Våren som var

Räkna de lyckliga stunderna blott är en fras som plötsligt dök upp i mitt huvud, när jag satte mig ned för att skriva om våren som gått. Eller egentligen har den inte gått över helt, för enligt portugisisk kalender varar våren ända tills den 20:e juni men jag tänker skriva om den i imperfekt ändå, och inte alls om de lyckliga stunderna.

Det känns i alla fall som att våren är över nu, när jag sitter här i 30 graders värme och skriver. Annars har det varit en ovanligt sval vår, med ovanligt mycket regn också, men nu ska det inte handla om vädret. Nu ska det handla om våren som var och vad jag kommer att minnas av den, eller vad jag minns av den nu när jag tänker tillbaka och skriver ned det innan jag glömmer det.

Det första, andra och tredje jag kommer att tänka på är inte alls lyckliga stunder och inte ens minnen, utan en storm jag inte minns, en olycka någon annan var med om och något som kändes som en katastrof men bara var ett strömavbrott. Dessa händelser har präglat vårkänslan, så jag skriver om dem, trots att jag vet att man ska räkna de lyckliga stunderna blott.

Om vi tar det från början, så började ju våren den 20:e mars enligt portugisisk kalender, och det gjorde den med en storm som hette Martinho. Av den minns jag konstigt nog inte så mycket, för på natten när det tog i som värst med 120 m/s enligt säkra källor, då sov jag som en stock, samtidigt som träden föll som furor (vilket en del av dem också var) i parkerna i Cascais och i skogen där vi brukar springa och promenera.

På vårt hus föll bara någon takränna, men på grannens tomt föll ett träd, och på andra håll i Cascais föll träd och annat på både hus och bilar. Jag fattade dock inte hur mycket det hade blåst förrän vi försökte ta oss ut i skogen, och knappt kände igen oss. Fläckvis såg det ut som plockepinn, och efter att de röjt vägen så man kunde ta sig in i skogen stängde de vägarna igen, på grund av Fara För Fler Fallande Furor.

Vi har saknat våra favoritpromenadställen den här våren, och påminns om stormen varje gång vi åker till dammen, där man kan gå igen, men knappt känner igen sig. Men men, man får vara glad att det inte var värre, och glädja sig att det mesta av skogen ändå står kvar. Jag vet faktiskt inte om jag kan leva utan skogen, tänker jag ibland.

Nästa katastrof kom från ingenstans utan varning, och även om den inte drabbade oss, så berörde den oss och påminde oss – igen – om hur skört allt är och hur livet kan förändras från en dag till en annan. Det är en känsla som jag känner tilltar med åldern och liksom bekräftas gång på gång.

De ringde till Frida först, från hennes killes pappas jobb. Det gjorde de för att de inte hade numret till hans närmast anhöriga, men någon visste att sonen var ihop med Frida och någon hade en dotter som hade numret till henne, så hon var den som fick berätta för sin kille att hans pappa varit med om en bilolycka och hade brutit ryggen. De visste inte ännu hur illa det var, men har man brutit ryggen är det illa.

Det var något med en kranbil och en kran som inte fällts ned, en varningssignal som inte fungerande, så när de körde under en bro förändrades livet på ett ögonblick för honom och hans familj. Ovissheten innan de fick veta om han ens skulle överleva. Många timmar senare, efter en åtta timmar lång operation bland annat, fick de besked om att han nog inte skulle behöva bli helt förlamad, men…

Nu är han hemma igen, men i rullstol. Sverker har varit där och hjälpt till att bygga en ramp, bland annat. Vi hoppas att han kommer att kunna gå igen, men man vet inte. De vet inte och han vet inte, men vi håller alla tummar och tår för att han ska återhämta sig så gott det går.

De är tur att de har generator på sjukhusen, tänkte jag under elavbrottet. Det stora elavbrottet som utlöste nästa katastrofkänsla denna vår, fast det inte var så illa egentligen, men det visste ju inte vi. Vi visste nästan ingenting. Ingen verkade veta.

En helt vanlig dag först, tills datorn dör, och man upptäcker att det inte finns någon el i hela huset. Man tänker att det går över snart, och kollar på mobilen om någon granne har skrivit att de också har elavbrott eller så. Där står att hela Portugal och Spanien är utan el och möjligen också fler länder, och att ingen vet varför.

Sverker kommer hem med sina verktyg och undrar vad fan som händer. Dottern kommer hem från skolan och säger att den stängde för det var strömavbrott. Överallt tydligen. Den andra dottern ringer från Cascais och säger att kanske  fler länder är utan el och att det är kaos vid mataffären, bensinstationen och vid bankomaten men att hon ska försöka ta sig hem. Hon frågar om vi har handlat. Vi skulle ha handlat. 

Genast skenar hjärnan iväg med en och man minns alla dystopiska romaner man läst om solstormar som slår ut allt och plötsligt är ingenting som vanligt och allt man är van vid och har tagit för givet fungerar inte längre.

Man doomscrollar på solstormar och annat och någon skickar länkar om att hela Europa är utan el och att det ligger ryska stridsfartyg ute på Atlanten. Någon ringer och frågar vad som händer, om vi vet något, men ingen vet något och så bryts linjen, och även internet är borta. Man hör sirener på avstånd och något annat. Är det helikoptrar, eller jaktflygplan?

Man går ut på gatan och pratar med några grannar som samlats vid soptunnan och som inte heller vet något. De säger att folk har börjat bunkra, som vid pandemin, men även att de hört att affärerna och bensinstationerna har stängt. Man kanske borde ha åkt och handlat direkt? Tankat? Vad borde man göra? Vad borde man ha gjort, som redan är för sent?

Vi fyller alla flaskor vi har med vatten och är tacksamma för att vi har gasspis och gasvärmare till varmvatten, så vi kan laga mat. Vi lagar mat, och börjar sedan ställa in disken i diskmaskinen men så minns vi att den inte funkar. Kollar på mobilen som nu har 5% batteri och noll kontakt med omvärlden. Hur länge ska det vara så här? Timmarna går och inget vet vi. Det är det värsta, att inget veta.

Vi är ju så vana vid att kommunikation och information alltid är tillgängligt, men så har det ju inte alltid varit. Vill googla på emp eller vad det nu heter men det går ju inte. Vill veta om fler länder drabbats, men hur ska jag kunna få reda på det? Jag kan inte ens ringa Frida, som är i Cascais någonstans och det sista jag hörde var att hon skulle försöka ta sig hem, innan telefonförbindelserna bröts.

Så kommer hon hem i alla fall och nu börjar det skymma och vi tänder ljus. Vi har en ficklampa som man kan veva igång men det är allt. Värmeljusen kommer inte att räcka länge. Sverkers mobil har fortfarande batteri, så den kan vi lysa med men sedan kommer det att bli mörkt.

Ute är det också mörkt, där vi annars brukar se ljusen från Cascais. Men vänta! Där lyser en slinga! Är det gatubelysning? Och där? Snart tindrar hela Cascais igen som en julgran, men hos oss och husen kring oss är det mörkt ett tag till, tills det lyser upp även hos oss.

Pjuh. Det var inte Armageddon den här gången heller. Bara ett tio timmar långt och kusligt elavbrott, som fick oss att inse hur beroende vi är av information och kommunikation i första hand, och i längden förstås också annat.

När vi åkte och handlade nästa dag var det tomt i många av hyllorna, och jag vet inte om det var för att kylarna stängts av och de hade fått slänga allt kött, eller om det var så att folk roffat åt sig allt innan affären stängde.

Det var alltså våren som var, den där våren med den stora stormen då det föll så många träd, och den hemska olyckan då Raffas pappa bröt ryggen, och det stora elavbrottet som alla portugiser kommer att minnas.

 

Så kan våren sammanfattas, men då räknar jag inte alls de lyckliga stunderna, utan bara de händelser som satte djupast spår, denna vår som var.

Det blev långt och inte så glatt, men ett kortare och gladare inlägg kommer nog snart!