En stressig sommar

Idag är det tydligen höstdagjämning. Vi passerade den astronomiska gränsen mellan sommar och höst på det norra halvklotet exakt 03.05 inatt portugisisk tid, när solens centrum passerade himmelsekvatorn. Sommaren är alltså slut, fast det är svårt att tro när det är över 30 grader i skuggan, och man dessutom knappt hunnit med en enda stranddag!

Det har varit en intensiv jobbsommar och mycket annat har hänt också. Man har inte precis legat i hängmattan och lyssnat på sommarpratare. Ett eller annat dopp i havet har det blivit, men inte så mycket mer. En riktig berg-och dalbana har det varit faktiskt och jag tror inte att det är någon större idé att jag pustar ut heller. Ändå tillåter jag mig att känna viss försiktig lättnad och glädje och tacksamhet över att vissa väldigt viktiga saker verkar ha gått bra.

Innan sommaren började var jag främst bekymrad orolig ångestfull över följande: Sverkers hälsa, Jonnas studier och mitt jobb. Det fanns en del bubblare också, en lång lista, med ytterligare saker man kunde oroa sig över, men dessa tre ångestmoln trängde liksom undan annan mindre akut oro.

För Sverkers del började det med en natt på akuten i våras, sedan en rad läskiga läkare och alla möjliga provtagningar och lång väntan på besked. Ingen förklarade någonting, men antydde desto mer, skickade honom att ta samma provet flera gånger, glömde bort att meddela resultat och alla möjliga konstigheter men till slut efter ungefär två månaders kval lyckades vi få svaret: att de inte hittat det som de antagligen letat efter. Ordet de aldrig sa, men som vi hörde ändå. Det som kunde varit en dödssdom blev istället ett recept på blodförtunnande. Det kändes som en enorm lättnad.

Under tiden stressade Jonna sig nästan sjuk med anmälan till nationella prov i sista stund, när hon väl bestämde sig för vilken utbildning hon ville söka in på, och sedan orimlig stress över ohemult höga krav på kunskap och betygspoäng. Besvikelse och förtvivlan när hon var övertygad om att hon misslyckats med ett prov och därmed inte skulle komma in. Därtill ett nytt digitalt system för de nationella proven som ställde till extra strul och längre väntan på besked. Flera nervösa veckor efter all stress inför proven men efter många veckors ovisshet fick hon äntligen veta att hon klarat proven och kommit in på (trumvirvel): lärarlinjen!

 

 

Många menar att det inte är något att vara glad över, detta att ens dotter väljer att utbilda sig till just lärare, Inte i Portugal i alla fall, men jag tror det blir bra ändå. Man kan ju inte utbilda sig till något man inte vill bli, eller till jobb som kanske inte finns i framtiden. Och så har de ju lärargener!

För mig började ju sommaren tyvärr också med varsel på lärarjobbet, och ganska säkert att jag skulle bli av med mitt fantastiskt roliga jobb som inte bara är viktigt för vår försörjning. Det funkar också bra som terapi – när man är orolig för allt annat i världen, både i sin närmaste omgivning och hela planeten och framtiden kan man alltid försvinna in i sin språkbubbla och jobba på. Om man inte utesluts från bubblan alltså, för att man inte behövs och inte är fast anställd. Mycket grubblande över vad jag skulle ta mig till i så fall, men nu blev det tack och lov inte så, inte just nu i alla fall. 

Den andra dottern, hon har varit både i Italien och Frankrike i sommar, på någon sorts EU-sponsrade läger. Det hela verkade jätteskumt, men det hann jag knappt oroa mig över så mycket som jag gjort om det inte varit så mycket annat som oroade mer. Hon kom hem helskinnad, tack och lov!

 

Det har också blivit två resor till Sverige i sommar! Ja, du läste rätt. Först reser människan (= jag) inte till Sverige på mer än 11 år, och sedan två gånger samma år, och nu två gånger samma sommar! Vadan detta? Det är en lång historia, eller flera stycken egentligen, men det får inte plats här.

 

 

 

Sverker stannade hellre hemma med hundarna, men egentligen kunde han också behöva en semester eller något. Han har nog lite PTS fortfarande efter alla läkarbesök, och så har han ju byggt en ny pool. Det är väl hans terapiform, antar jag.

 

Fast han lovade att inte starta något nytt projekt medan jag var i Sverige har han förstås byggt en ny trappa, gjutit en ny mur och påbörjat någon sorts steamroom (!). Förra gången vi åkte till Sverige höll han ju på med jacuzzin, och den är fortfarande inte klar.

Peppar peppar har i alla fall sommarens hundpromenader också avlöpt utan några fler incidenter.  Däremot har katterna varit både sjuka och i slagsmål, och inatt vaknade jag kanske just på den exakta tiden för gränsen mellan sommar och höst av kattslagsmål igen. Ragnar har kommit hem skadad tre gånger i sommar, och idag har han inte kommit hem alls, så jag är lite orolig över det.

 

Nu är i alla fall sommaren över. Vi är hemma igen och har hälsa och jobb i behåll just nu i alla fall, samt två döttrar på varsitt universitet! Nu tar vi en dag i taget med försiktig lättnad och tacksamhet. Hösten är här.