bekymrad och lite rynkig.

 

Hur som helst, när vi lägger våra huvuden på varsin kudde på torsdag eller om det redan hunnit passera midnatt och bli fredag tror vi att vi har allt under kontroll, och på natten drömmer jag att vi redan har inte bara tre utan fyra hus. Ett som vi glömt bort. Så dumt av oss att glömma något sådant, och vilket stort hus, det tar ju aldrig slut! Det har till och med en egen tunnelbanestation, och så plingar det och plingar och det tar ett tag innan jag fattar att det är alarmet. Klockan är halv åtta. HALV ÅTTA?! Vi ska ju vara där om en halvtimme och det tar tre kvartar att köra dit och först ska vi ju komma i kläderna och komma iväg också!

Vad som hände med alarmet jag ställde till klockan halv sju vet ingen. Har det kanske ställt om till vintertid under natten till fredag? Man kan tro det, för ute är det plötsligt vinter. Portugisisk vinter när den är som sämst, alltså regn i sidled. Sverker går ut och kissar hundarna och jag letar fram checken, pass och varsin banan, och sedan är vi iväg, bara lite försenade men alldeles yrvakna.

Först ska vi ses vid själva huset, och dit kommer vi en halvtimma försent och regnet står som spön i backen men vi får i alla fall kaffe. Herrn i huset har mask på sig, men vi har glömt våra i bilen. Frun i huset har ingen mask, så hon är tydligen inte smittad i alla fall. När vi druckit kaffe och gått genom det viktigaste (tror vi) går Sverker och jag ut i trädgården för det har nu slutat regna och jag skulle vilja ta några bilder på uterummet i trädgården. Uterummet där vi tänkt oss grilla i solnedgången under framtida vistelser i vår sommarstuga. I trädgården står en dyblöt hund.

 

Huset såg förstås bättre ut i solsken än idag på köpedagen, men nu blir det dyrt att backa ur.

Hunden stod där bakom buskarna på en gräsplätt, men kom inte med på bild.

I uterummet. Detta blir nog bra, bara jag får bort hundskiten från skorna, och golvet.

 

Väl inne i uterummet tycker jag det luktar lite illa och undrar varför mina högklackade sandaler är så vingliga, när det sakta men säkert går upp för mig att jag klivit i hundskit. Typiskt! Det finns som tur är en toalett i uterummet, så vi tvättar av sko och fot och torkar upp mina spår med toapapper. Tvättar händerna noga och går in i huset igen.

 

De här skorna hade jag på mig, dagen till ära.

 

Två steg in i köket upptäcker jag att jag att det var hundskit under den andra skon också. Helvete, nu är det hundskit på dörrmattan och köksgolvet också! Av någon anledning tycker jag att detta måste döljas från  herr och fru Säljare till varje pris. Jag ger Sverker min sko och väser (så de inte ska höra, som om de förstod svenska) att han ska tvätta av skon i uterummet medan jag röjer upp i köket. Herr och fru säljare verkar upptagna med ett något vardagsrummet, så jag har en chans att klara detta.

Här kämpade jag på för fullt.

 

Nu haltar jag på en hög sko och en bar fot fram mot räddningen, som är en hushållsrulle, och rycker av en meter papper, haltar tillbaka och torkar febrilt upp mina stinkande fotsteg på matta och golv. Känner mig lite som han i den där hemska toalettscenen i ”Dum, dummare, dummast”. Mattan blir det en fläck på, så jag vänder på den, haltar bort till soporna under diskhon och klämmer ned papperet under en blöja. Perfekt! Och där är nu Sverker äntligen med skon, och en min som skulle kunna tolkas som att han tycker att jag är rätt hopplös.

Jag har precis fått på mig skon när herr och fru Säljare dyker upp i köket och så bär det av till advokaten i Mafra. Vid det här laget är vi ganska hungriga, men jag tog med mig en glasburk med mûsli och mjölk i som nödproviant. Den har förstås vält och sölat ned väskan och bilmattan, men checken är som tur är torr. Förresten har vi ändå tappat aptiten, och nu är vi framme i Mafra.

Mafra (lånad bild från soligare dag) är en liten stad med stort palats, som jag skrivit om en gång, och som framför allt Saramago skrivit om en gång.

 

Vi springer från parkeringen till advokatkontoret i regnet, men har förstås glömt maskerna och får springa tillbaka igen. Och tillbaka till advokatkontoret, i de höga nytvättade skorna, och mask förstås. Vi får vänta en liten stund i ett väntrum och jag passar på att ringa till barnen som intygar att allt är okej därhemma. De var hungriga så de har ätit tacos till lunch säger de. Klockan är ju bara tio, säger jag. ”Och?” blir svaret. ”Vi var hungriga”.

Sedan får vi lägga på för nu blir vi blir vi inkallade i rummet med det stora bordet och nu är det alltså dags att skriva kontrakt. Det är konstigt med de här kontraktskrivarstunderna att man inte får läsa kontraktet utan man får det uppläst för sig av en advokatsperson. Den här läste extra snabbt. Jag var helt fascinerad av hur snabbt och entonigt hon fick ur sig alla siffror och orden däremellan, men jag förstod att det var säljarnas namn och alla deras siffror, när och var de gifte sig, vem som köpte huset och när och alla register det fanns med i och alla nummer i alla register och så vi förstås och alla våra uppgifter och det ena och det andra. Det hade ju varit lättare att hänga med om man fick se dokumentet, men nix. Man får det uppläst.

Innan man får skriva på ska man också betala skatt. Det var jag beredd på. Jag har koll. Jag har gjort detta förut. Det får man gå ut till kassan att göra. Om man kan. Om inte uttag nekas. Uttag nekas på det portugisiska kortet och svenska kort vill de inte veta av. Jag blir varm och kall och svettig och knäsvag på samma gång, men tar mig tillbaka till rummet där säljarna och Sverker och bankpersonen och advokaten och ännu en person, oklart vem, sitter och tittar mot mig när jag kommer in och säger att det inte gick. De ser inte imponerade ut.

Nu har vi tjugo minuter på oss att fixa detta, för sedan är den bokade tiden hos advokaten slut och vi får komma tillbaka en annan dag. Som om det inte räckte med att ha försovit sig och trampat i hundskit två gånger och så spöregn på det. Nu har vi inga pengar heller, höll jag på att säga, men det har vi ju. Bara det att vi inte kan komma åt dem om vi inte hittar en bank. Mitt emot Cartório ligger faktiskt en BPI så dit springer vi, och de fixar faktiskt det hela på nolltid. Någon spärr som skulle justeras med en namnteckning. Lättnad.

Efter att vi skrivit på slår det mig. Varför sa de inget om tillträde i kontraktet? Det skulle ju vara om två månader? Sex maskbeklädda ansikten tittar på mig. Varför säger jag detta nu, när jag redan skrivit på? undrar advokattanten. Detta är inte praxis! Nu är huset vårt och vi ska ha nyckeln! Något annat vet hon inget om och så får man inte göra! Säljarna ser svettiga ut. De har ju ingenstans att ta vägen ännu, och vi hade ju kommit överens om tillträde först den första december så de hann fixa ett nytt boende. Nu är jag plötsligt glad att jag inte är säljarna, för nu är det de som får kallsvettas. De som hela tiden har haft sitt under kontroll medan vi haft en väldigt jobbig och stressig morgon hittills.

Sverker, som suttit tyst hela tiden och låtsats förstå  har plötsligt förstått precis vad som sker och bryter den spända stämningen med ett perfekt funnet ord som han tydligen hittar i sitt rymliga portugisiska ordförråd. ”Inquilinos!” säger han och pekar på säljarna. Hyresgäster! Nu är de våra hyresgäster! Och så skrattar han som bara Sverker kan. De hakar inte på direkt, men sedan slappnar de av lite osäkert. Vi intygar att det är okej. Allt är okej. Kontraktet är påskrivet, köpet är klart, och säljarna får bo kvar till den första december. Advokattanten skakar på huvudet och önskar oss lycka till med vad vi nu håller på med, och nästan föser ut oss därifrån.

Sedan åker vi hem. Det där gick ju bra, säger vi till varandra i bilen och skrattar. Regnet lättar, molnen skingras och solen tittar fram. Det där gick ju bra!

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Bröllopsdag i det lilla gula huset vid havet – Bortugal

  2. Ha, ha – förlåt att jag skrattar men så här utifrån så var det där faktiskt “John Cleese-roligt. Men förstås inte kul när det pågick. Ju mer jag hör om andras husköp i Portugal desto gladare blir jag över att vårt husköp här gick smidigt – på portugisiskt vis. Det blev avslut ett halvår senare än vi tänkt, men vem har bråttom? Vi hade en del despyter med säljaren efter köpet, men det löste sig med tiden. Advokaten skötte sig mycket bra, trots att han tyckte att säljaren var “även för att vara portugis” var en mycket jobbig person. När vi tecknade slutkontraktet så lästes det upp av notarien men vår advokat gick igenom texten med oss och försäkrade sig om att vi förstått allt. Och lite motvilligt lämnade säljaren över nycklar.

    • Ja men det var ju meningen att bjuda på lite skratt! Så smidigt låter det ändå inte som det gick, Ingrid, men det är sant att jag också hört jobbiga historier om husköp. Alltid jobbigt när det drar ut på tiden och när det blir en massa osäkerhet och dispyter. Vi hade ju kunnat haft en advokat, men jag vet inte om det gjort så stor skillnad. Säljaren borde ha tänkt på att få med det där med tillträdet i kontraktet, eftersom de ju inte hade någonstans att ta vägen ännu. Nu har vi i alla fall ett kontrakt för de två månaderna som de ska bo kvar, så allt löste sig bra för alla. Ska bli kul att utforska ett nytt revir i december!

      /Åsa

  3. Grattis till det nya huset:) Önskar er riktigt bra tid i det framöver!
    Kan det vara huset i Sverige som är det fjärde huset som spökar i det undermedvetna? Det var rätt stort…och så reste ni ifrån (tunnelbana) 🙂
    Får inte advokaterna betalt just för att hålla koll på att alla viktiga datum finns i kontraktet?! Tillträdesdatum är nog viktigare i sammanhanget än när paret gifte sig…så klantar de dig…
    Men det var ju en solskenshistoria i alla fall så som det slutade:) Ser fram emot bilder och berättelser från den nya (författar)lyan:)

    • Jo, advokaterna hade bra koll på allt, men hade inte informerats av någon om att köparna inte skulle ha tillträde direkt, utan utgick från att det var samma dag som vi skrev på kontraktet, men ofta behöver säljarna lite tid för att komma vidare i kedjan och skriva kontrakt på nästa boende när de väl har fått pengar från försäljning. Jag trodde säljarna informerat advokaten om detta, för det låg ju mest i deras intresse, men men. Det löste sig ändå.

      Jag vet inte vad det är för stort hus om spökar i mitt undermedvetna och som jag går vilse i och glömmer bort. Kanske är det jag själv?

      Självklart blir det bilder och berättelser från vårt nya revir!

    • Är ny på din blogg, har verkligen fått många skratt av allt du skriver om. Du är jättebra med ord! Beskrivningarna är så väl målande att det är en fröjd att läsa.
      Jag börjar tvivla på att jag orkar med att köpa ett hus i Portugal, så mycket svår byråkrati och omständligt. Vi får hyra istället, känns som ett enklare sätt.
      Vill önska er en Glad och skön påsk! Ser fram emot dina inlägg om Portugal och erat härliga liv.
      Vänliga hälsningar
      Anette

      • Tack för fina ord och välkommen till Bortugal!

        Jag tror egentligen inte att det behöver vara så krångligt att köpa hus här. Andra har ju lyckats utan att få problem! Vi kanske hade lite bråttom och borde ha dubbelkollat. Man kan få hjälp med sådant också ju. Lycka till med planer på att hyra eller köpa. Jag tänker nog att det kan finnas nackdelar och krångel om man hyr också. Om det blir något som behöver fixas, kan man vara säker på att värden fixar det då eller ska man behöva investera själv i det? Tänk om man trivs jättebra och så går kontraktet ut och värden vill inte förnya, eller vill höja hyran jättemycket? (Har hört om sådant, nämligen!)

        Det kan med andra ord gå både bra och mindre bra vare sig man köper eller hyr.

        Glad Påsk!

        /Åsa

  4. Huuuuu! Jag vet hur svettigt det är med att sitta där med kontrakt men då som säljare och inte ha sovit en blund på över ett dygn. I världens oväder och totalt ösregn, frukost i bilen utanför mäklarbyrån för det glömde vi bort.

    Jag är expert på att måla fan på väggen. Det är två månader kvar, de ska tömma huset och greja, flytta möbler. Vad händer om något går sönder under tiden? Vem står för den kostnaden? Ni kanske borde skriva något typ av tillfälligt kontrakt med dem?

    Ett stort grattis till sommarstället! Det ser så fint ut och regnet gör att färgerna blir starkare. Uterummet med grill och allt, underbart! Kan man öppna upp hela fönsterpartiet?

    Den stora frågan nu är om hunden kommer att få bo kvar på sommarstället eller om de tar den med sig! Jag menar, med tanke på Sverker och hans ”track record”.

    • Hunden tar de med sig, så det så, och vi skriver ett kontrakt för tiden fram till den 1/12 och dessutom är husägare skyldiga enligt lag att försäkra hus här, så det ska vi göra på tisdag. (Måndag är helgdag). Vi får hoppas det inte händer något över helgen…

      Minns när vi sålde vårt hus i Sverige, att det blev en dags glapp mellan uppsagt försäkring och nya ägarnas inflytt. Tror du inte det kom ett åskväder och blixtrade som f-n hela eftermiddagen. Huset låg högst upp på en kulle och det blev rätt läskigt. Jag var övertygad om att blixten skulle slå ned i det oförsäkrade huset, men det gjorde den som tur var inte. Man kan inte öppna upp hela på en gång, men man kan skjuta undan partier. Det ska bli mysigt att grilla där, både vinter och sommar!

      Mer bilder kommer, men i december då. 🙂

  5. Herregud. Jag fattar ju att det var noll kul just då, men när jag läser om försovningen och huset och hundskiten och skon ser jag det framför mig som John Cleese i Clockwise. Och det är ungefär det roligaste jag vet.

    När vi skrev på senast, försäljningen av vår förra bostad, hade advokaten en liten projektor så att vi alla kunde läsa med i hennes högläsning av kontraktet. Det var jättebra.

    Vi lät också förre ägaren bo kvar i huset. Så länge hon stod ut med byggarbetet (målning, mest) bodde hon kvar. Vi ärvde entrepenören efter henne så de kände varandra. Han fick nycklarna och varje morgon klockan åtta punktligt kom han och hans mannar, och så fick de börja jobba någonstans långt från sovrummet, eftersom Dona H var sjusovare!

    • Ja, lite John Cleese-varning på mig var det där på mig ett tag i köket! Haha! Kände mig superlöjlig och klantig, hade panik, var nervös, hungrig och fortfarande inte riktigt vaken, men nu är det över. En projektor hade varit ypperligt, fast mina glasögon immande igen hela tiden tack vare masken, så jag vet inte om det hade hjälpt. Förra gången tror jag det stod i kontraktet att det var två månader till tillträde, men här får vi hoppas att det funkar ändå. Är inte så orolig över just det.

      /Åsa

    • Sååå spännande att få läsa! Du skriver så bra Åsa, du kunde skriva böcker om du ville! Lycka till med sommarhuset! Det ser jättefint ut, även i tråkigt väder.

  6. Älskar att läsa din blogg! Har följt den länge. Du har en underbar förmåga att skriva, jag sitter o skrattar högt

    • Vad roligt att vár stressiga morgon kunde roa någon! Jag tyckte det var skönt när den var över men det känns bra när man kan ”återvinna” en lite traumatisk upplevelse och omvandla den till skratt! 🙂

  7. Det var ju inte så roligt för er en stund där….Vi har skrivit fyra kontrakt på 3,5 år i Portugal. Två av dem blev vi tvungna att backa på och fick handpenningen tillbaka som tur var. Men ack vad mycket oro och oklarheter processerna förde med sig?.

    • Det fjärde huset var bara ett hjärnspöke i mitt röriga huvud. Jag har dubbelkollat nu. Vi har tre hus. Eller ja, ett hus, ett projekt och en sommarstuga!

      • Haha. Redigt roligt.
        Ni är ju rena fastighetsmagnaterna numera. Kan göra som Madonna, Trump och Elton John. Åka runt mellan alla era fastigheter i solglasögon …oftast iallafall här i Portugal.
        Lycka till nu med alla era hundar och hus …& dog pooh. Man måste göra som i Frankrike även här i vårt nya hemland …alltid ett öga framåt/nedåt i fotrörelsens riktning. ?

        • Precis, solglasögon måste man ju ha nästan jämt och oh ja, jag brukar titta var jag går, men nu var jag lite stressad. Vi kommer att ha fullt upp med hus och hundar resten av livet tror jag, men vet inte om det är så mycket Madonna och Trump över oss. Sverker kan berätta ganska oglamorösa saker om det gröna projektet, men det lilla gula har inga renoveringsbehov faktiskt. Ändå börjar Sverker prata direkt om att bygga om, riva väggar och tak och göra takterrass och skjutdörrar och jag vet inte vad. Han är som han är.

Lämna ett svar till Cathinka - På vift Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *