Sportlov i Portugal

Nu är det väl sportlovsveckor i Sverige? Härligt och välförtjänt för lärare och de barn vars föräldrar kan ta ledigt. Annars kanske härligt på fritids med mycket lek i snön, som ju tydligen kom till Sverige den här vintern också i alla fall. Här har vi karnevalslov! Medan vi är på karneval kan ni ju få titta på lite gamla semesterbilder om ni vill!

Jag har ju skrivit om vår andra och tredje portugalresa, men inte den allra första. Den allra första gången vi åkte till Portugal var sportlovet 2010, alltså för ganska precis fem år sedan. Första steget Bort..
2010 var det snö i Sverige från oktober till april. Jag minns det så i alla fall! Så var det absolut! Vi hade bokat vår första Portugalresa över sportlovet och det skulle bli så himla skönt att bara se barmark och slippa allt bök med overaller och vantar en dryg vecka. Det var ungefär våra förväntningar. Plus den lilla baktanken att undersöka Portugal som potentiellt land att emigrera till. Vi behövde något att drömma om!

Jonna hade precis förklarat sig blöjfri, med motiveringen ”jag är ingen bebis!”. Vi packade ändå ned blöjor och gav oss av mot den portugisiska barmarken. Vi landade sent, fick ut hyrbilen ännu senare, åkte vilse innan vi hittade rätt väg norrut såklart, och när vi kom fram till Ericeria, där jag bokat hotell för de tre första nätterna sov barnen sedan länge.

När de vaknade hade de ingen som helst aning om var de befann sig, och knappt vi heller. Men det var storm ute. Havet var i uppror och de spjångligaste palmerna böjdes som pilbågar i vinden. Det tjöt runt hotellets knutar. Men det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder, och vi hade bra kläder med oss.

Men först frukost. Jag kommer aldrig att glömma den där frukosten! Det kändes som att vi dött och hamnat i himlen. Solen som strilade in, havet som skummade där utanför, och så ett överdåd av allt på buffén, där det var bara att gå och ta! En massa äventyr framför oss! Det var Jonnas första utlandsresa, vår första utlandsresa som familj alla fyra! Så himla underbart!

När vi sedan kom ut blev vi så förvånade över att vinden var så pass mild. Det finns minsann kalla vindar i Portugal också, vet vi nu och kanske var det bara så att vi tyckte den var varm så för att vi kom raka vägen från Sverige. Allting är ju, som bekant, relativt! Stormen hindrade oss inte från att upptäcka Ericeria i alla fall.

Nu bor vi ca 40 minuter ifrån Ericeira och åker dit någon gång ibland , men vi har av någon anledning hittills aldrig varit där på sommaren, bara på vintern, och varje gång har det varit lika blåsigt. Men vackert!

São Martinho do Porto var nästa stopp. En liten stad som väl bara är känd för att den ligger i en hästskoformad bukt. Där hade vi bokat en lägenhet genom ownersdirect, så vi slapp gå på restaurang varje gång någon blev hungrig.

Stormen hade lagt sig men stranden var skräpig av allt som havet kastat upp och vattnet var inte precis kristallklart. Vi var de enda på stranden och ibland kändes det allt som att vi var de enda människorna i staden överhuvudtaget, (kanske i hela världen?!) men det var lugnt och skönt och vackert. Någon måste vi ändå ha träffat på för jag minns att någon berättade att på sommaren sjuder det i gränderna av folk som är på väg till och från stranden eller till restauranger och caféer. Svårt att tänka sig när vi var där, men kanske åker vi dit på sommaren någon gång för att se om det stämmer!

Vi hann också med en tur till Nazaré, som kanske är mest känt för att ha världens största vågor, men just då rullade det inte in några monstervågor. Det jag också läst i förväg om Nazaré var att fiskegummorna traditionellt bar knästrumpor och sju kjolar. Det är svårt att inte undra varför och vem som låg bakom denna underliga trend. Då var jag inte alls förberedd på att de FORTFARANDE gick klädda så. Jag trodde det var för två generationer sedan eller så, men icke. Trenden höll tydligen i sig, men antagligen är de sjukjolade tanterna som vaggar fram i gränderna där nu den sista generationen med denna underliga klädsel. Lite synd ändå!

 

Överhuvud taget såg vi väldigt få människor och mest äldre människor överallt under den där resan för fem år sedan.

Det fick oss att tvivla på att Portugal var ett bra ställe att flytta till som barnfamilj, och om inte mäklaren Fernando som vi träffade då, tagit med oss till Baleal, som vi bara måste återse, hade vi kanske inte åkt tillbaka. Och hade vi på nästa resa inte åkt fel i Lissabon på vägen mellan Algarve och Baleal och fått se Lissabonkusten och Guincho kanske vi inte hade återvänt en tredje gång och hittat det här huset och vårt nya liv.

Varje resa, ett äventyr, en möjlighet!