Inte ens en skogspromenad

Move to Portugal, they said. It will be relaxing, they said. Så säger vi ibland och skrattar lite torrt. I vintras sa vi istället: Move to Portugal, they said. It will be sunny and warm, they said! när regnet öste ned vecka efter vecka. Ni fattar!

Nu har det slutat regna och vi behöver inte bekymra oss för läckor och översvämningar på ett tag, och än är det ingen brandfara heller – men är det inte det ena så är det något annat. Hela tiden är det något tamejsjutton.

Helt vanliga saker som att gå ut med hunden kan lätt bli en psykedeliskt tripp eller en skräckupplevelse. Det som skulle vara ett avkopplande avbrott från annat som stressar. Som Sverkers eviga dominoprojekt. Så här är det: Han kan inte börja laga poolen förrän han lyckats fixa bilen, så han kan backa ut den från infarten, och när han äntligen gjort det behöver han först putsa klart det sista i taket på huset för att kunna ta hit hissen, för att få upp all cement. Men först måste han gjuta stödmuren, som stått färdigarmerad i tre år, för att få loss gjutplyfa.

Bilen lagad, tak putsat, hiss hämtad och uppmonterad, sand beställd och levererad, stödmur nästan gjuten. Kanske blir det ändå en pool till sommaren. Hittills har det inte känts så akut, då det varit en ovanligt sval och skön vår, men idag brassar det på med 26 grader och jag hade gärna tagit ett dopp.

 

 

 

Även jag har fullt upp, med möten och samtal och texter som ska rättas. Mitt uppe i allt ett möte om att jag kanske inte har något jobb efter sommaren. Jaha. Nähä. Okej, ja, jag får förstås skylla mig själv som flyttat från fast anställning rakt ut i det okända. Det kan man ju ligga sömnlös över ett par nätter, om man inte redan låg sömnlös efter en rad väldigt oroande hälsoproblem, och jobbiga möten med den portugisiska vården. Operationer, röntgenundersökningar och kvalfull väntan på svar.

Man kan oroa ihjäl sig också, kanske. Det vore ju onödigt, så istället tar vi med hundarna ut på promenad. Tidigt tidigt på morgonen, så vi kan se solen gå upp över byn i lugn och ro, innan det är en massa bilar och folk att passa sig för. Jo, det är ganska trafikerat på vår lilla gata. Bilar, mopeder, cyklister, folk som promenerar med och utan hundar.

Det är i och för sig bara 100 meter till de obebyggda kullarna och de otrafikerade stigarna mellan oss och havet, men på de hundra metrarna står det 10 hundar och skäller på oss. Jag lovar! Tre på tomten mitt emot, tre till två hus bort (som är Roxys mamma och syskon) och så den arga svarta hunden och därefter två stora Serra da Estrela-hundar och någon blandras som rabiesskäller på alla som går förbi. Sist men inte minst, en schäfer vid grinden till byns sista hus.

 

Det har vi vant oss vid, men utöver det kan allt hända. Det gjorde det igår, fast det bara var vi som var vakna och skulle ut. Ja, vi och hundarna och så de två katterna som brukar tassa med, och så Fridas killes hundvalp som är här då och då till vår stora förtjusning och katternas förtret. Roxy och Tuxa har accepterat den busiga Becky och verkar tycka om henne, och våra tjejkatter verkar också motvilligt tolerera henne på avstånd, men så har vi ju två katter till. Ragnar och Rollo, döpta efter vikingarna i teveserien och lika galna som dem.

 

 

 

 

Ragnar och Rollo var det ja. Det är inte första gången de ställer till det och säkert inte sista heller! Där står Roxy, Tuxa och Becky snällt och väntar på att Sverker ska öppna porten så de kan få sin promenad. Jag ska bara knyta på mig skorna först, när jag hör att det blir ett himla liv på hundar och katter och Sverker, innan de ens hunnit utanför porten. Det är Ragnar som legat i bakhåll och nu jäklar ska han ta den retliga valpen som inkräktar på hans revir, och öven Rollo känner att nu har de nog chansen, så han hakar på han med. Två mot en, till attack!

 

 

Sverker hinner precis fånga upp valpstackaren och håller upp den i luften så vildkatterna inte når att göra illa den och förvånansvärt nog tar Roxy (som också kan vara en riktig bråkstake) valpens parti och jagar bort de elaka katterna (som annars är hans bäbisar) så de flyger i väg över muren över till grannen, med svansarna som flaskbortar och fräsande som.. ja som arga katter helt enkelt. Innan jag hinner ut är allt över. Katterna har flytt, Roxy skäller efter dem och där står Sverker med Becky i famnen, blodig och sönderklöst på armar och ben. Sverker alltså, inte Becky.

Det var ju inte precis den mest avslappnande början på dagen. Nästan i stil med dagen innan, då Sverker öppnade porten och den gamle hjärtsjuke Tuxa som annars är så lugn och harmlös numera fick en släng av sin ungdoms kraft och flög ut genom porten innan vi hann hejda honom, precis när ett äldre par som bor på vår gata gick förbi. Dem skulle han studsa runt och skälla på minsann, så plötsligt och oväntat att gubben, som redan var ynklig, sjuklig och svag ramlade omkull i rena förskräckelsen, precis där det av någon anledning är en vattenpöl som aldrig torkar upp.

Som tur var gick det ”bra” och ingen blev skadad – bara störd och skakad – men hjärtat i halsgropen på oss alla, skämskudde för oss och tusen ursäkter, plus att vi fick gå över med chokladbollar och kanelbullar och en bukett blommor sedan. Fy, Tuxa. Din lilla stendöva illbatting!

 

Efter en dag av gjutande och jobbande orkade vi inte med något mer drama på vår gata, men hundarna måste ju ut. In med dem i bakluckan, kopplade minsann och ut i skogen med dem. De fick gå kopplade i skogen också, för säkerhets skull, fast det inte brukar vara någon just där längre, sedan det fallit så många träd att det ser ut som plockepinn längs stigen. Vi går med dem till pölen så de får bada och dricka, sa vi. Men varför står det en häst där och en naken gubbe?

 

Jo, för att gubben ridit dit och sedan blev han väl varm och klädde av sig och ville ta ett dopp, förstås. Under tiden stod hästen där med sadeln på marken bredvid och grimman eller vad det heter hängt över en gren. För en gångs skull betedde sig hundarna exemplariskt och tog sitt lilla dopp och drack några klunkar pölvatten medan den nakna gubben simmade runt och hästen tittade på. Han svarade inte på tilltal heller, gubben. Inte hästen heller för den skull, men vi sa ändå hejdå och gick därifrån, lättade över att det inte hänt något värre än att vi fick se gubbens nakna rumpa och han kanske blev sur på oss för att vi förstörde hans lilla badstund.

På vägen tillbaka mötte vi en tjej med en hund och varnade dem för häst och gubbe. Se upp vid pölen därborta, sa jag, för där är det en naken gubbe och en … när jag vänder mig halvt om för att liksom peka ditåt ser jag den komma skenande, hästen. Utan gubbe, utan sadel, i full fart emot oss, och är det något som är läskigt är det skenande hästar och hundar som kan göra dem nervösa, och allt som kan hända i den kombinationen, så jag lyfte upp Tuxa och Sverker tog ett par snabba kliv med Roxy ut i det taggiga buskarna längs stigen. Sverker var ju redan sönderriven på benen från i morse och nu blev jag det också, och swosch eller kloppetikloppeti så var den förbi.

Vart den tog vägen vet jag inte. Den bara försvann, som att vi inbillat oss alltihop, och vi fick in hundarna i bilen och åkte hem. Vi såg den ingenstans vägen heller. Kanske sprang den hem till sig? Gubben fick väl bära sadeln genom skogen på hemvägen efter sitt nakendopp då. Inte vårt problem, men hoppas hästen tog sig hem oskadd, och att allt går bra med allt annat som man inte kan göra något åt, peppar peppar ta i trä.

Nu dags för hundpromenad igen, och vem vet vad som händer härnäst?

Move to Portugal, they said. It will be relaxing, they said….