Porto runt med pannlampa

Jag var jättejobbig hela veckan innan vår planerade helg i Porto tyckte Sverker. Det var inte bara för att väderprognosen för helgen såg väldigt dyster ut, men delvis därför. Så typiskt att orkanen Joaquin skulle driva in över Porto just den helgen som jag hade anmält mig till Urban Trail där och jag hade bokat hotell och allt. Alla andra dagar lyste solen glatt över Porto på alla väderappar och vädersajter på Internet som jag kollade typ en gång i timmen hela veckan, men just på lördagen den 10:e oktober skulle regnet ösa ner hela dagen som det verkade. Var det någon idé att åka?

Jag var också orolig inför loppet, eftersom jag kände mig så ur form. Det kändes verkligen som om jag hamnat i en uppförsbacke med träningen om man säger så. Jag hade ju tränat uppförsbackar i flera veckor nu men det tyckte bara det kändes tyngre och tyngre, så vad skulle jag i det där loppet att göra, i regnet? Var jag inte lite sjuk också?

Men åkte vi till Porto gjorde vi ju. Förstås. Sverker hade nog ingen lust att åka till ett regnigt Porto, om det inte fanns surf där, och var trött på allt mitt velande hit och dit. Men barnen ville gärna åka. De gladde sig så och packade sina väskor långt i förväg och frågade ungefär lika ofta som jag kollade väderprognosen, mamma mamma SKA vi åka till Porto? Det var en avgörande faktor, och så det att Fridas fröken tyckte vi skulle åka redan på fredagen så vi hann se så mycket som möjligt av den vackra stad där hon studerat och jobbat sina första år som lärare. Klart tjejerna fick ledigt!

Väl i Porto var jag nöjd med att vi åkt dit men fortfarande osäker på om jag skulle springa. Jag hade fortfarande allt från astma och influensa till lårkaka, knälås, portvinstå och PMS om jag kände efter, men jag behövde ju faktiskt inte springa. Ingen skulle tvinga mig att springa, men vid åttatiden på kvällen när jag måste bestämma mig satte jag på mig löpardojjorna, den fula neongula UrbanTrail tröjan och nummerlappen och vips kände jag mig redo, som om jag varit Clark Kent och just varit in i en telefonkiosk och bytt om till den magiska dräkten som gav superkrafter. Superkrafter kanske är att ta i, men nu var alla hypokondriska symptom som bortblåsta och jag kände mig redo att springa! När jag joggat ned de två kilometrarna från hotellet till kajen i gamla stan där starten gick vid nio var jag riktigt peppad.

#PF_meo_urban_trail08

Bilderna är härifrån

 

#PF_meo_urban_trail01

12141521_889479237808768_2921533511792251726_n

Loppet gick över floden från Porto till Gaia, längs floden, uppför branta gränder där gamla tanter och hela familjer stod i sina dörröppningar som typiskt för sådana kvarter ligger helt i liv med trottoaren eller tittade ut från fönster och balkonger på oss neongula galningar som flåsade förbi. Vi sprang i ett lätt duggregn en bit av loppet men det var ju bara skönt. Vi sprang också in i stora lager med portvinstunnor, och på stigar längs flodbranten där jag inbillar mig att många Portobor aldrig satt sin fot. Vi sprang över floden igen tillbaka till Porto med en fantastisk vy över de andra broarna och över städerna som klänger på var sin sida om floden Douro glittrandes som guld i natten. Alla lysen från löparnas pannlampor utgjorde ett gnistrande pärlband längs flodbranterna, över bron, nedför trapporna och in mot staden på vägen långt därnere på väg mot målet. Men först några uppförsbackar till!

Porto mobilen 2015 015

#PF_meo_urban_trail05 #PF_meo_urban_trail16 12107068_889479341142091_9060600503394129723_n#PF_meo_urban_trail23 #PF_meo_urban_trail25 39g  #PF_meo_urban_trail24

Min egen bild faktiskt

Min egen bild faktiskt

 

Volontärerna som var utplacerade för att visa riktningen i olika vägskäl ropade ”Força! Força! Det här är sista uppförsbacken, sedan är det bara nedför kvar!” men det gick vi bara på en gång, för det var aldrig sista uppförsbacken förrän alldeles i slutet av loppet förstås. Några sprang jag, hög på endorfiner. Det är det som är så härligt med att springa, att man plötsligt hittar en annan växel. Ja jag vet att det låter larvigt och äckligt käckt, men de backar som var jobbiga att gå i under dagen var det plötsligt ingen match att springa uppför! Andra backar var jag tvungen gå uppför på grund av att det proppade ihop sig så man fick stå och vänta på att gå upp, men det var jag ganska tacksam för. Då kunde jag låtsas att jag minsann hade sprungit om det inte varit så mycket otränade människor i vägen! Det var stopp och kö på en del andra ställen också på grund av att det var för smalt eller för brant nedför.

Porto mobilen 2015 028

Stopp bakom och framför (min bild)

 

Porto mobilen 2015 030

Tanten på balkongen tittar roat på alla minion-liknande gulingar med pannlampa som fastnat i hennes gränd.

 

Jag tog mig runt de fjorton (?) kilometrarna på 1 timme och 50 minuter, vilket gör det till min långsammaste löprunda som någonsin uppmätts tror jag, men det var en fantastisk upplevelse. Jag kom på plats 109 av damerna i loppet, hur många vi nu var.

Lite trött och svettig och suddig blev jag!

Lite trött och svettig och suddig blev jag!

 

När jag kommit i mål fick jag ingen medalj men en flaska vatten och började gå de två kilometrarna uppåt mot stadsdelen Batalha (eller Fontainhas?) där hotellet låg, men efter en bit började jag springa, för jag var så glad. Glad för att vi åkt till Porto, glad för att jag var i Porto, glad för att jag sprungit loppet. Vilse sprang jag också, men jag sprang tills jag kände igen mig, och ända fram till hotellet och uppför trappan till rum 24.

Jag är också glad att jag inte springer Rock n´Roll halvmaran idag, som jag ju gjorde förra året! Det regnar ute och jag känner mig lite lat. Vi får ser vad nästa utmaning blir.

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Bortugal | Bortugal fyller fyra år!

  2. Vad bra att du sprang tillslut! Att springa 14 km är en bra prestation.Tur att du fick loss lite endorfiner, det behövs i uppförsbackar. En vacker runda runt staden och det väl lite speciellt att springa på kvällen kan jag tänka mig.
    Ha det bra!

    • Ja precis, Christina, det är endorfinerna som gör det, och man springer med psyket lika mycket som med kroppen. Det hjälpte definitivt att det var så vackert och speciell miljö att springa i!/ Åsa

  3. Fantastiskt Åsa att du gjorde det. Vilket vackert lopp med alla pannlampor.
    Skrattade högt när jag läste
    ”Jag hade fortfarande allt från astma och influensa till lårkaka, knälås, portvinstå och PMS”
    Du beskriver känslan så bra.
    Vi håller på att packa, åker på höstlovsvecka till Grand Canaria i morgon. Affe, Vilma och Kate längtar. Jag har ju nyss kommit hem från Nerja känns det som och hade nog kunnat vara hemma med mitt tavelmåleri. Men sol och familjemys är ju alltid underbart.
    Ha det gott

    • Vad roligt att jag fick dig att skratta, Cinna! 🙂 Ha det så himla bra på Kanarieholmarna! Mycket sol och mycket värme och tid tillsammans! Jag läste om din Nerjavilstelse! Lät väldigt skönt och välgörande! / Åsa

  4. Bra jobbat! Så skönt att du var glad och nöjd efteråt, annars hade ju vilken vinnartid som helst känts meningslös. Och att du orkade med alla backor och trapport, wow.
    Funderar på att göra något lopp nästa år, jag gör ju aldrig det! Men 10 km vore nog mer lagom för mig.

  5. Vad kul att du ändå sprang loppet till slut. Det känns alltid extra bra när man faktiskt genomfört nåt som man tvivlat på innan 🙂 Bra gjort!

    • Ja det hade känts snopet att inte springa. Jag visste egentligen att jag skulle tycka det var kul, men jag får ofta tvivel och (inbillade?) symptom innan lopp… jag är väl lite jobbig. / Åsa

    • StålÅsa är verkligen att ta i, men det var skönt att känna sig stark igen, och i och med att det var stopp här och där blev det lite lagom! Jaså du tycker vi ska skaffa hund….vi får se. Nu har vi en till katt som adopterat oss. En stor kille som flyttat in på terrassen utanför köket, så det är fyra katter om man räknar honom och han är svår att inte räkna eftersom han sitter där och blänger genom rutan hela tiden. Men hund är ju en helt annan sak. Hoppas allt är bra med er! / Åsa

    • Nej det blev ju till och med tvärstopp ibland, Marie, men det var som sagt ganska skönt så fick man hämta andan. Emellanåt flöt det dock på rätt bra! / Åsa

  6. Milde tid! Det låter riktigt roligt, som du beskriver det, trots att jag avskyr att springa och aldrig skulle springa längre än till busshållsplatsen när det är bråttom.

    • Ja det var ett roligt lopp, Casa Annika! Jag kan förstå om man inte gillar att springa. Det gjorde inte jag heller tills jag blev beroende av endorfiner! (:

  7. Grattis till genomfört lopp! Har du lagt märke till att alla gamla damer i Porto och även yngre, har mycket snygga vältränade ben 🙂 man förstår varför.

    • Ja, Ulla, man förstår verkligen varför! Det måste vara bra träning på alla sätt! Det tar på rumpan också tror jag, det kändes så i alla fall! Jag kollade inte jättenoga på tantben (eller rumpor) ska jag erkänna men jag tror dej!

  8. Åh vad du är duktig!!! Imponerad! Jag är typ sämst på att springa. (Skyller gärna på att det ger mig migrän eller på att det är svårt att springa när man äter betablockerare, vilket jag gör mot migränen då, men det är säkert bara dåliga bortförklaringar ;)) Hur som helst, bra jobbat! Vi tränat inte just nu. Peter har ont i en axel och tältet får inte plats… Lite promenerande får duga för tillfället 😉

    • Promenader är inte heller fel, FreedomTravel-Helena. Just nu känner jag för att skaffa en hund och gå långa promenader ned till stranden och i skogen, men det går nog över, det där med hunden i alla fall. Jag vill väldigt gärna fortsätta vara i form och kunna springa, gärna fler lopp också, även om jag blir jobbig och neurotisk ett tag innan. Det här var ett väldigt vackert lopp som jag är glad att jag sprang! Lite sugen på nästa Urban Trail, här i grannstaden Sintra, genom magiska parken och allt, men det är nästa helg och då är vi uppbokade med jubileum och dansuppvisning på sociedaden. Hoppas betablockerna funkar så du slipper mer migrän, (och kan sluta ta dem?) och att Peters axel blir bättre! Sverker har också haft ont i en axel länge och haft på voltaren och anti-inflammatoriska plåster och grejer. Nu är det bättre! Promenera på i vackra Kroatien! Så fina bilder från nationalparken på vattenfallen och det!!

Lämna ett svar till Catrina Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *