Spektaklens urmoder – min nya kompis!

Ibland funderar jag på att skriva ett inlägg om mitt sociala liv här i Portugal. Vore inte det intressant? Går det egentligen att knyta nya vänskapsband när man bryter upp från sina umgängeskretsar i min ålder, och dessutom till ett helt nytt land med ett helt nytt språk? Det kan man ju, men av någon anledning har det inte blivit något sådant inlägg. Kanske för att mitt sociala liv inte är så mycket att skryta med. Det beror varken nog varken på portugiserna eller portugisiskan, utan helt enkelt på att jag inte är någon speciellt social person, men det ska det inte handla om nu. Nu ska det handla om spektaklens urmoder, som man i alla fall kanske skulle säga är min kompis. Hon ser lustigt nog ut som en solbränd miniatyr av min mormor. Det var Sverker som påpekade det, och han har faktiskt rätt i det.

Det skulle ju ligga närmare till hands att vara kompis med någon av hennes fyra döttrar eller hennes son och sonhustru som alla är mer eller mindre i min ålder. Jag känner dem allihop så pass att vi hälsar och växlar några ord ibland. Några har jag fler beröringspunkter med, som att vi har döttrar i samma ålder (som är bästisar) och att vi är med i samma föräldraförering, och så tillhör vi ju samma generation. Någon av dem bor så nära att vi kan kalla varandra grannar, men det är deras mamma jag är mest kompis med.

Det är nog hon (och fiskarhustrun) som hälsar hjärtligast på mig i hela byn tror jag, och hon som aldrig missar att ge mig beijinhos (kindpussar) vid skolgrinden när hon hämtar barnbarn och jag hämtar barn. Det är bara hon som kan uttala mitt namn rätt och det är hon som håller reda på vilka dagar det är jag som hämtar barnen så vi kan gå i sällskap och få en pratstund på hemvägen och så ropar hon  Até sexta! ”Vi ses på fredag” när vi skils åt vid hennes grind på onsdagar. Det är hon som kokar mermelada till oss (och till sina barn) av våra marmélos. Det är hon som alltid hälsar till mig när det är Sverker som hämtar barnen. När hon inte hämtar barnbarn står hon ibland vid sin grind och väntar på att vi ska komma förbi och stanna och prata en stund.

På måndagar äter hon middag hos en av sina döttrar (med familj),  på tisdagar hos nästa och så vidare så alla veckans dagar är hon hos något av barnen, men när det var spektakel (spetáculo på portugisiska, spektakel på bortugisiska, dansföreställning på svenska) på sociedaden (byns vardagsrum och hjärta) häromsistens var det ingen av dem som kunde ge henne skjuts dit. Det är nämligen de som gör spektaklet. Det är för sjutton de som är spektaklet! Det är de som hittar på tema och program och syr dräkter till de sextio dansarna och det är de som hittat på koreografin och håller i repetitionerna. Det är de som fixar ljus och ljud dekor. De bygger sfinxar och pelare och pyramider ena året och hela solsytemet i frigolit ett annat år. Det har de gjort i ett kvarts sekel snart. Till sin hjälp har de också en hel del kusiner och numera också sina barn, men eldsjälarna och kärnan är barnen till den lilla tanten som är min kompis.

Varje höst lägger de ned sin själ och gud vet hur många timmar av sin fritid på att planera och fixa och öva inför dansföreningens årliga jubileum och just själva spektakelhelgen bor de nog i princip på sociedaden. Ingen av dem kunde komma ifrån och hämta sin mamma, så då ringde hon sin kompis som ju är jag. Så föll det sig att Sverker och jag kom till spektaklet arm i arm med spektaklets urmoder, hon som fött och uppfostrat dessa kreativa dansbarn och sytt deras dansdräkter varje år tills de kunde själva. Även i år, påpekade hon, hade hon varit med och sytt och fållat någon söm på varenda en av de sextio klänningar som dansade omkring mellan de antika frigolitpelarna.

Dansmormors sonson som grekisk gud.

Dansmormors dotter som Afrodite

 

Här syns frigolitsfinx och -pyramid som dansmormors måg lagt minst ett par veckors alla lediga kvällar på.

 

dans-och-jonna-november-2016-048

 

En gudinna hette ju ISIS

Många dansare var det och dubbelt så många dräkter, då alla böt om i pausen mellan den grekiska och den egyptiska delen av föreställningen.

 

Håhåjaja, då är det väl bara någon veckas vila innan det är dags att börja sy på dekor och dräkter till julspelet och sedan är det ju karnevalen! beklagade hon sig nöjt och belåtet över en kaffe i baren innan föreställningen drog igång. Så stolt hon måste vara där hon sedan satt längst fram på hedersplatsen och såg sina vuxna barn och sina små barnbarn framföra ännu en fantastisk föreställning som de skapat från scratch.

15232309_1823909064545379_7863139146281125023_n

Ett spektakel som började med att två ur publiken tog sig igenom det lysande hålet i ridån ….

Och hamnade i en annan tid och dimension…

dans-och-jonna-november-2016-081

Ja det blev många bilder, men så var det också spektakulärt!

dans-och-jonna-november-2016-077 dans-och-jonna-november-2016-023 dans-och-jonna-november-2016-086

Inte ett öga var torrt brukar man ju säga, och den här gången var det verkligen sant. Tårar rann. Årets föreställning tillägnades den farmor som gick bort så plötsligt i maj i år och som inte fick vara med och se sin lilla sondotter dansa någon mer gång. En liten flicka som bara hade farfar i publiken i år.

Det hela avslutades vid ett-tiden på natten med tårta och flera långa känslosamma tal med tack till alla stora och små som varit med och gjort detta möjligt, det vill säga de själva huvudsakligen. Alla grät en skvätt, inklusive jag.

Jag var också stolt

 

dans-och-jonna-november-2016-055dans-och-jonna-november-2016-054

Jag tror klockan var halv två på natten när vi skjutsade hem dansmormor och åkte hem och la oss och sov medan dansbarnen och dansbarnbarnen stannade kvar och städade upp, för trettiotredje året i rad. (Det är inte utan att man tänker ordet ”Orka!” /Undertecknat Imponerad och tacksam över denna ork och kreativitet!)

Alla fick gå igenom en specialbyggd tunnel in och ut till föreställnigen

Alla fick gå igenom en specialbyggd tunnel in och ut till föreställningen

 

Helgen därpå var det repris och då hämtade vi upp dansmormor och såg samma föreställning igen, Denna gång med bonusen att den avslutades den med ett ihopklippt medley på filmduken av tidigare års föreställningar, så långt tillbaka att dansmormors flickor var lika små som deras dansande barn är nu.

Nästa helg var det spektakel på Fridas sociedade. Gissa vem som ville följa med?

Comments
  1. Pingback: Bortugal | Att släppa taget

  2. Vilken underbar grej och vilken häftig föreställning det måste ha varit. Och som du säger, man kan inte annat än att verkligen beundra de som orkar hålla på och ordna med allt.

  3. Vilken tur att hitta en sådan kompis!
    Vilken pärla hon måste vara!
    Och dessa dansföreställningar är så imponerande. Vilket engagemang! Så roligt de måste ha, alla som är med!

    • Ja jag tycker det var ett fynd. Känner mig lite hedrad nästan! Och det är nästan så man skule vilja vara med, men då fick man ju inte se det…/Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *