Juni. I landet i norr blommar syrenerna för fullt och tusentals ungdomar springer ut med studentmössan på svaj och sjunger om studentens lyckliga dagar. Facebook och instaflöden fylls av bilder på ungdomar som är jämnåriga med mina döttrar, som nu firar studenten sådär som de skulle ha gjort om inte vi utvandrat innan de ens hann börja i svensk skola.
Det är pastellfärgade klänningar av olika längd, studentmössor och plakat, snittar och champagne i partytält, lastbilsflak och konfetti. Jubel och en känsla av äntligen och frihet! De ser så stolta och glada ut. Nu börjar livet! Ååh den ljusnande framtid är våår!
Vad ska du göra nu? är frågan en reporter ställer till några ungdomar som står där på skolgården och är nybakade studenter. Vet inte. Kanske jobba. Resa! Njuta! Vila. Vi får se. Så svarar alla, utom några få som inte ska ta den där pausen utan ge sig in i fortsatta studier direkt, och någon som ska in i lumpen, men de flesta verkar inte känna någon större stress, bara glädje. Det låter så avlägset sorglöst och skönt!
Jag minns en kurs i svenska för portugiser, där en fråga som vi skulle diskutera var: Är det bättre att ta sabbatsår eller börja studera direkt efter gymnasiet? och alla portugisiska elever var helt oförstående. Sabbatsår? Och göra vaddå? Kan man studera gör man väl det? Om man inte studerar, har man ingen framtid i Portugal, menade de, så de hade aldrig funderat på att vänta med studierna.
Själv tog jag typ sex-sju sabbatsår innan jag sökte in på lärarhögskolan (Från läromedel i Svenska (Rivstart, AI-A2)
Ingen framtid är väl att ta i förresten, men utan utbildning kan man (i princip) bara få minimilön, som i nuläget är:
Frågan var alltså inte om de frivilligt skulle vänta med att studera utan snarare: skulle de komma in på den utbildning de siktat på, och om inte, vilken annan utbildning skulle de satsa på?
Den stora frågan kunde också vara om man hade råd att gå den utbildning man ville gå. Högre studier är nämligen inte gratis här, och studiemedel finns inte. Det finns någon typ av stipendium om man kommer från en familj utan ekonomiska möjligheter att betala, men de flesta behöver bekosta sin utbildning själva. Eller rättare sagt, deras föräldrar behöver göra det.
De statliga universiteten är svårare att komma in på, eftersom de inte är lika dyra. Kommer man inte in där kan man få betala flera hundra euro i månaden, på något av de privata universiteten – om man kommer in där.
Vår äldsta dotter tog det som i Sverige kallar studenten i fjol. Här innebar det att hon gick sin sista skoldag i tolvan en junidag i fjol utan att vi märkte det alls. Utan finklänning, studentmössa och plakat. Utan smörgåstårta och champagne.
Okej, de har en avskedsmiddag någon gång i slutet av juni och är väl lite uppklädda då kanske, men fokus nu i juni är inte alls på firande, utan på att plugga plugga plugga, hela juni, för att klara de nationella proven. Dessa utgör nästan 50% av slutbetyget som sedan behövs för att söka in på fortsatt utbildning med.
För att komma in på Fridas linje på idrottshögskolan behövde man förutom snittbetyg på 15 och något (av 20) även göra ett fysiskt prov. Jag tror hon hade 17 och något i slutbetyg, och behövde då alltså … (hypotenusan upphöjt till pi med roten ur kvadraten..) minst 12,6 på det sjukt svåra matteprovet för att få tillräckligt bra betyg för att ha en chans att komma in.
Jag fick fråga AI
Det fysiska testet bestod av bland annat löpning, simning, någon bollsport och gymnastik. Klarade man inte den var det kört. Man måste springa en kilometer på 4.30 (om man är tjej, 3.30 om man är kille), simma 50 meter crawl, fjäril och vad nu det andra är på dessa tider, där mulher = kvinna:
Man måste också kunna hoppa så här:
Allt detta på samma dag
Hon klarade de fysiska proven galant, men det var en nervös sommar innan vi fick veta att hon klarat matten tillräckligt bra för att kanske bli antagen, och någon gång i augusti fick hon äntligen besked att hon kommit in.
Exempel från MP i matte.
Jag tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt 56-åriga liv inför ett prov eller ett antagningsbesked som i fjol sommar, när det gällde Fridas prov, antagning och framtid, men som tur är gick det bra fast det var på decimalen, och hon har nu även klarat sitt första år på idrottshögskolan.
I år får vi uppleva samma spänning igen med Jonna, som inte behöver hoppa och springa, men ska göra hela tre nationella prov för att kanske kanske komma in på den utbildning hon siktar på. Sedan är det 3-5 år som gäller för att kanske få ett jobb med en lön som det kanske går att leva på, men det finns det ju inga garantier som helst för. Vilka alternativ finns? Det får vi fundera på då. Nu satsar vi (eller hon, närmare bestämt) på detta, till 100%.
Juni i Portugal är alltså inte en månad när man sjunger om studentens lyckliga dagar, utan en månad när de som går ut skolan är väldigt stressade över en osäker framtid. Jag tror knappt de är glada över att slippa skolan, för de vet att framtiden är oviss och full av krav som antagligen är högre och tuffare än de som ställts på dem under skolåren. Och då har det ändå varit tuffa år, där de vetat att varje prov, varje presentation under de tre sista åren, är avgörande.
Många anlitar privatlärare för extralektioner efter att terminen är slut, för att förbättra sina chanser att klara proven. Vi har bokat in Jonna på intensivkurs i matte online, nu på slutspurten, men historia och portugisiska får hon klara ändå. Hoppas vi!
Jag tror detta är portugisiska, någon analys av något känt verk som ska memoreras
Allt var tydligen ganska viktigt här
Detta är också portugisiska, någon analys av nationalskalden Camões, som vi firade den 10:e juni, på nationaldagen! Eller är det historia? Vem vet?
Statistik : matte!
Katten Doris tyckte det var jobbigt
Portugisiska: grammatik Olika typer av konjunktioner och subjunktioner. Här känner jag mig hemma, men jämfört med gymnasiegrammatik i Sverige är det rätt avancerat!
Juni är i och för sig också en månad när jakarandan blommar, och när man firar Santos Populares och Marchas men studenten är inget man firar, utan här pluggar man fortfarande för fullt för framtiden!
Bortugisisk version av studentsången:
Sjungom studentstress alla dar
låtom oss lära i ungdomens vår!
Här klappar hjärtat med stressade slag,
är den ljusnande framtid vår?
Många stormar
i våra sinnen bo.
Fliten är vår vän,
och vi kämpar på!
Sen får vi se om det lönat sig när vi vet om vi kommer in på den utbildning vi ville gå Där vid den härliga böljan blå
Hurra?
En gammal bild på jakaranda
Håll alla tummar hela juni – inte för att det handlar om tur, men ändå!
Har Frida eller Jonna funderat på att studera i Sverige. Då en heldel utbildningar är gratis och de har rätt till studiemedel. (om de fortfarande är svenska medborgare)
och om de bor i Sverige i två år kan de sen flytta tillbaka och både ta med sig CSN och få hjälp med att betala för skolan
Hej Sofia!
Ja, vi har pratat om det men de vill inte flytta ifrån Portugal och studera i Sverige. De skulle också behöva bo i Sverige innan de söker CSN. I Sverige skulle de också behöva betala för boende, så frågan är om det skulle bli billigare ens.
/Åsa
Jag gissade på att de verkligen inte vill flytta från Portugal, till det konstiga kalla landet Sverige.
Hemma är ju liksom hemma.
Ja, Portugal har blivit hemma, och de trivs här och har sina liv här. Nu när vi har besökt Sverige två gånger (ifjol) känner de nog mer för Sverige. De har en positiv relation till Sverige och det är nog inte så att de inte skulle tycka det var en intressant erfarenhet att plugga där, men de skulle sakna sina liv i Portugal väldigt mycket.
Intressant att läsa om er student i Portugal och kul att jämföra lite hur det är mot i Sverige :). Men oj vad stressigt och svårt det låter med alla tester och prov!!!
Studerar din äldsta dotter i närheten av där ni bor så att hon kan bo hemma eller har hon flyttat till annan ort?
Och hur har ni haft det med värmen? Inte roligt med denna hetta på många håll… 🙁 . Det har varit (och är)alldeles för varmt här i Sverige tycker jag!
Den äldsta går på ett universitet som ligger på rätt sida om Lissabon, så hon har ganska lätt att pendla, men hon har kompisar som har lång resväg. Det hade i och för sig jag med när jag pluggade, det kunde ta två timmar ibland från stugan till seminarier. De har också kompisar som sökt utbildning i annan stad, där det är lättare att komma in, vilket förstås blir en extra kostnad med boende där.
Inte så varmt här, tack och lov! Vi har en skön bris från Atlanten så slipper den värsta värmen, peppar peppar!
Mycket intressant att läsa hur det är med skolgången och ev. vidare studier i Portugal osv. Det låter MYCKET stressigt! Hoppas att allt går bra för ungdomarna :)!
Trist att de inte kan ta en paus och göra något helt annat än att studera. Jag tror att många skulle må bra av ett sabbatsår och gör så att besluten inför framtiden kanske också kan mogna fram lite osv. Svårt det där med yrkesval… Ibland är det en slump var man hamnar och det kanske blir bra. Eller inte. Tiden får utvisa.
Ja, det är stressande för många, som inte vet vad de vill och inte vet om de kommer in. Jag tror många skulle må bra av att inte läsa vidare alls, förrän de vet vad de vill och har känt sig för, men det är en helt annan inställning till det av olika skäl.
Och så bra gjort av Jonna och Frida att ta sig genom hela skolan på ett språk som var nytt från dem från början och komma ut med så fina resultat! Grattis, till dem mest men till deras föräldrar också!
Ja, vi har inte varit till stor hjälp egentligen! Möjligen har vi förmedlat lusten att lära. De har varit väldigt duktiga och motiverade, och har skaffat väldigt bra studievanor, alldeles utan att vi behövt lägga oss i egentligen.
Det är intressant att höra detta från den andra sidan, för mig som möter ungdomarna som universitetsstudenter några år senare. Jag har full förståelse för att det är press. Men att det ska vara så otänkbart med sabbatsår, det är ändå mer av en kulturfråga än en fråga om ekonomi. Att ta ströjobb och bo hemma medan man funderar är ju fullt möjligt i Portugal likaväl som det är i Sverige (som den svenska nittonåring som jag har närmst mig, som ägnat första året efter gymnasiet åt att jobba i gatukök och läsa upp sina betyg), då belastar man inte familjens ekonomi under det året, och sedan går det ju precis lika bra att börja universitetsstudier ett år senare. Jag önskar verkligen att det blir mer accepterat, för jag är så trött på att möta omogna och omotiverade studenter som har pluggat femton år i sträck och kommit till sista året utan att veta vad de vill. Att jobba ett år innan de började på universitetet hade gjort dem väl!
Nu verkar det ju som att Jonna och Frida vet det ändå, vad de vill alltså, och då är det förstås lika bra att fortsätta plugga medan man har andan uppe.
Ja, det är nog bra för många att jobba något eller några år först, och många gör ju så i Sverige. Här upplever jag det som att det både är kulturella och ekonomiska skäl (en kombination av dem) som gör att man helst pluggar vidare direkt om man kan, fast man egentligen inte ens vet vad man vill.
Att ta ströjobb medan man funderar/läser upp betygen är väl möjligt här med. Lite fickpengar kan man ju få ihop i alla fall, men målet är väl att kunna tjäna så att man kan leva på lönen. Att bli självständig och självförsörjande, att kunna bilda familj osv, kanske till och med resa? I Sverige kan man många fixa jobb och ha råd med det redan efter gymnasiet, men här? Helt olika världar.
Verkar också vara sämre med yrkesorienterade ”linjer” i Portugal, och de är inte lika tillgängliga.
Önskar att många fler svenskar kunde uppskatta och ta tillvara det som är så ’självklart’ i Sverige. Utbildning, skolmat, skolhälsovård, tandvård, CSN-lån osv. Finns inte många länder där allt ’gratis’. Varenda pennstump kostar och har föräldrarna inte mycket kosing kostar ALLT oavsett hur duktig du är.
Ja, det är så mycket man tar för givet och kanske inte förstår att det är unikt lyxigt!
Och gratis universitetsutbildning!
(VAB, massa föräldraledighetsdagar…)
Jag håller tummarna! Vad är det Jonna vill komma in på?
Jag håller med dig Åsa i ditt svar till Annika. Alla ska inte behöva läsa på universitetet.. det måste finnas bra jobb med goda arbetsvillkor även för de som har de mer praktiska yrkena.
Med barnen får man la ta en sak i taget antar jag? Nästa sak för oss är att vår son ska klara årskurs fyra så bra som möjligt. Vi ska försöka preppa honom under sommaren… utan allt för mkt press.
Bra skrivet och intressant inlägg förresten! Alltid spännande att få nya perspektiv!
Ja, en utmaning i taget! Minns inte att det var någon stress alls kring prov och betyg eller vad man skulle ”bli” när jag var ung alls..
Det var jättesvårt för Jonna att välja, enorm stress kring det och fortfarande är hon inte säker på om det är rätt val.
Törs inte säga, för då kanske jag jinxar det…men det är något jag tror på för henne, och för framtiden. Något som inte AI kan göra.
Det låter bra! Heja Jonna!
I Sverige är det också på gång med nationella slutprov som ska vara en del av meritvärdet vid ansökan till gymnasie och högskola. Centralrättade (roboträttade?).
https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/beslut/beslut-ett-likvardigt-betygssystem_hdc320260609ubu26/
Googla betygsutredningen om du vill läsa mer…
Ja det är nog bra på många sätt, men samtidigt mycket stress, mycket som hänger på just den dagen!
Väldigt intressant med kontrasten, Åsa! Gillar överhuvudtaget att läsa din blogg och dina funderingar.
I USA där jag bor är det också förenat med mycket stress att gå ut även om man samtidigt firar graduation ordentligt. Men samma tryck att komma in på utbildningar, klara inträdesprov och skriva ansökningar. Få ett jobb man kan leva och försörja sig på. Och för de flesta av de som går ut universitetet är det dags att börja betala av skyhöga studieskulder samtidigt som arbetsmarknaden för unga vuxna där också är skit (tack AI) och levnadskostnaderna skjuter i höjden. Sabbatsår är så gott som aldrig aktuellt (om man inte hör till en mycket rik familj). Jag tycker det är positivt att svenska ungdomar har lite mer andrum än så – tror att det blir bättre med framtiden och valen av utbildningar på det sättet.
Ja graduation och prom och hela baletten ja, och stress över antagning – det känner man igen från amerikanska filmer!
Väldigt lyxigt och bra med andrum, att slippa den stressen.
Ungdomarna är ju framtiden, viktigt att de lär sig och vill något, men det känns tufft detta. Och i USA! Och många andra länder.
Fler vägar, fler möjligheter, mer flexibilitet och fler jobb framförallt behövs!
Det är alldeles för likt Spanien och jag vill inte tänka på när ungarna blir så stora. Vilken framtid väntar dem? Kommer de att hitta jobb med lön att leva på, som de dessutom tycker om?
Hoppas det går bra för Jonna också!
Jag har varit på svenska studenten idag, som reporter. Roligt och tacksamt jobb, men lite stressigt eftersom allt ska med i morgondagens tidning.
Åh var det lika skönt sorglöst i ditt reportage? Jag förundrades över att det fanns kvar, i dessa tider. Lite synd att våra tjejer inte får känna på det, men det som inte tar kål på en gör en starkare säger de ju… ?
Tror framtiden egentligen ligger i mer praktiska yrken men det känns som att det finns färre ”yrkeslinjer” här.
Nu skrev ju jag mer om studenter som läst högskoleförberedande, men alla ska väl inte behöva läsa på universitet egentligen?
Känns dessutom som att intagningskraven är för höga, som att de inte vill att folk ska kunna bli till exempel lärare. Sedan fattas det lärare….🙄
Hoppas på en förändring med en mer människovänlig och flexibel arbetsmarknad i framtiden, och mer insikt om att utbildning ska vara mer tillgänglig.
Det är ett stort problem i många länder, att unga människor har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Inte bra alls!