Men varför är inte du med i karnevalen, Åsa?

Jag brukar känna mig lite som Ferdinand varje gång jag får frågan om varför jag inte vill vara med i karnevalen.

(Någon av alla mammor i byn som tillbringar varje ledig stund mellan jul och karneval med att sy på karnevalsdräkter och öva in danser och dansar utklädd genom byn varje år):

”Men Åsa, varför är inte du med i karnevalen?”

Jag, den individualistiska och ganska truliga norrlänningen som inte kan dansa, inte kan sy och är allergisk mot grupparbete:

”Jag trivs bättre här, bakom kameran som åskådare, och mellan jul och karneval ägnar jag hellre min fritid åt egoistiska aktiviteter som löprundor, cykelturer och att plöja romaner än åt kollektivt skapande”.

Om frågan är i fall det finns någon gräns för hur integrerad man kan bli, hur mycket man kan anpassa sig för att passa in i sin nya omgivning och var den gränsen i så fall går så är svaret för min del på A: Ja det finns det, och på B: För mig går den gränsen någonstans rakt igenom karnevalen. Kanske vid halva karnevalen?

Efter två hela dagar med karnevalsmusik på högsta volym och folk överallt är jag helt utmattad i både ögon, öron, ben och smilband, och kameran är full av bilder. Fyrahundratrettiosju bilder blev det, men jag har sållat lite. Rekommenderar att ni tittar med någon av årets karnevalsplågor straight out of Brrrrazil som soundtrack, gärna bägge samtidigt på högsta volym och tänker tio timmar i sträck av detta, om man räknar med timmarna på sociedaden efteråt. Den här musiken ekar fortfarande i mitt huvud, nästan en hel vecka efteråt.

 

 

Bara en bråkdel, som sagt, och så passerar alla ekipage genom byn tre gånger. Och så timmarna med dans och dansuppvisningar inomhus efteråt. På den ena sociedaden..

 

 

Ett antal dansnummer senare, inklusive Fridas, kan vi så gå. Till nästa sociedade och se motsvarande föreställning där.

 

Det är så många grupper att jag tappar räkningen. Vid det här laget – efter halva karnevalen – är jag helt utmattad, och då har jag ju inte ens deltagit och bara varit minimalt inblandad i förberedelserna, som börjar redan i december så smått och så fort julen är avklarad ägnar de all fritid åt att skapa, drömma, andas och leva karneval i den här byn. Varje helg sitter karnevalsfolket inklämda i någons vardagsrum och klipper och tråcklar, med knappnålar mellan läpparna och äter knytislunch. Man ska ju både hinna sy sina egna och barnens dräkter, och man drar sig inte för att krångla till det.

Papporna bor i stort sett på sociedaden där de bygger vagnarna till karnevalståget. Sverker har blivit flitigt uppvaktad av karlarna i byn som tycker att han ska ansluta sig till karnevalgänget, men hittills har han sagt nej han med. Han är inte heller något flockdjur och får lite panik vid tanken på att ägna halva vintern åt ett gigantiskt grupparbete i frigolit.

Hittills har vi begränsat vårt engagemang till att jag går på de första mötena så jag vet vad som gäller, plus följer med i de oändliga trådarna på whatsapp och messenger kring var och när och vem och hur och om de ska ha en spetskant eller inte. Lajkar här och där. Jag brukar också erbjuda Sverkers hjälp med sömnaden och det tas tacksamt emot, men han är inte med på maratonsyjuntan utan syr här hemma. Och så deltar ju barnen! De tycker att det är jättekul och har inga problem med orken.

Kanske skulle jag gärna vilja vara en person som orkade med så mycket umgänge. Kanske skulle jag vara mer integrerad om jag kunde sy och dansa, men nu är jag en person som trivs bäst under korkeken, eller i alla fall med min läsning och löpning, helst alldeles ensam. Min gräns går vid karnevalen, eller i alla fall vid halva karnevalen.

Eller i alla fall trodde jag det…

 

 

 

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Med karnevalen i blodet – Bortugal

  2. Pingback: Bortugal | Att ändå säga ja

  3. Jäklar vad mycket folk!
    Och nu tvingas jag ju inte utstå flera timmar/dagar/veckor av musik dansuppvisningar folk och förberedelser, men är det inte lite härligt ändå, att ni lyckats hamnat i en by där saker och ting händer lite, hellre än i en sömnig sådan som håller på att dö ut. På det här sättet kan du ändå välja, sociala livet eller korkeken 😀

    • Det är faktiskt väldigt härligt! Jag gör mig bara lite rolig över att det inte är lagom och att en annan inte riktigt pallar med så mycket!/Åsa

    • Haha! Det blir ändå en viss stämning, med alla glada människor och allt! Jag gillar det men i mindre dos! Flera timmar är jobbigt för öronen! Och huvudet! / Åsa

  4. Vilken härligt besvär, Åsa (säger en utsvulten efter gemensamhet halvskåning halvbulgar:))! Dock skulle jag också ha valt medelvägen om dig om jag kunde välja. Tycker bara att det är så fantastiskt med så inkluderande samhälle och tjejerna verkar trivas så bra. Har du någon uppfattning vad är driftkraften i byn att lägga så mycket energi för detta? Jag har förstått det med konkurrensen mellan sociedaden men det måste vara något lite mer personligt? Är det liknande karnevaler i alla portugisiska byar/städer?

    • Nej det varierar väldigt. Vissa städer/byar har stark karnevalstradition, andra ingen alls. Här i trakten är det vår by som är bäst på karneval. Vad det beror på har jag också undrat, denna sammanhållning och engagemang. Helgen efter karnevalen firade de Kottfest på lördag och Sociedadens 77e födelsedag på söndagen, med teater, dans och orkester. Nästa helg är det kottfest på den andra sociedaden. Galet. Folk som inte är härifrån kommenterar också att i den här byn är de ovanligt aktiva och här är det minsann alltid fest. Det är en plats som inte många flyttar i från, alltså bevaras traditioner. Den ligger tillräckligt nära Lissabon, utbildning och arbete för att byn inte ska avfolkas. Det kan vara en faktor. Men det måste finnas fler! (Det finns ju fler byar på samma avstånd till allt det där, men utan karneval..)/Åsa

  5. Åh, herre jessus. Jag är redan uttröttad. Tur att det är sängdags här i Virginia.
    HUR kan folk stå ut?

    Kanske du kan gömma dej i frysen mellan jul och karneval. Det var vad maken ville göra mellan Thanksgiving (sista torsdagen i november) och nyår.
    Tack, i alla fall, för bildbomben. 🙂

    • Ja det blev mycket bilder! Man blir trött bara av att se dem nästan! Och då sållade jag bort flera hundra bilder och massor av ekipage Jag blev alldeles yr när jag skulle välja bilder, till slut tog jag bara några! Ganska många. /Åsa

  6. Full förståelse för att din önskan att delta utifrån kulissen, jag hade troligen resonerat likadant. Sen tycker jag det är sååå häftigt med kollektivt engagemang och glädje. Alltså, fasen va häftigt, i er lilla by. Och vilket fantastiskt nummer din dotter är med i. Energin och glädjen! Smittande…

Lämna ett svar till Joanna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *