Sverkers eskortservice slash fritids

Vi kanske inte var nöjda med kommunikationen kring det hela men vi hade i alla fall vant oss vid att ha tre barn på hemvägen när vi fick veta att vi skulle få ett fjärde. Denna gång fick vi i alla fall tydlig information om arrangemanget. Mamman till barnet ifråga talade högt och tydligt om för oss och alla andra vid skolgrinden – inklusive dottern – att denna önskade sällskapa med oss på hemvägen från och med nästa skoldag. Det behövde hon nämligen eftersom hon var så tjock och med lite motion kanske hon skulle bli lika elegante som Jonna och Frida. Dottern såg lika glad ut ändå, och vad ska man säga? Vi kunde ju inte säga mycket annat än ja i alla fall, så nu motionerar vi grannens dotter på hemvägen varje dag också. Det började vi med redan i våras och tydligen ska vi fortsätta med det på obestämt framtid.

Folk i byn har förstås lagt märke till att det har blivit ett allt större följe som går åt vårt håll efter skoldagen slut och det kommenteras glatt av gummor och gubbar längs hemvägen. ”Hur många har ni idag?” Ja, ganska länge hade vi ju fyra, om man inte räknar med att vi tre dagar i veckan också brukar göra sällskap med en mormor halvvägs. Hon är min favoritmormor i byn och har ett litet barnbarn som är med henne på dagarna och så hämtar hon två på skolan, så hon har tre att hålla reda på och vi fyra till, så vi är ett stort följe genom halva byn.

Här inte fullt antal men ganska många

Sedan jag började jobba har det tillkommit ännu fler barn. En dag kom jag hem till fem barn, varav det femte var Ana. Ana har ju gått om både ettan, tvåan, trean och fyran så nu går hon i Fridas klass och är så pass gammal att hon får gå hem själv, men det är ju roligare att gå med Frida och Jonna och gänget som ska åt hennes håll, och hon vill gärna hänga med hem till oss en stund. Jag behåller mina fula känslor för mig själv och gläds åt att mina döttrar leker precis lika gärna med alla, utan urskiljning.

Sedan tillkom ännu ett barn i ekvationen. En mormor som brukat hämta en flicka i Fridas klass blev sjuk och orkar inte med promenaden till skolan längre, så Sverker tillfrågades om han kunde tänka sig ta med en till på vägen och lämna av henne hos mormor. Till denna mormor är det inte ens någon omväg, men varför lämna flickan hos en sjuk mormor när alla andra går hem med oss? Hon kan vara hos oss tills mamman kommer och hämtar såklart, tyckte Sverker. Och visst kan mamman lämna henne här på morgonen också så hon kan gå med oss de dagar hon annars brukade gå med mormor till skolan.

Det känns nästan som att det tillkommit ett barn för varje dag jag inte kunnat vara med och hämta. Jag som trodde att jag var ja-sägaren/mesproppen i familjen i min vilja att vara folk till lags och att Sverker var den som hade tydliga konturer och inte försatte sig i dylika situationer. Så fel jag verkar ha och så förvånad man kan bli fortfarande efter så många år tillsammans. Här har man bara hunnit jobba halvtid i ett par veckor så har Sverker börjat med någon sorts eskortservice slash fritids för halva byn!

”Det gäller att komma ihåg vilka dagar man lovat vem och hur många man har, säger Sverker”, och det är han förhoppningsvis bättre på än jag, som ju blandar ihop både mina egna barn och andras ibland.

Det är ju en hel drös barn som ska med, vissa dagar. En del ska lämnas av någonstans längs omvägen, en del ska fråga om de får gå med hem till oss en stund och en del vet han redan att de inte bara får utan ska med hem till oss. Sedan ska de hem också. En del vill bli följda och en del ska hämtas, men när? ”De sa att de skulle hämta innan middagen, men klockan är ju snart nio nu!” säger Sverker och vet inte om han ska gå hem med dem, om det är någon hemma där eller inte eller om han ska duka fram middagen som han hållt varm i en timme ungefär.

Jag blir mer nervös än han blir över arrangemanget eller bristen på det. ”Nästa gång ska jag säga en tid!” säger han. Att ringa kommer inte på fråga, det är överkurs på flera plan. Sverker använder telefonen så sällan att han hinner glömma hur man gör mellan gångerna, och så är det ju det där med språket. Portugisiska på telefon är definitivt överkurs. Sverker ringer ingen och honom är det ingen som ringer till. Däremot har det har hänt att det ringt två eller tre av de inblandades mammor till min telefon på en och samma kväll när jag är på jobbet eller på väg hem och inte ens kan svara och om jag kunde det skulle jag säkert bara krångla till saker. Till slut brukar det ordna sig ändå.

Nu undrar jag om detta låter helt galet. Det kanske det gör, men tänk om  det kanske är precis som det ska vara? Lite som på det glada sjuttiotalet, förutom att det då inte behövdes någon vuxen som följde. Kanske behövs det inte det nu heller, men om man ändå har tid kan man ju lika gärna gå den där rundan och passa på att ta med hunden också. När jag inte jobbar går jag också med förstås.

Jag saknar nog de där hålla-handen-promenaderna lite, när det var bara vi, men inget är för evigt och allt är föränderligt. Det är bara att hänga med på resan! En vacker dag är våra tjejer så stora att det bara är kompisar och annat som gäller. Då får man kanske inte gå några rundor alls med dem, vare sig med eller utan kompisar, så det är väl lika bra att gå så många och långa rundor man kan nu. Med eller utan kompisar.

 

Comments
  1. Oj, jag har nog blivit portugis för jag tyckte inte det var nagra konstigheter alls! Eller så blev jag aldrig svensk 🙂
    Det är likadant hos oss, det springer barn här varje dag och ibland vet jag inte vart mina barn är någonstans heller, utan jag får ringa runt och kolla. Är det inte så det ska vara? 🙂

  2. Jag kör lightvarianten av ert ”arrangemang” helt utan mening 🙂 När någon går med oss hemåt så är plötsligt inga föräldrar hemma och väntar på barnen när vi går förbi deras hus. ”De jobbar nog” eller ”är säkert och handlar” heter det. Efter några timmar knackar oroliga föräldrar på och undrar om deras barn hänger hos oss … oups! Nu går jag inte på några rövare från barnen längre 😉

    • OOps, jag kommunikation är a och o. Jag skulle bli tokig om mina följde med någon hem och lekte (om de gick hem själva alltså) utan att meddela sig/ att någon informerade mig om var de var, Lanclin! /Åsa

  3. Ni är ju för underbara! Jag skulle aldrig klara av så där lösa boliner, är nog lite för svenskt fyrkantig tror jag, även om jag ibland önskar vara den där föräldern alla hänger hos, så är jag bara inte cool nog.

  4. Hej Åsa! Jag hittade din blogg här, roligt att läsa. Vi åker till Ericeira i januari och planerar att stanna där minst ett år, tänkte att barnen ska få gå i en vanlig portugisisk skola då. Går dina barn i en svensk skola? Vet du hur terminsindelningen ser ut i den portugisiska skolan? Mycket tacksam för svar, Bästa hälsningar /Emma

  5. Var säker på, att du och Sverker blir ihågkomna av alla dessa ungar, när dom växer upp.
    Det bästa man kan ge, är det
    man ger av sej själv. Och det kostar ingenting! Det är så roligt, att läsa om
    ert liv där i byn. Ni har definitivt hittat HEM.

  6. Ännu en fascinerande historia från er vardag! Här hemma försöker vi bestämma oss för om vi ska boka en adventshelg till Portugal eller inte. För- och nackdelar finns det massor, men det gäller en sportturnering 1 timme från Porto. I november. Hmm, vi får se hur det blir med den saken.

      • Nja; har varit i Porto men ingen annanstans i landet, dock är detta alltså 1 h in i landet i liten ort. Halva familjen ser fram emot landsbygd och ”by” medan andra halvan hellre skulle vilja vara med i Porto – samtidigt som flygpriserna går upp för varje dag och barnen kanske mest tror att de ska få se Ronaldo i hans hemland…

  7. Hahahaha!
    Men vad häftigt ändå! Och vad roligt förJonna och Frida att ha den familjen som många vänder sig till, och som tar emot, och som har så många vänner att vara tillsammans med!

    • Ja, det är ju jätteroligt att de har kompisar, Casa Annika! Det händer att de är hos andra och leker också, och om vi behöver finns det ju folk vi kan be om hjälp att hämta eller passa också, utan att skämmas. 🙂 /Åsa

  8. Känner igen det där. Eftersom jag fick sladdisar när de två större gick i mellanstadiet var jag ju alltid hemma. Därmed fanns det alltså mellis och någon vuxen hos oss. Även grannflickan kom över, fast hon inte ens var jämngammal med något av mina barn, varje dag i flera år. Men hennes mamma erbjöd faktiskt matpengar som jag förstås tackade nej till. Full fart i huset på den tiden. Numera är det ganska tyst med endast en 16-åring hemma.
    Men jag möter vuxna personer som ropar Hej Cinna på affären och ser ju att det där var ju ett av alla de kidsen som ”växte” upp i vårt kök.

    • Ja det blir ju tomt sedan, Cinna! Tonårsåren har vi ju framför oss. Finns risk att det blir lite fritidsgård här då, men de har ju sociedaden också, som tur är. Där hänger ungdomarna, det ordnas discon och andra aktiviteter, eller rättare sagt de ordnar det själva. /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *