Så mycket värre

Så mycket bättre det kändes när vi fick veta vem det var som anmält oss och vår lilla utbyggnad till polisen. Det fick jag veta genom att helt enkelt fråga farbror polisen om vi inte kunde få veta vem som gjort anmälan och tydligen fanns det inget som hindrade att jag fick se mailet som satt igång allt det jobbiga. Mailet var inte underskrivet med något namn, men mailadressen det kom ifrån innehöll någon sorts signatur. Efter fem minuters googlande på signaturen fick jag napp när jag kombinerade signaturen med namnet på området vi bor i.  Samma signatur hade nämligen lagt ut en film på nätet av branden som rasade i området samma kväll vi flyttade in, och där fanns också en liten bild av honom.

 

Jag hade haft rätt från början, eller i alla fall nästan. Det var i och för sig inte belgiskan som aldrig hälsar men väl hennes man, en typ som jag redan första och enda gången jag pratade med honom konstaterade inte alls verkade trevlig. Det är något obehagligt över honom, det minns jag att jag sa till Sverker, och så hoppades vi att vi skulle slippa ha mer med honom att göra. Dessvärre verkar ogillandet ha varit ömsesidigt.

Det var hur som helst skönt att veta att det inte var någon av de grannar som vi pratar med eller som hälsar glatt. Ingen av föräldrarna till de barn i grannskapet som leker med våra barn. Det var en stor lättnad.

 

Lek intill illegal ombyggnad

 

Nu visste vi vem det var. Helst hade man velat gå dit och knacka på och konfrontera grannen. Fråga varför och vad han fick ut av att ställa till problem för oss, men nu hade vi viktigare saker att ta tag i, som att få tag i en arkitekt till exempel. Hur onödig vi än tyckte anmälan var kvarstod ju faktum att vi (läs Sverker) gjort något olagligt, det gick inte längre att förtränga eller komma undan. Nu måste det googlas, ringas och mailas, fotas, scannas, mötas och skriva på avtal.

 

Sverker byggde en utesoffa i ren frustration över att inte få bygga klart det han påbörjat.

 

Så mycket bättre det kändes när ärendet väl var överlämnat i professionella händer. En arkitektfirma skulle representera oss och driva vårt ärende hos kommunen, och förhoppningsvis få vår illegala ombyggnad legaliserad i efterhand. Vi andades ut lite och tänkte att nu skulle det nog ordna sig.

Därför fick vi bägge världens chock när vi fick ett tjockt och hotfullt brev från polisen alldeles innan påsk. I stället för att det hela var på väg att lösa sig var det nu mycket värre än någonsin. Nu hade vi tjugo dagar på oss att påbörja rivningen och återställa huset till ursprungligt skick. Gjorde vi inte det väntade dagsböter alternativt fängelsestraff. Så stod det i Brevet som vi hämtat ut på lilla postkontoret i byn och öppnade där och då. När vi lyckats tyda vad det stod var det nästan så marken försvann under fötterna. Det var knappt vi kunde ta oss hem.

Innan vi hunnit reda ut vad som gått snett mellan arkitektfirman och kommunen hann vi dessutom få fler jobbiga brev om att vi måste infinna oss på skattekontoret på grund av avvikelser mellan deras register över vår fastighet och verkligheten, och nu snackade vi inte längre om Sverkers utbyggnad utan om huset som det var när vi köpte det. Nu är det mer än bara Sverkers ombyggnad som står på spel.

Att antal timmar med kölapp i handen hos myndigheter, ett antal mail och telefonsamtal  senare ser det nu ut som så att rättsprocessen är stoppad och att vårt ärende hos kommunen har ett nummer. Jag kan logga in via datorn och se om vi fått något besked, men det är inte alla dagar jag känner att jag orkar se efter. Den här veckan har jag till exempel inte loggat in där alls.

Vad jag gjort i stället kan jag berätta i nästa inlägg. Det blir mycket roligare.

I dag ligger det en sjukling och en gul katt i den illegala delen av huset. Jag tror jag lägger mig där jag också. Jag blev trött av att berätta om det här.

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: En dans på rosor – Bortugal

  2. Pingback: Illvilja och skadeglädje – Bortugal

  3. Pingback: Bortugal | Gula kaskader och glädje i förskott

  4. Amen Gud så störigt. Ofta är det en annan utlänning som är tjallarn… eller den som vill ändra, rätta till.

    Gick på stranden där hundar går lösa o är socialiserade på ett helt annat sätt än i Svedala. När en engelsk äldre man med sin nykammade Lassie skällde ut varenda en med lös hund.:) bara för att hans hund i koppel va stissig o skällde som en galen…varför inte bara ta seden dit man kommer?
    O är det nån som ska strunta i vad ni gör så är det en gubbe från Belgien.

  5. Men hallå, i alla utvecklade länder måste man söka bygglov när man ändrar fasaden, och man kan inte bara tippa grus på kommunal mark utan att söka tillstånd. Gäller Sverige och Portugal. Bygger man ut, så skall man självklart betala mer i fastighetsskatt. Föreslår du börjar läsa kommunens ”regulamentos”:
    http://cascais.pt/documentos-regulamentos

    PS. läs också artikel 25 i kommunens ”föreskrifter för djurens hälsa och välbefinnande”

    • Men hallå Pehå, jag säger inte att vi inte gjort fel eller ens att vi inte borde begripit bättre, men vi hade gärna haft schysstare grannar. Vad gäller hundar och hur de ska skötas…det får nog bli ett annat inlägg. Du tänker väl inte anmäla oss för att han inte alltid går kopplad?
      /Åsa

  6. Stackars dig och Sverker ! Så fina människor i händerna på ett monster som hittat något att sysselsätta sin sjuka hjärna med ! Det här får mig att tänka på människor som Josef Mengel eller Fritz som låste in dottern i källaren. Hoppas verkligen att ni får ordning på bygglovet. Tycker byggreglerna verkar rätt knepiga, Vet du om det finns något före byggdatum precis som i Sverige där det är 10 år byggt = accepterat . I Portugal de vill tydligen till och med ha byggnadslov för att gräva en pool som inget annat är än en lite lyxigare grop./Claes

    • Ja monster kanske är att ta i, men inte var det snällt. Jag hoppas också att det ordnar sig. Jag vet faktiskt inte hur det är med de reglerna, men jag hoppas att vi klarar oss. Man behöver bygglov för pool, det vet jag. /Åsa

  7. På något sätt – precis som du skriver – så är det ju skönt att det var just den person som ni misstänkte. Det vore för jävligt om det vore någon av alla dem som ni hjälper och har en relation till. Vissa människor finns nog till endast för att andra människor ska ”tas ned på jorden”, som någon slags motpol. Många av dessa människor jobbar nog på skatteverk och liknande. Polisen i Spanien, också.

    Haha, vad jag är elak nu!

    Jag skrattar dock inte alls åt er situation. Fy fan! rent ut sagt. Så jäkla ogint!

  8. Jag beklagar den uppkomna situationen men är samtidigt övertygat om att det kommer lösa sig! Tummar & Tår, osv.
    Är troligtvis ett olyckligt par som måste uppfinna en yttre fiende för att inte gå lös på varandra, personliga tankar?

    • Ja så kan det vara, Aake. En del människor är väl sådana. Jag vet faktiskt inte varför de anmälde oss, vi har ju inte gjort dem något. Jag får väl fråga vid tillfälle….
      Man får hoppas att det ordnar upp sig nu när vi gjort allt rätt (fast i fel ordning)
      /Åsa

      • Det är säkert inget personligt, mer att regler är till för att följas, och kanske ni borde prata med dem? Vänligt. Och berätta hur stort besvär det blev. Antagligen skäms dem inte för det. Kanske tvärtom. Men ni kan ju berätta att ni inte visste om hur det fungerar i Portugal?

        • Jag tror nog att det är personligt, Isabelle. Om de bara var angelägna om att regler följdes hade de kunnat prata med oss och förklara att vi behövde söka om bygglov, om de var minsta lilla mån om grannsämjan. Men visst, jag ska prata med honom vid tillfälle och tala om att jag hade uppskattat om han hade kommit och pratat med oss i stället. /Åsa

  9. Men fan att folk ska komma och ställa till det för en! >(
    Du tror inte att han luskat reda på din blogg och läst om bygget här?

    • Ja visst var det onödigt, Joanna! Jag tror det räckte med att han såg grushögen och var nyfiken faktiskt. Han brukade vända på vår infart men det kunde han inte när grushögen låg där. Plus att han går runt och snokar i allmänhet, men aldrig hälsar. /Åsa

    • Ja, vi hoppas att det löser sig. Man får var glad i alla fall att vi slapp bli besvikna på någon vi trott vi var vän med. Sådant är svårt att komma över, det vet jag. /Åsa

  10. Åh nej vad jobbigt! Håller verkligen, verkligen tummarna för att det löser sig!!! Det verkar ju vansinnigt att det inte ska gå att lösa …! (Vår granne som trakasserar oss lyckas jag inte spåra tyvärr, han är mer skicklig på det där att gömma sig …)

    • Jag hade tur som fick upp ett spår, Freedom! Så läskigt att inte veta vem det är, för er menar jag! Har han fortfarande inte gett sig? Jag hoppas han tröttnar snart. Vag gäller vårt elände så går det ju att lösa, om vi har tur, men det ska följa en viss process och det ligger inte i våra händer. /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *