Tre år senare – hemma hos oss en söndag i januari

Den här söndagen hade nästan kunnat vara i Sverige, i huset vi sålde, i livet vi lämnade. Jag går och plockar lite, viker tvätt, sätter en bulldeg. Har hittat lite svamp i skogen att piffa upp lunchen med. En katt sover i tvättkorgen. Svärmor sitter i en fåtölj och löser korsord. Frida är hos en kompis som hon sovit över hos. Jag har en grym träningsvärk efter att ha försökt ta tag i löpningen igen och måste gå i sidled både upp och nedför trapporna i huset. Jag undviker den delen av huset där byggnation pågår. Det känns välbekant och normalt och hemtamt. En grannfru kommer förbi med sin flicka som vill leka med Jonna. Men vänta?! Grannfrun pratar portugisiska, och jag svarar på samma språk. Barnen, även mitt eget, pratar portugisiska och jag svarar på samma språk. Och var är Sverker? Han håller inte på och bygger idag, han är inte i verkstaden. Han är i lagunen och tränar på kitesurfing!

Det är fjärde dagen han är där den här veckan!

Det är fjärde dagen han är där den här veckan!

sverker 50 070 sverker 50 076 sverker 50 089

Sverker leker i lagunen en timme härfrån och jag är hemma. Utanför köksfönstret står inga tallar utan ett naket fikonträd och en massa kaktusar och nere i dalen betar får. Bortom dem dånar Atlanten så det hörs ända hit. Vinden tjuter runt husknutarna precis som det gjorde den där dagen för exakt tre år sedan. Ibland känns det som om huset svävar bland molnen, inte riktigt sitter fast i något alls. Inte ligger i någon by, i något land överhuvudtaget, men det är vårt hem.

Det kanske inte var en söndag, den där januaridagen för tre år sedan, när vi hittade hem. Hit. När vi skrev på, när allt avgjordes. Vi var ju på semester och visste inte riktigt vilken dag i veckan det var. Vilken veckodag det var må jag ha glömt, men allt annat är som ristat i mitt minne, ungefär som den dagen jag mötte Sverker. Det är lätt att längta bort, men svårt att hitta hem. Den här januaridagen för tre år sedan hittade vi hem.

Så här ser det ut när man kommer hem till oss.

Så här såg det ut första gången vi kom hem hit. När någon annan bodde här.

Någon med mycket möbler och pärmar.

Någon med mycket möbler och pärmar.

 

Malveira 2 113

Idag.

 

Malveira 2 035

Vardagsrummet för tre år sedan. Vinet vi drack innan vi skrev på. ..

Huset 3 år 2016 jan 019

Vårt vardagsrum idag.

 

Malveira 2 036

Nu

 

Det hade varit skönt då att veta att det skulle gå bra. Med barnen, med skolan, med kompisar, med språket, med grannarna, att vi skulle trivas. I huset, i byn, i Portugal. Vi visste inte, och om framtiden kan vi inte veta men det hade varit skönt att veta åtminstone det för tre år sedan, att det skulle gå bra hittills. Att vi inte skulle ångra oss en enda gång.

 

Då hade jag sluppit drömma mardrömmar ett halvår om hur omöjligt det skulle vara att plantera om våra svenska barn i en by full av lösa hundar. Hittills har det ju gått bra, trots hundarna. Bilderna är tagna för exakt tre år sedan idag. En del av hundarna har vi följe med på vägen till skolan nu med. En del har bytts ut.

Rosita är kvar

 

Jag får många mail nuförtiden från svenskar som längtar bort, som surfat på nätet och hittat min blogg och har frågor om Portugal. Är det billigt att leva i Portugal? Hur är vården? Kan man klara sig på engelska? Finns det skolskjuts? Jag hade inte heller svar på dessa frågor den där januaridagen för tre år sedan, men jag visste att vi hittat rätt.

Jag borde kanske skriva ett inlägg med tips och råd till folk som har flyttdrömmar eller flyttplaner och lutar åt Portugal? Kanske gör jag det, kanske inte. I så fall skulle nog det första rådet vara att hit. Åka runt och kolla, känna efter. Så gjorde vi i alla fall. Å andra sidan kanske någon annan gör tvärtom och hittar hem också, som till exempel den bloggläsare som sålt sitt hus i norra Sverige och kör med lastbil mot obestämd ort i Portugal precis den här veckan! Så kan man ju också göra!  (Lycka till!)

Det är lätt i vintermörkret att nära drömmar om att flytta Utomlands, men Utomlands är stort. Portugal är inte jättestort men rymmer ändå stora olikheter. En del är inte den andra riktigt lik, ingen by precis som en annan. Vi var i Portugal två gånger och letade utan att hitta hem. Vi hade längtat bort länge och trodde att det kanske var Portugal vi längtade till, men jag tror inte vi hade sålt huset i Sverige och flyttat hit om vi inte redan hade hittat hem. För tre år sedan idag.

Malveira 2 071

Köket då.

Huset 3 år 2016 jan 003

Köket idag.

 

Malveira 2 119

De hade fina krukor och skålar i hallen.

Huset 3 år 2016 jan 016

Vi har mycket skor.

 

Malveira 2 085

En sorts walk-in-closet hade de.

 

Huset 3 år 2016 jan 009

Den blev ett lekrum där barnen har möblerat lite konstigt.

 

Vårt hus är inte perfekt. Det har sina fel och brister, men det är hemma. Jag älskar det här huset! Om ni känner igen en del av bilderna är det nog för att ni läst inlägget jag skrev om hur ostajlat det var när vi köpte det. Resten av rummen kanske ni får se i ett annat inlägg. Snart har vi ju också ett helt nybyggt rum!

Sverker och förre ägaren, idag för tre år sedan. Bägge ser nöjda ut.

Sverker och förre ägaren, idag för tre år sedan. Bägge ser nöjda ut!

 

Comments
    • Att förre ägarens möbler och grejer försvann gjorde ju en enorm skillnad bara det. utöver det är det ju bara att vi ( Sverker) tagit bort bjälkarna och målat på ny vitfärg. :)/Åsa

  1. Vilken rolig och innehållsrik blogg. Hittade dig när jag googlade på ”portugisiska skillnaden mellan ser och estar”. Just nu sitter jag på tåget mellan Stockholm och Göteborg men reser i morgon vidare till mitt nys hem i Sintra, där vi hyr ett hus sedan ett år. Vi har inte ångrat oss. Språket är knepigt njag kände igen mig i eina beskrivningat – jag älskar också grammatik, men till skillnad från dig blev jag aldrig lärare utan pluggade spanska och franska och försöker nu bygga på detta med portugisiska 40 år senare. Lycks till framöver. Ska försöka följa din blogg!

    • Välkommen till Bortugal, Kicki! Sintra är ju verkligen en magisk plats! Kan tänka mig att ni trivs där. Vi trivs med att ha det nära! Jag har skrivit en del inlägg om Sintra. Kanske du läst dem? Du har nog bra hjälp av både franskan och spanskan och av att du gillar grammatik om du vill lära dig portugisiska. Lätt är det inte, men väldigt roligt! Hoppas du fortsätter att titta in här! /Åsa

  2. Läste inlägget för några dagar sen och fick en klump i magen så jag stängde ner och tänkte på annat en stund. Jag började tänka på att det inom några år är dags för oss att flytta, till vad? Vi vet inte… Konservativa och katolska men väldigt vackra Bayern är inte en plats vi vill stanna livet ut på. Här finns inget hav men många berg och det är nära till många otroligt fina platser. Vi vill bo där vädret inte är så jobbigt, utgifterna och utrymmena för vinterkläder inte behöver vara så stora och där vi kan leva och försörja oss. Gärna där man ser havet och klippor ibland. Jag vill vidare till sydafrika, Daniel vill nog helst till Östergötland 😉

  3. Det är inte lätt att leta hus, att orka leta, våga känna och våga ta beslutet. Vi åkte och tittade på många ställen innan vi bestämde oss och vi var nere flera gånger och hälsade på vänner och letade. En gård vi sett på avstånd från vännernas gård var plötsligt till salu. Kanske för att taket nu rasat in på riktigt, eller var det kanske för att golvet nu också rasat in 🙂 Ändå kändes huset rätt. Trots det hade jag en stor orosklump i magen när avtalet var påskrivet, vad hade vi gjort! För samma pengar fanns ju det lilla nybyggda med pool och allt.
    Efter ett par år med utrensning av inrasat, kala murar och byggbröt, kunde vi äntligen bo hemma och då är allt glömt. Nu njuter vi i stället av vårt ”nya” hus på den gamla gården. De gamla citrusträden, olivträden och inte minst syrenen som nog var en av anledningarna till att jag kände mig hemma från början. Nu kan vi i lugn och ro greja och kanske ta tag i någon av de andra ruinerna som finns på gården. Inte var det väl så besvärligt med byggbröt egentligen…
    Är ni uppe i Duorodalen någon gång så titta förbi! / Ulla hemma-här-och-där

    • Hej Ulla! Har hört så mycket om vackra Dourodalen att vi nästan måste åka dit någon gång! Det låter som att ni också fattade rätt beslut med hjärtat, trots orosklump i magen. Man känner när man verkligen vill något! Personligen tycker jag det låter jobbigt med inrasat tak och byggbröt, men är man pigg på att ta itu med sådant kan det vara minst lika rätt. Imponerande tycker jag, att ta itu med sånt och ro det iland. Det kan vara en härlig känsla att känna att ”det här har vi åstadkommit!” men för min del var jag mer ute efter något färdigt för inflytt. Och du har rätt i att det är svårt att leta. Ofta kanske man inte vet vad man letade efter förrän man hittat det. Det är svårt att beskriva för någon innan – något som känns rätt, som känns som hemma./Åsa

  4. Åh nu känns det nästan som att vi är hemma hos er igen när vi ser bilderna 🙂 Livet är ju alltid uppåt och neråt oavsett var man bor, men det kan ju vara lite sämre… eller lite bättre. Det känns som att ni har hittat hem 🙂

    • Ja visst har vi det, Freedom-Helena. Det stämmer att allt inte automatiskt blir rosenrött och bekymmersfritt för det, men gräset är i alla fall inte grönare på andra sidan, som det alltid var förr. Vi ses! /Åsa

  5. Jag fick titta flera gånger på de första bilderna för att förstå att det är samma rum.
    Vilket fint inlägg.
    Och så sant ”Det är lätt att längta bort, men svårt att hitta hem.” Så är det ju.
    Jag letar.

    • Jaså kände du inte igen dej i rummet, Annika? Nej du menar så som det såg ut innan. Ja, det är rätt oigenkänneligt! Lycka till med letandet! :)/Åsa

  6. Ibland langtar man bara bort men man vet inte bara till vad. Jag ville ocksa ha mer aventyr, battre vader, inte veta exakt hur morgondagen ser ut. Nar jag separerade fran min man nar jag bodde i Doha i Qatar och det blev full kaos, men polisanmalningar och sharia lagar osv sa alla till mig att komma hem. Men jag tankte att alltid lar man sig nagot och jag hade bestamt mig for att stanna tills JAG var fardig. Ingen skulle skramma ivag mig fran min drom att bo utomlands.

    • Bra beslut, Anna i Dubai, inte behöver det automatiskt vara någon lösning att flytta hem till Sverige! Inte kul att komma hem av fel skäl, med svansen mellan benen så att säga! Det låter som en tuff grej att gå igenom, men det som inte tar kål på en…(: /Åsa

  7. Hej
    Vad intressant att höra. Jag har ju läst om det förut men att höra det såhär efter.
    Vi hade ju aldrig varit i Portugal när vi kom hit och hittade hem. Även vi föll för vår gård direkt.
    Vi har haft en del problem med vår gård och många frågar då om vi ångrar oss. Men det gör vi inte. Även om vi har haft en del problem med vår gård så är vi ändå hemma. Det är ju som om man skulle byta sin man bara för att han blivit skallig eller nåt. hahahaha

    Åse

    • Ja hemma är ju hemma, Åse! Bra liknelse med skallige mannen! Med fel gubbe däremot blir ju minsta lilla defekt olidlig! Er gård ser jättefin ut tycker jag, inte alls skallig! Och så är ni så duktiga och gör vin och lemon curd och har höns! Vore kul att besöka någon gång! /Åsa

      • Hej
        Glöm inte startat företag, läser portugisiska på universitetet, börjat rida lusitanohästar, begravt en hund och fått en ny. hahahaha
        Du ser det är fullt upp.

        Åse

        • Oj! Läser du portugisiska på universitet nu, Åse! Det var inte illa! Och företag behöver ni förstås ha! Ridningen och målningen har jag ju läst om ja. Trist med hunden! /Åsa

  8. Hur kommer det sig att ni sökte er från Sverige? Stressen, längta-bortet eller något annat? Även här är kitesurfningen på g, de verkar gilla vår strand, kitesurfarna, varje dag, hela dagarna håller de på här ute. Det ser kul ut!

    • Vi har alltid längtat bort och sökt oss bort, Marie, och hade fastnat i Sverige alldeles för länge. Sverker längtade nog mest bort från klimatet och efter mer surf, jag längtade efter ett annat liv, mer tid, mer äventyr! Nu har vi hittat det!/Åsa

  9. Så spännande att läsa! Att förälska sig i ett hus, ett hem… Att flytta utan att veta! Vilket enormt steg, speciellt med barn.

    Jag drömmer fortfarande om ett hem, för många år framöver (med barnrum) men har ingen aning om jag kommer finna det, vart det kommer ligga eller om det ens är en dröm jag kan betala…

    Kul att se bilder från ert hus! Vilken utsikt!

    • Du vet kanske inte heller var förrän du hittat hem, BackstageiMammalivet? Lite som när man träffar den rätte? /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *