Splittrade familjer och saknad

Om ni ser någon långhårig person som går omkring i Stockholm och ser ut att längta Bortugal så kan det vara min Sverker. En torsdag för en två veckor lång evighet sedan vinkade jag av honom. Det var ju bara för några futtiga veckor, men det kändes så dramatiskt och sorgligt att ta avsked att jag grät en liten skvätt. Vi hade tagit ett beslut om att han skulle åka till Sverige och ta tag i saker som vi skjutit på framtiden alltför länge. Lösa trådar och frågetecken och en bil och sådant praktiskt. Praktiskt också att mina föräldrar kom hit och höll mig och barnen sällskap en del av tiden, men saknaden efter min äkta hälft fanns där ändå.

Mars april iphone 2015 084

Han ser inte heller så glad ut, eller gör han det?

 

Så ja, jag tyckte det var jobbigt och fällde några tårar när jag vinkade av Sverker på flygplatsen, fast jag vet att han snart kommer tillbaka. Jag vill att det ska lunka på som vanligt utan jobbiga avbrott och frågetecken, jag känner mig orolig över att han inte är här. Känner mig lite halv. Funderar över sådant som ifall jag överhuvudtaget skulle klara att bo kvar här själv, utan Sverker, om det av någon anledning skulle bli så, gud förbjude. Skulle jag klara att flytta tillbaka? Stanna här? Skulle jag klara mig alls? Jo, jag skulle kanske det, så länge inget gick sönder i alla fall, men det skulle inte vara roligt. Jag skulle inte vara glad.

Mars april iphone 2015 022

Bästa klättersällskapet

April 2015 016

Bästa vandringssällskapet

Fridas diplom och surf ortober 2014 077

Bästa surfsällskapet

Peninha och cortamata 2014 035

Bästa cykelsällskapet

Bästa surfpappan

Bästa surfpappan

Bästa lekpappan

Bästa lekpappan

 

Lite orolig är jag också över det där med det blå EU-kortet, som man ska ha med sig när man reser i EU så man får vård. Våra svenska blå kort gäller inte längre eftersom vi har utvandrat, och några portugisiska får vi inte eftersom vi inte är portugiser. Försäkringskassan verkar tro att vi kan få ut nya giltiga kort här, men se det kan vi inte, så om Sverker blir sjuk eller skadad under sverigevistelsen låter de honom kanske ligga där utan vård, eller får vi en fet räkning efter behandling? Lustigt också, jag tyckte precis vi betalade in skatt till Sverige (och Portugal) för bara någon månad sedan, men det var ju inte för i år. Vi hade i och för sig inga giltiga blå kort året innan heller. Jag vet inte hur mycket som hänger på det där blå kortet, för inom EU har man rätt till vård sägs det ju. Sedan vi skrev oss här fick vi andra dokument som gäller vid behov av vård här, men utanför Portugal är vi tydligen utförsäkrade i och med att vi lämnade Sverige,  fast vi håller oss inom EU. Än så länge är han oskadd och frisk i alla fall, men det känns inte helt okej, och inte helt rätt heller tycker jag. Världen är konstig, även inom EU.

Min familj är ju bara splittrad några veckor, så det är ingen fara med oss, men jag ägnar en tanke åt alla familjer som av olika skäl är splittrade för längre tidsperioder. Till exempel de portugiser som blivit tvungna att söka arbete utomlands nu på grund av den ekonomiska krisen. Som längtar hem till sin terra, sin jord, sin hemby (samma ord i portugisiskan), men framförallt till sina familjer! Kanske ska jag ägna dem ett inlägg snart.

Jag ägnar Annika i Colombialiv, nu Umeåliv, en tanke. Annika har hemigrerat med sin tvåårige son, men hans pappa fick inte följa med utan måste vänta i Colombia på att bli kallad på intervju innan han kan komma till Sverige, fast de är gifta och allt, och har en liten son framförallt! Immigrationsverkets handläggningstider är långa, och de har redan väntat i över två månader. Väntan kan bli mer än ett år, och det är lång tid att vara ifrån sin familj, särskilt när man har ett litet barn tillsammans. Så jobbigt att inte få veta hur länge! De får tydligen ingen förtur, men jag håller tummarna för att någon skyndar på deras ärende. Kan det vara så att det finns ett helt berg av sådana ärenden och en ensam kanske lite utbränd person som ska hantera det, där på Immigrationsverket? Hoppas inte det!

Floder av tårar grät jag när jag såg filmen Crossing Over, om familjer som splittras över gränser. Över USA:s gränser närmare bestämt. Jag är väl inne i en känslosam period,  men vilken film! Rekommenderar, för den som vill gråta floder, och det vill man väl? Rekommenderar inte, för den som inte vill beröras. Kanske det var för att jag nyss sett den som det var så jobbigt att vinka av Sverker? Också.

Det är fortfarande några dagar kvar tills Sverker kommer hem till oss igen. Jag tycker de här futtiga veckorna är långa, fast jag vet att de snart går mot sin ända. Jag får göra allt det där som han brukar göra, och det är ganska mycket konstaterar jag nu när jag får göra det själv. Diska, bädda, packa barnens skolmatsäck varje morgon, ge katterna mat, rensa kattlådan, gå ut med soporna, hoppa studsmatta med barnen, göra choklad åt dem innan de ska sova. (Brukar han göra allt eller?! Man undrar ju!!)

Ingen som fiar och grejar och ställer till det. Men han röjde upp här innan han drog i alla fall.

Ingen som fixar och grejar och …ställer till det. Men han röjde upp här innan han drog i alla fall.

 

Och gjöt ett tak.

Och gjöt ett tak.

 

Fast det är ju inte det som är problemet, för allt det där kan ju jag också göra, men det är tomt när ingen sitter bredvid och stör och ska ha hjälp med sin läxa när jag gör min, ingen sjunger i falsett till rocklåtarna på radion. Det är tyst utan skvalet från rockkanalen på radion och oväsendet från bilmaskin och betongblandare, (fast det saknar jag faktiskt inte, men…) Det är tomt på hans halva av sängen, (i alla fall tills barnen och hittekatten kommer och trängs och jag går och lägger mig i andra sängen.) Inget lunchsällskap. Maten smakar inget. Ingen att paddla ut på vågorna med. Ingen som lyssnar på mig när jag mal på om ditt och datt. (Inte för att han är så bra på att lyssna, men ändå, det känns ju fånigt att prata med sig själv och inte vill jag tråka ut någon oskyldig med mina nojjor och mitt ältande och konstiga infall heller!) Ingen som skrattar åt mina dåliga skämt. Ingen som korvekturläser mina bloginläg innan jag pulbicerar dem.

September 11 2013 071

Ingen att dela en vinare med

 

Jag håller mig sysselsatt hela tiden, vilket inte är några större problem i och för sig, så går dagarna fortare och så känns det mindre tyst och tomt fram tills jag hämtar barnen och de lägger beslag på hela mig i stället för halva mig och halva Sverker, eller ja, ibland hela Sverker. Mamma kan du laga det här, mamma kan du sy en klänning till Monster High? Mamma kan du hoppa på studsmattan med oss! Mamma, mamma. Gör allt det där, nattar och tar sedan disken. Testar att ratta in rockkanalen på radion och sjunger med lite i falsett men det känns ju bara fånigt. Känner mig halv och lite otillräcklig och skänker en tanke åt alla splittrade familjer, vad som än har splittrat dem.

Snart är min familj hel igen. Snart kommer han hem. Det är inte synd om mej! Jag vet det.

11212216_10153051096338183_889218426_n

Comments
  1. Vad fint skrivet!
    Ja, det har känts lite hopplöst, men nu börjar det ju i alla fall röra på sig med tid för intervju. Sen ska ju beslutet tas efter det, så vi har fortfarande inget definitivt datum att förhålla oss till, men det är ett enormt steg framåt att någon faktiskt har öppnat vår ansökan och tittat på den. Att det händer något och att längsta väntan verkar vara över.

    • Ja jag såg att ni fått positiva nyheter, Annika i…nte längre i Colombia. Det börjar röra på sig i alla fall! Jag fortsätter hålla tummarna för er! Snart är han där! / Åsa

  2. Att skiljas är att dö en smula, eller hur? Jag hoppas att han läser det där i norr också, han som det handlar så fint om. Och precis som Annika så tänker jag på alla åren i ett distansförhållande. Det hål av flygplatsavsky som de har grävt i en…

    Jag hann gå till posten igår, så nu är boken på väg till dig!

  3. Jag måste säga. Jag är faktiskt här i Cascais, över några dagar bara, och lite tack vare den här bloggen. Idag när jag anlände hyrde jag en cykel och cyklade norrut längs den röda vägen och det var jättefint och allt sånt. Men nånting fattades. Och jag har lovat mig själv att INTE sakna eller längta efter nån eller något, de här dagarna. för nu är jag ju här, precis som jag ville och som jag planerat hit och dit för. Jag vill inte att det ska förstöras av saknad. Jag skriver ”förstöras” för tillskillnad från dig så har jag egentligen ingen att sakna Efter. Ingen person iaf. Jag är ensam. Så desto onödigare att må dåligt över någon som inte existerar egentligen.
    Eller, jag vet inte vad jag ville med den här kommentaren. Kände bara igen mig för en stund. Känslan av att inte vara hel.

    • Men hej Jo! Vad roligt att du är här och cyklar! Jag sprang där idag så vi kanske nästan sågs! Visst kan det vara extra så när man gör något roligt eller upplever något fint att man man saknar någon för man vill dela det med någon. Hoppas den känslan inte förstör din upplevelse! Njut! Andas! Upplev! Den där någon hade säkert ändå bara varit irriterande och distraherande…eller nåt! Vi kan käka lunch eller fika i morgon om du vill! Jag har språkkurs till kvart över ett – halv två. Jag kollar efter dej vid karusellen i lilla parken som heter Jardim Visconde da Luz. Fast du kanske inte hinner se det här, men om du gör det och har lust kanske det vore trevligt? / Åsa

      • Hej. Vad fint, jag började nästan gråta haha (pms på väg?). Men du har rätt- jag försöker stänga av grubbleriet lite och bara njuta och vara tacksam, vilket jag är egentligen. Jag bor jättefint här i cascais och resans två dagar har varit precis som jag velat så ja, jag är jätteglad och tacksam.
        Kul att du vill ses! Jag tror jag vet vilken karusell du menar så jag sätter mig och väntar där. Obs så kan jag vara rätt blyg, ehe. Men det löser sig nog. Vi ses imorgon!

  4. Vilken otroligt fin kärleksförklaring! Rör upp många tankar om innan flytt till bästa Bortugal!!! Vilken tur att ni gjorde slag i saken ?
    Lite avundsjuk på er men också väldigt stolt över er beslutsamhet och styrka, tumme upp!!!

  5. Fick hjälp med korrekturläsningen, inte av Sverker men av en läsare som mailade och påpekade att det inte heter Immigrationsverket utan Migrationsverket. (Immigrationsverker höll jag på att skriva, hehe). Rätt ska vara rätt och nu verkar de dessutom ha gjort sitt jobb, för nu skriver Annika i Colombialiv att hennes man blivit kallad till intervju! Glada nyheter!

  6. Vilket fint inlägg! Förstår dig! Usch, jag blir också berörd av såna historier där familjer splittras och liknande. Kan vara en riktig lipsill 😉 Visst finns det gott om exempel på människor som hamnar i jobbiga situationer, tyvärr.

  7. Åh. Jag kommer ju genast att tänka på alla avsked som ett distansförhållande innebär. Att bo i var sin ände av Europa är ingen höjdare. Det känns väldigt, väldigt bra att bo ihop sedan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *