Portugisisk pop och rock

Någonstans läste jag att musiksmaken är det sista som ändrar sig när man har emigrerat och övergett sin kultur för en annan. Jag har funderat en del över det och kommit fram till att det inte kan stämma, inte för mig i alla fall. Jag kommer inte ihåg var jag läst det så jag vet inte vem jag argumenterar emot men jag vevar lite i luften i alla fall.

Visst bär jag med mig ett visst kulturellt arv, men inte sjutton har jag någon typisk svensk musik i blodet och inte bär jag med mig någon konstant musiksmak genom livet? Jag har ändrat musiksmak flera gånger under mitt liv, och man kan nästan till och med se ett visst samband mellan mitt migrationsmönster och min musiksmak, tycker jag.

Jag har med lätthet övergett både ABBA och Bob Marley som var mina första och största musikaliska favoriter under min uppväxt i hemlandet Sverige för mer lokala stjärnor på platser där jag bott, som Rainhard Fendrich i Österrike och Vasco Rossi  när jag jobbade i Schweiz (men med italienska gästarbetare som kollegor)  men nu vill jag inte veta av någon av dem längre. De tillhör det förflutna. Även ABBA.

Jag är inte sådan att jag klamrar mig fast vid den sorts musik jag en gång gillat. Ofta tycker jag att musik jag lyssnade på förr påminner för mycket om just förr, och om det är något jag inte är så är det nostalgisk. Det är inget fel på det förflutna, men jag vill hellre vara här och nu.

Lika lätt som jag släpper favoritmusik lika svårt har jag att ta till mig ny musik och göra den till ”min” så ibland är jag utan favoritmusik i långa perioder. All musik är antingen för gammal eller för ny och antingen störande eller likgiltig tills jag plötsligt hör något som jag gillar eller upptäcker att jag gillar något jag hört ett par gånger.  När det händer, när någon musik liksom slår an så blir jag väldigt glad och förtjust. Nu har det hänt för andra och tredje gången sedan jag flyttade till Portugal.

Jag har ju redan bekänt mig som ett fan till Ana Moura, och nu har börjat gilla viss portugisisk pop, eller kanske snarare rock. Det är inget jag förväntar mig att ni också ska göra, men jag tänker ändå dela med mig av det jag tycker är bra. Portugisisk musik får generellt väldigt lite spridning utanför Portugal så det skadar inte att lägga ut ett par låtar kan jag tycka. Stäng inte av direkt om ni inte gillar början! Ni kanske gillar refrängen i alla fall?

Den här dyker upp då och då på min ( eller kanske mest Sverkers)  favoritradiokanal 105,4 O Rock da Linha. Det tog ett par lyssningar, men sedan var jag övertygad och när den spelades som cover på augustifesten i byn sjöng jag med och hoppade runt lite av igenkännandets glädje. En känsla av tillhörighet ger det helt klart att känna igen och kunna sjunga med i samma musik som de som är födda och uppvuxna med den.

Refrängen går:

Cai neve em Nova Iorque

Há sol no meu país

Faz-me falta Lisboa

P’ra me sentir feliz

Vilket betyder ”Det snöar i New York, det är soligt i mitt land. Jag saknar/behöver Lissabon, för att vara lycklig” Säkert något som många portugiser i förskingringen i kallare länder sjungit på under kalla vintrar utomlands och längtat hem till landet utan vinter och kanske då även i originalversionen med José Cid, som är mycket smörigare. Den här gruppen heter Fitacola vilket betyder tejp. Jag gillar tonartsbytet en bit in i låten, den lilla pausen innan refrängen och hur de uttalar Nova Yorque. Den gör mig glad.

Med nästa låt tog det lite längre tid innan jag fattade att jag gillade den och länge var jag övertygad om att det var en cover på någon amerikansk låt, men tydligen är det en Radio Macau-låt  i original. O anzol betyder metkroken.

 

Så här sjunger de:

Ai eu já pensei mandar pintar o céu

Em tons de azul, pra ser original

Só depois notei que azul já ele é

Houve alguém que teve ideia igual

Jag tänkte låta måla himlen blå

för att vara originell

Sedan märkte jag att den redan är blå

Någon hade redan haft samma idé ..

Och i refrängen:

Eu não sei se hei-de fugir

Ou morder o anzol

Já não há nada de novo aqui

Debaixo do sol

Jag vet inte om jag borde fly eller svälja betet

Det finns inget nytt här längre

Under solen

(…och jag älskar när de sjunger just Debaixo do sol – Under solen. Jag tycker det låter lite drömskt och glittrande)

Samma grupp har en låt som heter Elevador da Glória också som spelas ibland på radion. När jag hör den måste jag försöka låta bli att tänka på min första kyss som jag fick mot min vilja på en tvärgata till gatan där Glória-bergbanan går. Låten är ändå ganska bra. I alla fall refrängen! Kanske bara refrängen förresten.

De sjunger ingenting om kyssen, men:

Daquilo que está por baixo

Até ao que fica no alto

Vão dois carris de metal

Na calçada de basálto

(Från det därnere

Till det däruppe

Går två rälsar av metall

I asfalten)

Desde este lugar sem história

Até um lugar na história

Vão apenas dois minutos

No elevador da Glória

(Från denna plats utan historia

Till en plats i historien

Är det bara två minuter

I Elevador da Glória 

Hm. Det kan också vara så om jag ska rannsaka min hypotes att min musiksmak inte ändrat sig så fasligt mycket, att jag egentligen bara håller mig till lokala varianter av samma genre och variationer på ungefär samma musikaliska attityd, någon sorts ganska internationell rock-pop. Jag skulle kunna dra fram tyngre exempel av österrikisk tältfestmusik (nej den länkar jag inte till!) till Amália Rodrigues från min musikaliska resa som argument för att stödja min teori om att musiksmaken inte alls är så djupt rotad utan kan ändras längs vägen, men nu får det räcka. Det får inte spåra ur helt.

På tal om att spåra ur helt – Portugals bidrag till melodifestivalen har jag förresten inte hört men det kanske ni har? Det är ju inte lika stor hype kring eurovisionsfestivalen här som i Sverige. Jag har inte hört Sveriges bidrag heller, men jag håller förstås på Portugal. Det är på tiden att portugisisk musik får lite mer uppmärksamhet!

Vad tror ni om Portugals chanser, och om musiksmakens natur? Brukar ni ändra musiksmak ”längs vägen” ? Jag är mer inne på att smaklökarna och magen är de konservativaste kroppsdelarna, men att öronen är ganska flexibla.

(Och vad tyckte ni om musiken?)

 

Kommentarer
  1. Pingback: En populär portugisisk sång: A minha casinha – Bortugal

  2. Pingback: Bortugal | Mellofeber i Portugal

  3. Man hör väl heller aldrig nederländsk eller slovensk eller spansk eller estnisk pop eller rock i Sverige? Eller här i Portugal för den delen. Nog är det en beklaglig dominans av de anglofona länderna och så möjligen något från de närmsta grannländerna eller från senaste melodifestivalstoppen?

    Lite vidare utbud här tycker jag, med inflöde från hela den lusofona världen.

    Jag har inte någon vidare koll på den mer samtida musiken, måste jag erkänna. Tvärtemot dig så har jag en populärmusiksmak som tycks ha formats under perioden 1985-1995. Lyckligtvis hänger ju en hel del av artisterna som spelade då fortfarande med, så jag behöver inte lyssna på samma musik hela tiden. (Fast det gör jag ju i alla fall. Igår när jag satt med ett dödstråkigt redigeringsuppdrag lyssnade jag igenom två av mina favoritalbum med Dire Straits. Från 1980-talet)

    Om jag får tipsa så säger jag GNR och Sérgio Godinho. GNR är ganska klassisk rock. Sérgio Godinho är också en finurlig ord- och tonkostnär.

    Och så Ala dos Namorados, med Nuno Guerrreiros mycket speciella röst. Jag är upp över öronen förälskad i sången Caçador de Sóis.

    • Ja min musikssmak borde väl också delvis ha formats då, och det fanns väl 80- och 90-tals musik jag gillade också, men jag behåller som sagt inte mina favoriter utan går vidare när jag lyssnat sönder dem, och sedan förknippar jag dem alltför mycket med de perioder i livet då jag lyssnade sönder dem för att det ska vara njutbart. Men visst är det bra när någon artist man gillar fortsätter att verka och inte dekar ned sig eller knarkar ihjäl sig. Just Dire Straits köpte jag en skiva med på min första Lissabonresa, den med kyssen. Brothers in Arms och de där. Ska lyssna på dina tips också, men jag är ju för himla kräsen. Ofta är det bara enstaka låtar jag fastnar för, som de jag delade här. Flera låtar med samma artist blir nästa alltid för mycket. Nu har jag förresten nästan tröttnat på låtarna redan, så flyktig är jag i min musiksmak! /Åsa

  4. Talgdank: Måhända den flitiga Winaldskan om tid och lust behaga infinna sig kunde åsikta lite om landets TV-utbud? Ja dvs om ni nu alls ser på TV uti exilen…

    PS! En av mina gamla Chalmers-vänner befinner sig för närvarande i dagarna tio uti Portugal för en rundresa medelst hyrbil. Men han är tyvärr enligt egen utsago alldeles för ”blyg” för att avlägga visit hos er väna familj trots mina ivriga propsningar…

    • Har du bjudit in en gammal Chalmers-kompis till oss? Ja vi märker väl om han dyker upp. TV ser vi nästan aldrig på så det skulle bli ett magert inlägg tyvärr! Det hinns liksom inte med! /Åsa

      • Nja, det kom nog ut lite fel. Bortugal-bloggen har han hittat alldeles på egen hand då de eventuellt siktar på ett boende i Portugal (då främst i Algarve) alternativt Spanien när pensionen infinner sig om några år.
        Och *naturligtvis* skulle han i så fall tagit kontakt med er i riktigt god tid om han önskat en liten pratstund om era erfarenheter av landet. Så ”no worries”…

        Ja, TV är numera även i Sverige ett närmast obsolet medium.

        PS!
        Alguns waffles?

          • …trodde du blev lite indignerad på mig som objudet bjöd in helt ökända personer till er gemytliga by…

            Serveras det några våfflor med honning till kidsen denn vecka?!

          • Inte då! Jag belv bara full i skratt av formuleringen, Leo! Är det våffeldag på G? Vi har våffeljärn så vi kan nog sno ihop lite våfflor i helgen! Och sylt har vi också, både hallon och lingon! Tack för påminnelsen, jag vet två som blir glada om det blir våffelfrukost här. Det händer inte så ofta! /Åsa

  5. Förlåt för att det är mina egna tanlar och musikminnen som kommer här nu, men jag har nog varit största fanet av Sven Ingvars under 70 år, älskar deras konserter och Sven-Eriks röst har låtit lika fin i alla år. Det gäller verkligen inte kvinnliga kollegor till honom, jag vet inte varför. Blandningen av värmländska visor, enkel pop och rejäl rock har i alla fall varit underbar när man sett dem live. Vilket jag gjort många gånger. Men inatt har Sven-Erik gått bort och nyheten känns så himla sorglig. Inte bara för att jag aldrig mer kommer att gå på en konsert med gruppen, och njuta som så många gånger förr, utan för att man också påminns om att inget varar för evigt. Inte ens Sven Ingvars. Föräldragenerationen försvinner en efter en. Sådana som varit med i hela ens liv, släktingar, gamla grannar etc. Fy.

    • Beklagar förlusten, A-mamman! Tråkigt när någon artist man följt och haft glädje av går bort. Precis att man påminns om tidens gång och att man själv inte heller är här för alltid.
      Jag har spelat lite dansbandsmusik för mina elever, så de känner till detta svenska fenomen. De trodde inte svenskar dansade../Åsa

  6. Tycker också det är väldigt sällan man hör någon musik ifrån Portugal i Sverige. Jag lyssnar visserligen mest på rock och tror inte jag hört talas om något känt portugisiskt band. De som man tänkt kunnat vara från Portugal har dessutom visat sig vara från Brasilien.

    Däremot läste jag någonstans att Portugal faktiskt är en av favoriterna till att vinna Eurovision i år!

  7. Jag började lyssna på portugisisk musik för att vänja mig vid språket. Med musik får man ju ut något utan att förstå alla orden. Jag brukar lyssna varje dag på jobbet. Det har lett till att jag gillar många låtar av olika slag. Ana Moura är en favorit. Av fadistor gillar jag också t.ex Raquel Tavares och Vânia Serrano.

    • Hej Anders! Ja det blir ju roligare om man kan språket – det är roligare om man förstår vad de sjunger och så det ett bra sätt att lära sig mer språk! Du har mer koll på fadistor än jag! /Åsa

    • Smaken är verkligen som baken! Och musik som är kanske är gammal och sliten för dig är ny och fräsch för mig. Ett tag i alla fall! Cristina Branco har jag nog hört också men Ana Moura är min favorit. Och fado orkar jag bara höra ibland, när jag är på det humöret, men så är det nog med all musik, men kanske ännu mer med vissa musikstilar. Ska lyssna på Xutos e Pontapés! Kul att få nya tips!:) /Åsa

  8. När det gäller Portugal och musik så landar jag alltid hos Amália Rodrigues. Henne blev jag såld på efter att ha sett henne live på en fadorestaurang i Lissabon för så där 40 år sedan.

    • Och jag är såå avundsjuk på dig för den erfarenheten Steve! Hur coolt är inte det?! Det måste ha varit en upplevelse som det är svårt att slå! /Åsa

  9. Nä, Portugal är väl inte direkt något ”stort” land vare sig inom musik, arkitektur eller konst.

    Men t ex Zeca Afonsos ”Vejam Bem” samt ”Grândola, Vila Morena” har imho åtminstone patos samt inte alls obetydliga vokala samt musikaliska kvaliteter.

    • Tänk om min fröken Fátima hörde dig nu, Papa Leo X! 😉 Portugal är oförtjänt underskattat på många fronter, en riktig doldis på många sätt. Folk tänker ju inte ens på portugisiska som ett världsspråk utan mer som en liten avart av spanska! De har nog framhävt sig för lite…. Ska lyssna på musiken du rekommenderar! /Åsa

      • Men det är nog tyvärr upp till bevis för – den måhända lite väl högpatriotiskt färgade – frk Fátimas del. Jag är emellertid till fullo förberedd å omvändelse 😉

        Men litteraturen hävdar sig dock betydligt fördelaktigare med bl a ett Nobelpris. Har förresten barnen läst Machados prisbelönta ”A noite dos animais inventados”?

        • Jo typsikt portugisiskt sägs det ju att det är att klaga på sitt land men bli väldigt förolämpad om någon utifrån kommer med kritik. Jag har läst och uppskattat Nobelpristagaren i fråga
          https://www.bortugal.se/i-baltasar-och-blimundas-fotspar/
          men missat Machado till barnen. Tack för tipset!
          Musikmässigt har Portugal kanske inte hävdat sig så bra i konkurrensen nej, eller så har de bara inte marknadsfört sig så bra? Jag vet inte. Jag blev i alla fall glad när jag hörde något jag gillade! /Åsa

  10. Njae de där låtarna du länkade till var inge vidare haha! Under alla dessa år har jag bara tyckt om TVÅ portugisiska låtar (räknar inte med brasilianska, då finns det massor)! En var nån melodifestivalslåt och den andra är ”A Noite” av Resistencia. En riiiktigt bra låt, speciellt när man var tonåring och kär haha.. Här är en bra live-version av den. https://m.youtube.com/watch?v=krbK28l2jqM (Tror att nån annan grupp gjorde en cover på den för några år sen så du kanske har hört den på radion i en annan version…) Men den är ju mycket softare än det du har länkat till ovan, så kanske inte din stil… Årets mellobidrag från Portugal är ju bland det (kanske det allra) bästa de tävlat med! En fin liten sång, men sångarens utstrålning och axelvaddar kan ju diskuteras hmmm…

    • Åh nej! Axelvaddar!! Jag ska leta upp den och lyssan på den i alla fall, och så ska jag lyssna på låten du länkade till i lugn och ro i morgon! Kul med nya tips! Kanske våra olika smaker möts någonstans – jag gillar ju lugna låtar också ibland, men jag kan tänka mig att de låtar jag gillade inte faller alla på läppen! /Åsa

Lämna ett svar till A-mamman Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *