Det är coolt när man har varit på ett nytt ställe, för då kan man åka tillbaka dit i minnet sedan, sa Frida. Nu kan vi återvända till Azorerna i minnet, för nu har vi varit där. Vi åkte dit över en helg i oktober, hela familjen. Resan var en födelsedagspresent till Sverker, som fyllde jämnt i september!
Det som fick oss att lämna hundar och hem för att flyga till en ö mitt ute i Atlanten var egentligen de varma källorna som man kan bada i på Azorerna och då framför allt (kanske bara?) på största ön, São Miguel. Det kändes som en perfekt present för ledbruten sextioåring!
Men jag hade en egen liten baktanke också. Jag ville besöka den ökända fiskebyn Rabo de Peixe. Bara en sådan sak att namnet betyder ”fiskrumpa” gör en ju nyfiken, men det här är inte vilken fiskeby som helst, utan ett ställe med en väldigt spännande och dramatisk historia. Så spännande att den blivit både en dramaserie och en dokumentär som går på Netflix!
Sammanfattningsvis: Året var 2001. En smuggelbåt med över 500 kg kokain fick problem vid ön São Miguel, och kaptenen dumpade lasten under vattnet för att båten inte skulle gå under. Lasten började sköljas upp på stranden i den fattiga fiskebyn Rabo de Peixe.
Många bybor, från ungdomar till äldre, skyndade till stranden för att samla in paketen. Många av dem visste inte ens vad det var i dem. Det berättas om barn som lekte med kokainet och kvinnor som försökte laga mat med det. Tillgången på det extremt rena, beroendeframkallande och dyrbara kokainet ledde till missbruk och kriminalitet som präglade den lilla fiskebyn under många år framöver.
Här kan du se trailern till säsong 1, till serien som heter ”Rabo de Peixe” här i Portugal men ”Turn of the tide” på svenska Netflix.
(Du kan ställa in språket tror jag; välja svenska eller engelska)
Trailern till säsong 2:
Trailer till dokumentären, som enligt min mening var bättre än serien:
Kan det bli mer spännande än så? Visst måste vi passa på att mellan baden i de varma källorna ta en sväng förbi den ökända fiskebyn och utforska de färgglada gatorna som bar på ett så dramatiskt och tragiskt förflutet? Sagt och gjort! Jag bokade övernattning så nära fiskrumpebyn som möjligt, och tänkte att antingen kan vi åka in dit och äta middag på lördagen, eller frukost på söndagen, strosa runt och fota lite och insupa den beryktade byns atmosfär. Lite som att gå runt i en film, tänkte jag att det kunde bli. Jomenvisst!
Då hade jag inte läst artikeln som jag läste efter att vi kommit hem, där det stod att det här är en by där även öbor från andra orter på ön känner sig ovälkomna och betraktas med misstänksamhet. Från artikeln:
Möjligen har Rabo de Peixe-borna också fått lite extra turism efter netflix-succén- folk som kommer för att beskåda eländet IRL, lite som folk som kör sakta förbi bilolyckor och fotar med mobilen. Vi damp ned där dagen efter att säsong 2 av serien om den ökända byns öde släpptes på Netflix, som av ett sammanträffande, eller som om vi höll på med ”mörk turism” och hade tajmat detta perfekt.
Rabo de Peixe är en sorglig plats, trots de färgglada husen.
Möjligen gillar de inte sådana som oss, som dök upp där med kameran på magen och ville hitta ett mysigt fik mitt i deras misär. Den första personen vi träffade på var ju trevlig, i alla fall? Han tipsade på bred lokal dialekt om en gata längre ned i byn, där det skulle finnas ”bästa fiken på ön”. En tatuerad gubbe, som säkert varit med och upplevt kokainfyndet och hade kunnat berätta om det, ifall jag frågat, och jag kanske hade begripit hälften av den öländska dialekten. (Rabo de Peixe har en ökänt obegriplig dialekt).
I efterhand tänker jag att gubben nog skrattade elakt inom sig när han föreställde sig våra miner när vi kom ned till gatan med ”de bästa fiken” på ön! Det visade sig vara en gata där byns alla män hängde och rökte och drack annat än kaffe till frukost, hängandes eller sittandes på trottoarerna och i gathörnen. Kanske kände de sig lika uttittade som vi gjorde, när vi liksom stannade upp och såg oss om efter ett mysigt kafé. Vilket kafé som helst nästan, eftersom det började regna och vi började bli hungriga och ville ha kaffe.
Eller ja, inte riktigt vilket kafé som helst kanske. Att tränga sig förbi klungorna av män in i något av fiken för att beställa en kaffe kändes inte aktuellt. Det kändes definitivt som att hamnat någonstans där vi inte borde vara, och vi ville inte inkräkta mer än så, så vi gick vidare, ned mot hamnen.
På väg nedåt hamnen tog regnet i ännu mer, och för att vi inte skulle gå alltför långt från bilen helt förgäves frågade jag en kvinna som kom ut ur ett av de färgglada husen om det fanns något café längre nedåt. Jag tänkte efteråt att hon skulle kunna vara en av huvudpersonerna i teveserien, 24 år efter hela rabaldret med kokainfyndet. Jovisst fanns det ett fik, vid slutet av gatan, till höger, blev svaret. Inget Bom dia och inget leende, men hon svarade i alla fall. Sa hon barack, förresten?
En barack? Vad menade hon med det? Kanske något dialektalt, tänkte jag. Något lite pittoreskt och genuint, kanske jag tänkte lite hoppfullt medan vi fortsatte nedåt längs gatan, i ett allt mer aggressivt regnande. Det visade sig vara just en barack, och inte vilken barack som helst, utan en plåtskjul fullt av graffiti, och där inne ännu en klunga av rökande män, och det var inte tobak de rökte, det kändes på lukten. Mariujana och urin och kanske något mer.
Någon kaffe tror jag inte de drack för caféluckan var stängd. Om de drack något var det nog starkare grejer. Vi skyndade förbi, både för att det kändes som att männen i baracken tittade på oss med något som inte var vänlig nyfikenhet, och för att vi nu började bli riktigt blöta, trots paraplyer. Att ta skydd i baracken kändes inte som ett alternativ. Kvinnan jag frågat skrattade säkert också elakt inom sig åt att hon lurat ned de dumma turisterna till detta tillhåll.
Nu var det uppförsbacke och spöregn tillbaka hela vägen till bilen, för nu ville vi ifrån den här gudsförgätna hålan. Säkert ville de flesta som bodde där det också, fast det borde vara en fin plats. En fiskeby med färgglada hus, på en vacker och grönskande ö, full av varma källor och betande kor, mitt ute i den blå Atlanten. Det borde vara en lycklig plats, men var tydligen redan innan kokainet en av de fattigaste och ogästvänligaste fiskebyarna i Portugal. Kokainfyndet blev en förbannelse, som förstörde många liv.
Det som var en spännande teveserie för oss, var en tragedi för dem. De blev kvar i den ökända byn, men vi åkte vidare och hittade ett turistvänligt kafé längre bort, vid en surfstrand. Kanske där kokainet flutit iland?
När vi äntligen fått i oss frukost åkte vi och badade i varma källor och tittade på kossor, men det är en annan historia. Sedan lämnade vi den gröna ön mitt i det stora blå, men vi återvänder ofta i minnet. En liten del av mitt medvetande är kvar där i regnet, och vill därifrån.
Inte så lyckad frukostutflykt alltså. Helst kanske vi skulle vilja glömma Rabo de Peixe, men det går inte. Särskilt inte när man har fått musiken från dokumentären på hjärnan, och videon som spelades in i Rabo de Peixe:
Text till låten, med översättning till engelska
Den har jag alltså gått och gnolat på de senaste veckorna. Vill ni höra mer om resan, eller vad vi haft för oss på hemmaplan? Kommentera, så får vi se när jag får ihop något mer!
He. Jag kunde föreställa mig ungefär vartåt det här skulle barka. En gång för kanske tio år sedan var jag i Ponta Delgada för jobbet, och valde att stanna över söndagen för att kunna ta direktflyg som gick först måndag morgon. Hellre sitta på hotellet och jobba och sedan ta en fin promenad än att tillbringa en söndag på flygplatser. Mot slutet av eftermiddagen tog jag en promenad genom stan och upp till stadsparken och vidare till vad jag mindes som en liten by men som jag nu när jag tittar på kartan inser snarare är utkanten av Ponta Delgada. Men inte någon slum, bara en plats som antagligen är urkonservativ och dit aldrig någon går som inte är därifrån. Söndag eftermiddag som sagt, en tidpunkt då folk går ut i grupper eller familjevis, på café. Jag har aldrig känt mig så uttittad i hela mitt liv! Jag lovar att en marsian hade kunnat slinka obemärkt kring hörnet för så upptagna var folk med att glo på mig. Och jag var bara en person, och jag är rätt diskret.
Jaså kunde du? Hade du hört om Rabo de Peixe? Vi smälte definitivt inte in, men jag har aldrig upplevt något dylikt på fastlandet, varken i byar i bergen eller i Portos ilhaskvarter! Kanske något med öbor? Har du sett serien? Lyssnade du på låten? Fastnade den i ditt huvud också?
Nä, jag har inte heller varit med om något liknande någon annanstans. En av våra bästa vänner är från Ponta Delgada men han har bott på fastlandet och i andra europeiska länder hela sitt vuxna liv (men har syskon som stannat kvar). Nästa gång jag träffar honom ska jag försöka få mer insikt i den här frågan. Jag tänker att det är ö-mentaliteten, men det är ju jag som spekulerar. Azorerna anses vara den mest katolska och mest konservativa regionen i Portugal. Det är definitivt den region där mest människor är katoliker, vilket tydligt hänger ihop med att det nästan inte förekommer att någon kommer dit med en annan bakgrund och bosätter sig. Huruvida folk också är mer religiösa hittar jag ingen statistik på men det är i alla fall vad ryktet säger.
Jag kände till Rabo de Peixe innan det blev en serie och jag har varit där eller i alla fall åkt därigenom (minns inte om det var där eller i grannorten Ribeira Grande som vi stannade och tittade på havet) när jag var på São Miguel första gången, kanske 2007. Då var orten känd för sina sociala problem men inte från Netflix!
Ja, det kanske är en ö-grej. Att det står karlar i gathörn / på trottoaren är ju vanligt här med. Det har mina döttrar kommenterat! ”I Sverige sitter gubbar inne och dricker kaffe, och i Portugal står de på gatan och dricker öl” Haha! Ja, inte alla förstås, men det är ett fenomen man inte känner igen från Sverige. Inte jag i alla fall.
Det var ett intressant inslag på nyheterna en kväll också om folk från Azorerna som utvandrat till USA och nu blir deporterade. Intressant men sorgligt.
Tycker som sagt att Azorerna borde vara ett paradis, men det är det alltså inte.
Wow vilken resa även om Kaffehaks-episoden inte lät så trevlig……
Läser gärna mer om den trevligare delen med varma källor 🤗
Ha en fantastisk jul och gott nytt år
❤️
Ja just detta var inte trevligt, men i och med att vi kände till historien blev det ändå intressant, fast ganska kymigt, och lite sorgligt. Ska se om jag får ihop något om resten av äventyret!
Vilken oväntad, faschinerande berättelse!
Ja, skriv mer om resan! Allt du skriver är läsvärt.
Ja, det är verkligen en fascinerande historia! Det var en kort resa men verkligen en upplevelse utöver det vanliga, på flera sätt. Gillade du låten!
Jag vill läsa mer om ert liv i Sverige också – ska som sagt kosta på mig att läsa dina inlägg i Sydspanskan!
Åååå, så kul med ett nytt inlägg, det läser jag så fort jag får syn på det! Jag vill gärna höra mer om varma källor, eller Azorerna i allmänhet. Vi var där med barnen runt 2011 och hade det fint. Sen tror jag du har många utkast eller i alla fall ideer liggande, jag tycker ofta du har skrivit att ”egentligen skulle jag berätta om vår utflykt till xxx, men så skrev jag om det här istället”. Jag saknar dina berättelser!
Kul att jag kunde glädja någon med denna tragiska berättelse! Ja, det finns nog några lösa trådar att dra i och mer att skriva om spännande Azorerna! Jag ska försöka skriva två inlägg till i år, har jag föresatt mig!Vi får se vad det blir!
Vilken sorglig historia… har aldrig hört talas om den.
Jag har aldrig varit på Azorerna och kommer aldrig att åka dit heller.
Men Madeira har jag varit på två gånger och tyckte väldigt mycket om :D!
Ja, konstigt att den historien inte är mer känd, men så är det ju en avlägsen avkrok som man inte hör mycket om i Sverige. Kanske var det någon liten notis om det någonstans, som de flesta missade!
Jag rekommenderar i alla fall ön för de varma källorna var underbara och naturen väldigt vacker.
Mycket intressant om den kusliga byn.
I slutet av 70-talet, fick jumbojeten jag flög med, nödlanda på Santa Maria, Azorerna.
Vi tillbringade 18 timmar på en mycket otrevlig flygplats med otrevlig personal.
Vad är det med Azorerna?
Väldigt liten flygplats var det på den här ön, och det är ju lite trevligt ändå?
Vårt flyg hem var försenat och på flygplatsen sprang vi på servitören från restaurangen där vi käkat en fantastiskt lunch. Han kände igen oss och frågade om vi haft det bra och jag sa att vi fortfarande var mätta efter lunchen. Han var i alla fall trevlig, och så träffade vi en trevlig mjölkbonde, men annars kanske de är ett grinigt folk? Som baskerna?
Skulle vilja veta mer om vad ni haft på hemmaplan!
Och tack för att du skriver!
Alltid mycket intressant läsning.
Jag har blivit så himla tråkig. Älskar min tråkiga vardag med jobb, hundpromenader, ljudböcker och ibland en tupplur på eftermiddagen, men det är inte mycket att skriva om. De andra i familjen har en massa spännande för sig i och för sig. Kanske de borde börja blogga istället? 😉
Jag ska se vad jag får ihop. Siktar som sagt på två inlägg till i år!