Ett utmanande sommarjobb

Sist jag skrev så var det om våren som var, och vips, så har sommaren också varit. Jag skrev faktiskt ihop ett lååångt inlägg om sommaren som var, men det blev alldeles för långt, för det har hunnit hända alldeles för mycket spännande. Inte för mig men för barnen, och därmed för Sverker och mig med i förlängningen  – på gott och ibland lite ont. Ja, jag vet att de inte är barn längre, men man kommer ju ändå att glädjas åt dem och oroa sig för dem livet ut!

Hur som helst har det hänt så mycket denna sommar att det inte går att skriva om i ett inlägg. Jag får dela upp det i portioner. Här kommer en portion om värsta sommarjobbet!

Frida har jobbat extra som surflärare mer än ett år nu, men alltid på hemmaplan, vid sin surfklubb på en av stränderna mellan oss och Lissabon, och aldrig med helt eget ansvar över en grupp. Hennes sommar hade redan varit full av utmaningar och äventyr, men ändå nappade hon när hon blev erbjuden ett till surflärarjobb.

Först visste hon inte så mycket om det, mer än att det var på en av stränderna söder om bron, i det vi kallar Brasilien, och att hon ensam skulle ta hand om en grupp. Bara det lät ju lite väl utmanande i sig, men vi tänkte oss ändå att det skulle vara vid en surfskola som fanns där på den stranden, och att det skulle vara ganska snälla vågor. Det skulle nog gå bra, sa Frida!

Några dagar innan det var dags på riktigt skulle hon åka dit och prova på en dag, och få mer instruktioner. Det kändes ju lite betryggande, men slutade med att jag låg sömnlös nästan hela natten och hade mardrömmar som jag inte ska beskriva här. Frida hade nämligen fått för sig att nu när hon har en liten campingbil kunde hon ju lika gärna göra en liten campingtripp av det hela i sin lilla röda.

 

Den har varit ett av Sverkers sommarprojekt, som började med att bilen gjordes körbar och sedan successivt har inretts till en campingbil. Frida hade redan campat med den både norrut längs kusten och söderut, då i sällskap med kompisar. Nu när Sverker hade fulländat det hela med kylskåp, mobilladdare och campingbord kunde hon inte motstå att köra över floden kvällen innan, parkera på en camping och ha nära till jobbet nästa dag. Om det funkade kunde hon ju campa hela jobbveckan sedan!

Kanske borde hon (eller vi) tänkt på att det kunde vara fullt på alla campingarna sista augustiveckan när hela Portugal har semester! Hon behövde ju bara några kvadratmeter för sin lilla bil, men det var tvärtjockt överallt, på alla campingar inom rimligt avstånd. Lika bra att åka hem igen då, tyckte vi för nu började det ju bli mörkt, men Frida hade en bättre idé, tyckte hon.

Är det verkligen en bra idé att fricampa i det vi kallar Brasilien, som ensam tjej? Där hade vi lite olika uppfattning, minst sagt. ”Mamma, vad skulle kunna hända?” Ja, vad tror du? svarade jag, med gråten i rösten. Det slutade med att hon i alla fall blev kvar där på andra sidan floden och sa åt oss att sluta ringa stup i kvarten, då vi ”bara gjorde henne nervös”. Jag var på väg att sätta mig i bilen och åka dit, för jag visste ju ändå ungefär var hon var, men jag gjorde inte det, utan låg istället vaken halva natten och oroade mig.

 

Hon överlevde natten, tack och lov, och klarade av provjobbsdagen galant, men insåg direkt att hon inte skulle kunna campa hela jobbveckan. Nu fick hon nämligen veta att det ingick i jobbet att hämta alla surfbarn i Lissabon. På söndagen fick vi åka in till Lissabon och hämta en minibuss,som hon skulle köra resten av veckan.

 

Jag blev trött bara av att åka in och hämta bussen, men Frida skulle alltså åka in till Lissabon varje morgon, innan morgontrafiken, och sedan hämta åtta barn på olika adresser i Lissabon. Sedan skulle hon köra dem till stranden på andra sidan bron, någon halvtimme söderut. Där skulle hon vara med dem på stranden hela dagen och försöka lära dem surfa, och sedan skjutsa tillbaka dem till Lissabon och lämna av dem på rätt adress, mitt i värsta eftermiddags/kvällstrafiken och sedan ta sig igenom Lissabon igen och köra hem. Lätt som en plätt, eller hur?

Kunde det bli värre? Ja, det kunde bli värre. Plötsligt fylldes nyhetsflödet med varningar för hemskt väder med stora farliga vågor längs kusten. Väldigt ovanligt för årstiden och himla otur att det skulle inträffa just den veckan!

Det betydde att det blev röd flagg och badförbud på stränderna. Det i sin tur betydde att Frida fick tillbringa flera av veckans dagar med att hindra barnen från att alls gå i vattnet. Det betydde också att härhemma satt jag och såg videos på sociala medier av stora vågor som svepte med sig folk från stränderna längs samma kust där Frida vaktade alldeles för många och ganska små barn. Och oroade mig.

Första jobbdagen hörde hon av sig innan hon åkte från stranden och sa att allt hade gått bra dittills och att hon ”bara” skulle åka tillbaka till Lissabon och lämna av barnen, och sedan åka hem. Tre och en halv timme senare var hon fortfarande inte hemma och svarade inte i telefonen. Snart skulle det bli mörkt, och vi hade ingen aning om var hon var.

Ägnade en tanke åt alla gånger när jag var nitton/arton/sjutton/sexton.. som mina föräldrar inte visste var jag var, men nu var det ju JAG som var orolig, och nu har man ju vant sig vid kunna nå varandra och får lätt panik om någon inte går att få tag på. Hann föreställa mig det värsta igen och googlade bilolyckor, letade upp numret till surfskolan och försökte ringa dem, tvingade hennes pojkvän att tracka hennes telefon, till ingen nytta. Både Sverker och jag höll på att gå upp i limningen innan hon äntligen dök upp.

Inget hemskt hade hänt den här gången heller, utan det hade bara varit mycket trafik och att det tagit sådan tid att lämna alla barn att telefonbatteriet dog, och sedan hade hon haft svårt att hitta ut ur Lissabon utan karta och kört en rejäl omväg. Så hela dagen på stranden, och sedan tog det nästan fyra timmar att ta sig hem.

Hon var bra slut då, ungefär fjorton timmar efter att hon kört hemifrån samma dag. Nästa dag igen: Hemifrån sju på morgonen för att missa morgontrafiken in till Lissabon och för att hinna hämta alla barn i tid innan deras föräldrar skulle iväg till sina jobb, sedan över bron söderut till den vilda stranden med de vilda barnen och vara där utan skugga eller skydd.

Resten av veckan: Om det var badbart, stå ute i vågorna och hjälpa ungarna ta vågor och se till att de inte drunknade. När det var rödflagg, se till att de inte gick ut i  vattnet, och det gillade de inte. Då var hon inte poppis alls! Om de ändå gick ut längre än till vaderna kom badvakterna springande och sade åt henne att för guds skull hålla reda på dem bättre. Hela dagen där, sedan in mot Lissabon igen och lämna av alla, och sedan hem hit. En tio timmars arbetsdag och någon timme till dit och hem.

Som tur var handlade det bara om en vecka. Hon sa sedan att hon inte hade orkat en enda dag till, men att hon var väldigt stolt över att hon klarat av det. Det var jag också.

Det var en liten portion av en händelserik sommar! Hur har ni haft det och vad vill ni läsa om nu? Ni får gärna gissa lönen också!