Var god dröj…………

Brukar ni höja rösten och tappa tålamodet när ni pratar med support eller liknande i telefon? Jag råkade göra det idag, och inte bara lite och det var heller inte första gången. Jag tycker annars att jag är en tålmodig person, men mitt tålamod har en gräns och idag nåddes den gränsen med råge, efter alldeles för många timmar i luren i telefonkö och efter att ha upprepat mitt ärende alldeles för många gånger. Det är kanske inte något jag är stolt över, men samtidigt kände jag att det var mer än berättigat.

Här har man nyligen skrivit ett inlägg om hur himla bökigt det är att boka tågresor, och då skrev jag ju så käckt att jag hade klickat hem flygbiljetter hur lätt som helst. Jag tar tillbaka det. Det var ganska lätt, men inte helt lätt. Jag behövde fylla i allt både en och två gånger och sedan börja om från början igen och sedan gick det inte att betala och sedan visste jag inte om jag bokat eller ej, men det var i alla fall lättare än att boka tågresa.

Det var när jag sedan behövde avboka en resa och boka om en annan och boka till en tredje som det blev riktigt krångligt. Sammanlagt tror jag att jag suttit 3 timmar i telefonkö och torterats med sjukt irriterande musik som nu spelar i mitt huvud fortfarande. Dadadadaaaadadada…GAH!

Sammanlagt tror jag att linjen bröts åtta gånger precis när jag trodde att jag började komma någon vart. Det längsta av samtalen varade ändå hela en timme och 23 minuter. Efter så lång tid i luren, med diverse ”var god dröj” och den hemska musiken igen kom personen i andra luren fram till att nej, han kunde inte hjälpa mig utan måste koppla mig vidare till en annan avdelning och då bröts det.

Jag har bokstaverat alla involverade namn säkert arton gånger nu och kan tycka att Mustafa Panshiri kan ha en poäng med att det vore praktiskt att heta något som passar i ens nya hemland, men nu hade alla involverade rejäla namn från nordisk mytologi och flera mellannamn också av någon anledning och det verkar krångligt att byta.

Jag har förresten hittat en ny strategi för det där med Åsa nu, och den funkar riktigt bra. Jag orkar inte höra ”Senhora Rosa” en gång till och ska det bli någorlunda rätt stavat måste jag ju säga Asa. Asa betyder vinge. Om den andra personen ser en kan man då vifta med armarna som vingar så förstår de direkt, men om de inte ser en, som när man pratar i telefon? Då säger man helt enkelt att man heter ”Asa som i asa de frango” = kycklingvinge. Denna vecka har jag alltså presenterat mig som kycklingvinge säkert fjorton gånger och den delen av det hela funkar i alla fall bra varje gång.

Efter alla dessa samtal visste jag på fredag eftermiddag ändå inte riktigt vad som blivit bokat och vad som blivit betalt. Jag hade inte fått någon bekräftelse och det hade varit en rätt körig vecka, bland annat på grund av detta bokningsstrul. Då hamnade jag efter 37 minuters väntan hos en stackare som fick en utskällning. Nej, jag är inte stolt över det, men när han upprepade för tredje gången att han inte kunde hitta min bokning om jag inte hade någon bokningskod brast det för mig. Jag ringde ju för helvete just för att jag inte hade fått någon sådan!

Sverker satt bredvid mig, beredd att anteckna eller läsa upp passnummer eller vad som helst, och han såg rätt förvånad ut när jag plötsligt bara exploderade på portugisiska och höll en lång osande harang om att jag ville bli kopplad till någon annan, till någon ansvarig och att jag för helsike bara ville betala min förbaskade flygbiljett. Jag visste ju att det fanns en bokning. Det hade den förra i luren sagt! Utan att jag gett henne någon jäkla kod som jag inte fått, men var tog hon vägen sedan? Satte hon på pausmusiken och gick hem?  Jag visste också att det skickats ett mail för två timmar sedan men det var ju det jag inte hade fått.

Personen i andra ändan av luren. ”Ursäkta Fru Vinge, men jag behöver bokningskoden för att….” NEJ DET BEHÖVER DU INTE! DET BEHÖVDE INTE DEN FÖRRA JAG PRATADE MED! och så beskriver jag hur han ska hitta bokningen högljutt för att överrösta honom medan han hela tiden upprepar ”Senhora Asa, Senhora Asa” i andra ändan.

Ja, han kanske tyckte att han pratade med en galning, som dessutom hette Vinge som i kycklingvinge, men jag vet vad jag har gått igenom denna vecka med det här och en del annat, och när jag tänker efter är jag ändå lite stolt över mig själv för att jag nu ändå lyckats lösa detta och allt annat som kommit i min väg denna vecka.

Jag är också lite stolt över att jag faktiskt lyckades tappa tålamodet på portugisiska utan att komma av mig en enda gång. Jag kan tyvärr inte svära på portugisiska, eller det kanske är lika bra, men jag tycker ändå att jag lyckades bra. Det är bland det svåraste man kan göra på ett främmande språk tror jag, tappa tålamodet.

Lustigt egentligen, för en annan sak jag haft för mig i veckan parallellt med jobb och diverse annat som ni redan läst om här är att försöka starta upp ett projekt som går ut på att lära portugisisktalande att kunna hantera kunder i luren på svenska. Portugiser och brasilenare som läst svenska men behöver träna upp sin kommunikativa förmåga, bland annat genom rollspel och liknande. Jag lovar att jag kommer att spela rollen som kunden från helvetet ganska övertygande. Först krånglar jag till det maximalt och sedan skäller jag ut dem.

Funderar nu på om det går att göra en ordvits av TAP (det portugisiska flygbolaget jag bråkat med) och ”tappa tålamodet”,  men jag är för trött. Trött men ändå ganska nöjd med veckan. Sprungit varje dag har jag gjort också och till och med idag blev det ett blogginlägg. Ni får ursäkta om det blev lite av en ”desabafo” – som det heter när man liksom ventilerar frustration.

Mat har jag fått också. Tips till alla eventuella läsare som eventuellt bor i Portugal och kanske inte heller alltid orkar laga mat från grunden: denna sås till nästan vad som helst, som en gryta.

Nu blir det brasan och ett glas vin eller två tycker jag att jag förtjänat men en tidig kväll om jag ska orka med Tjuvarnas marknad med fjortisen imorgon och sedan repris på spektaklet. Och så ska jag ju blogga och springa!

Glöm inte att svara på frågan: Brukar ni höja rösten och tappa tålamodet när ni pratar med support eller liknande i telefon? Det kan ju inte bara vara jag? Eller?

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Katastroftillstånd och boktips – Bortugal

  2. I telefon brukar jag i regel bara tappa tålamodet med telefonförsäljarna från vår internetleverantör som med jämna mellanrum vill försöka sälja på mig mer än det abonnemang som vi är alldeles utmärkt nöjda med, tack så mycket. Det är ett jävla ofog om uttrycket tillåts.

    Men i verkligheten. Jag har härjat med folk på flygplatser när flyg blivit inställda så att doktorander som varit med mig hukat i bakgrunden. Inte fasen hjälpte det mig ett dugg. Jag fick inte bättre service och jag blev inte gladare av att avreagera mig heller. Den gången jag stod bakom någon som härjade, däremot, och jag valde att vara vänlig och lite listig, då blev jag belönad. OK, jag drog lite på växeln att kunna språket och veta lite om hur det fungerar. Så när jag försynt undrade om de kanske inte kunde få med mig på ett tidigare flyg till Porto från Lissabon än det som de bokade om alla de missade anslutningarna till, då visade det sig att det faktiskt gick hur bra som helst. Det är inte säkert att det går nästa gång, men jag tycker att jag har lärt mig lite grann.

    • Ja, jag försöker alltid vara trevlig så långt det går, men när man kör fast med något, när de inte lyssnar och man vet att man har rätt och dessutom väntat länge länge och blivit bortkopplad ett par gånger, då brister det för mig. Det var denna gång, men har även hänt med internetleverantör och vattenleverantör. Tyvärr. Jag ska försöka skärpa mig!

  3. Skrattade så mycket så den sovande febriga bebisen på mitt bröst nästan vaknade 😂
    Förstår precis känslan när den man pratar med inte lyssnar, men oftast är det telefonförsäljaren som brukar bli arg på mig när jag tålmodigt lyssnat på vad de vill sälja och sedan ifrågasatt diverse argument för att till sist säga nej tack 😊

  4. Nej, faktiskt har jag aldrig höjt rösten eller tappat tålamodet i telefon… Vet inte om det är tur eller för att jag så sällan ringer för att något gått på tok eller så. Jag tycker de flesta jag pratar med är duktiga på sitt jobb och lyssnar tålmodigt när jag berättar och förklara.

    • Ja nästan alla jag pratade med var väldigt hjälpsamma, men såå lång väntetid flera gånger plus att det bröts gång på gång innan det var klart. Idag fick jag ett mail som tyder på att ena avbokningen inte är gjord, så jag får lov att ringa igen….

  5. Det har hänt att jag också har tappat humöret när jag har försökt förklara mitt ärende i telefon och då har mötts av en total avsaknad av förståelse, respekt och vilja till att hjälpa. Detta har hänt i Sverige ett antal gånger, men då har man ju åtminstone kunna förklara på ens modersmål och då har, såvitt jag minns, det alltid gått att lösa mitt ärende.
    Värre är det ju när man har bristande kunskaper i portugisiska och den andra personen inte ens kan engelska. Jag försöker oftast få min hustru att ringa då hon pratar flytande portugisiska. Men även hon har ofta problem då hon är brasilianska och inte pratar ”rätt” portugisiska.
    De problem jag har haft här har oftast varit med MEO och NOS som alltid låter en vänta långa stunder i luren och då med olidlig musik. Jag är säker på att dom har lagt in denna dåliga musik för att man fortare skall tröttna och då lägga på luren.
    Angående TAP så kan jag berätta att min bror alltid sa att TAP betyder ”Take Another Plane”. Så det ligger nog en hel del sanning i detta även om TAP enligt mitt tycke har bättrat sig något när det gäller kundservice.

  6. Ibland, men inte så ofta faktiskt, förutom när det är människan jag pratar med som gjort fel förstås! Men ofta ringer man ju för att något redan gått fel och då är det ju inte telefonmänniskans fel. Jag jobbar själv med ett jobb där jag ofta får ta emot folks frustration, och jag gissar att det påverkar.

    • Ja, men jag försöker också vara förstående. Jag berömde faktiskt flera av de jag pratade med i veckan för deras tålamod, men det här var en som vägrade lyssna på mig och ja, det hade varit för många turer kring detta.

  7. Absolut! Har ofta ärendet med USA och en timme telefontid är vanlig försök att komma till rätt person.Stor problem också att jag inte har US zip code. Då blir det stop tills vidare.

  8. Haha minns fortfarande min utskällning av en stackars kundtjänstmedarbetare på en colombiansk bank. Det hade också med ett krånglande flygbiljettköp att göra. Frustrationsnivån var skyhög. Slutade med att jag skrek i luren att det var den sämsta banken i hela världen och att den dagen jag kunde säga upp alla mina konton hos dem skulle bli den lyckligaste dagen i mitt liv….

  9. Nja det var längesen jag behövde va i den situationen, men minns att jag gjort det en gång iaf och då var jag tvungen att be om utsäkt direkt efteråt för att jag fick så dåligt samvete haha

    • Ja, jag skämdes också lite. Det var ju inte hans fel. I natt kom jag på att jag kanske hade knappvalt ”assistans med onlineköp” vid sista samtalet och då kanske det var rätt befogat att tro att jag hade en kod. Hade biljetten varit köpt online hade jag haft en kod. Hm. Ungefär som en gång när jag var superhungrig och trött och stressad och hade beställt tre pizzor och fick bara två. Ställde till en scen och pizzakillen bakom disken bara ”men,,, men,,,, lyssna på mig..” men till slut gav han upp och trollade fram en ny pizza. Jag åkte hemåt väldigt nöjd med mig själv. Mig lurar man minsann inte! Jag hade ju faktiskt också betalat för tre pizzor. När jag kom hem upptäckte jag att det låg två pizzor i en av kartongerna, en lite högre tvåvånings…. så då fick jag alltså fyra pizzor….

      Borde gått tillbaka och bett om ursäkt, men undvek i stället den pizzerian resten av livet.

  10. Ha! Tack för igenkänning! Nej, det är inte bara du. Jag fick spel på en svensk hantverkare i telefon häromdagen (en grupp jag inte saknat sedan jag flyttat utomlands). Efter nästan alla tillgängliga ursäkter framförts som förklaring till varför ett jobb inte gjorts fick jag spatt. (Bara det traditionella ’dödsfall i familjen’ saknades.) Jag fick dra på mig ’chefen-från-helvetet-rösten’ och med hjälp av alla gamla managementet-kurser reda ut hans jobb och två dagar senare var jobbet gjort, bara en månad försenat.

    • Haha! Den gruppen är ju jag gift med. En av dem i alla fall. Chefen-från-helvetet-rösten biter inte på dem! Enligt min erfarenhet funkar fika och smicker bättre på den gruppen, men samtidigt har man ju rätt att bli förbannad ibland också!

      • Ja, svenska hantverkare är f-i-m den minst professionella gruppen företagare i världen. Hemma-hobby-projekt kan man lösa med fika och smicker men det duger inte i ett uppdrag man åtagit sig. De behöver management, och jag avskyr att ’chefa’ vuxna människor som om de vore små barn och sedan betala deras timpenning för mitt jobb! (Jag är tydligen fortfarande arg… andas in… andas ut)

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *