Panik på tredje simtaget

Det är ju en ganska stor omställning att börja jobba efter att ha ”gått och hasat” i tre år. Kanske kan jag skylla på det i alla fall, på det och värmen. Jag kan skylla på det men jag skäms fortfarande när jag tänker på det. Ändå ska jag berätta om det.

När fredagen kom och jag jobbat min första vecka och pendlat in till Lissabon i 30+ graders värme kändes det onekligen rätt skönt att det var fredag. Inte så att jag klagar, jag förklarar bara att jag kanske var ovanligt trött. På lördagsmorgonen blev det varken löprunda, cykelrunda eller ens ett par kilometer på inlines, som jag annars tänkt. Det blev bara en promenad med hunden, och då träffade jag ju en grannfru som sa att det var extra lång dansträning idag, visste jag det? Jo, någonstans i bakhuvudet visste jag ju det. Från tre till fem. Just det.

 

Morgonpromenad med vovve

Redan här kände jag att det blev mycket att hålla reda på. Hade inte det andra barnet också extra lång dansträning just denna dag, och sedan uppvisning på det? Hade båda uppvisning? Och vem skulle börja när? Den ena skulle lämnas klockan två, den andra klockan tre. Den ena skulle hämtas vid fyra, den andra vid fem. På två olika sociedader. Det skulle jag väl klara. Och så handla en sväng däremellan och gå ut med hunden. Gå med hunden dit. Gå med hunden dit och hem fyra gånger? Nej. Kanske kunde Sverker gå en gång, eller så har vi ju faktiskt bil.

Jag började i alla fall med att gå med den ena barnet och hunden in till byn och lämna klockan två. Rätt barn, rätt tid, rätt sociedad. Rätt kläder och lanche (mellis) hade hon med sig. Duktig mamma. Det var 33 grader varmt och blåste som en varm hårtork på oss, och så ringde mobilen. Jovisst kunde jag hämta Bruna när jag hämtade Frida. Inga problem. Beijinhos, obrigada, chau, até já, beijinhos…(Hejdå, tack tack, puss puss..detta upprepas tills någon, oftast jag, tröttnar och lägger på) När jag kom hem var det dags att gå med nästa, men då bestämde jag mig för att ta bilen och åka och handla när jag lämnat barnet på dansen.

När jag kom hem med alla matkassar trodde jag att jag skulle få hjälp av Sverker att bära in och ställa in i kyl och frys så jag kunde ta med hunden och hämta från dansen, eller kanske kunde han gå? Var var han? Han var ingenstans, men för en gångs skull hade han skrivit en lapp som jag hittade efter ett tag. På lappen stod det skrivet med yvig stil ”Cyklar i skogen med gatsoparen”. Okej?!

In med allt i kyl och frys som kunde smälta eller surna, och så tog jag lite snabbt beslutet att ta med hunden och gå till fots, för han verkade pigg på promenad fast det fortsatte att blåsa som en het fön. Det blev lite stressigt, men hunden pinnade på bra och går så snällt fot. Jonna blev glad när hon såg att hunden var med och så promenerade vi hemåt i lugn och ro och stannade och nosade (i alla fall hunden) här och där längs vägen. Det var fortfarande 33 plusgrader så när vi kom hem var det skönt att kasta sig i poolen. Det var på det tredje simtaget som jag kom på det. Det här stämde inte! Vad var fel? Jag hade hämtat fel barn!

Upp ur poolen, i en klänning, in i bilen och fort iväg. Vad hade jag gjort? Jag hade hämtat Jonna mitt pausen bara halvvägs in hennes danspass på den tid jag skulle ha hämtat Frida. Och Bruna! Jonna hade missat andra halvan av sitt pass och Frida och Brunas pass hade slutat för 45 minuter sedan!

Det är tur att vi bor som vi bor och att de är som de är, de små, för vid Fridas sociedade satt Frida och Bruna snällt och väntade ihop med några andra barn från byn som också var där. De skrattade och hade det jättetrevligt och hade väl kanske tyckt att det var lite konstigt att ingen hämtade dem, men de var glada ändå. De hade gått och köpt chips på fiket så länge och satt nu och gissade gåtor.

Puh. Nu hoppades jag bara innerligt att Bruna inte skulle berätta detta för sin mamma, att jag hämtade dem 45 minuter sent för att jag blandat ihop barn och tid!

Sverker och gatsoparen dök förresten upp en halvtimme innan det var dags att gå på spektaklet på sociedaden. Då hade de varit ute och cyklat i fyra timmar, men då hade de också hunnit med att hälsa på några kompisar till gatsoparen, som driver ett healingcenter i grannkommunen. Att det var dansuppvisning på kvällen hade Sverker ingen aning om, hur han nu kunnat missa det, men han kom in alla fall hem i tid för att följa med, och så hade han ju skrivit en lapp för en gångs skull.  Det får han pluspoäng för.  Jag får inga poäng.

 

13626597_1254225761254486_3813516352961380908_n

Till slut blev det rätt i alla fall.

13652282_10153990490643183_420175878_n13620932_1254225514587844_5073058355307988082_n

Ett lyckat spektakel denna gång också.

Ett lyckat spektakel denna gång också.

 

13664364_10153990491063183_893547311_n

Ingen på sociedaden verkar ha märkt min miss. Brunas mamma och mormor hälsade så glatt, så jag kan ha kommit undan med blotta förskräckelsen denna gång, men jag får nog skärpa till mig lite om jag ska fixa logistiken i höst när jag ska jobba lite olika dagar och tider och hålla reda på allt kring barnen och skolan och dansen. Och hunden. Och Sverker. Och mitt kontrollbehov, hur ska det gå med det om jag inte ens kan lita på mig själv?

Nu har jag i alla fall semester hela augusti för universitetet är stängt denna månad, så i augusti har jag inget att skylla på om jag glömmer barnen någonstans.

 

Comments
  1. Jag tänker att du ändå får flest poäng eftersom du roddade allt – hämtning och lämning av olika barn och platser och tider, plus handling plus hunden – medan Sverker cyklade med en kompis i flera timmar. Heja dig!

  2. Åh vad jag känner igen det där. Så trött jag är på kvällarna när jag jobbar, och hur svårt det är att få ihop allt. På semestern kan man vara uppe sent och har en massa ork över att hitta på saker. Logiskt på sätt och vis men lite ledsamt också; att ens vardag är så jobbig så att man inte orkar med att göra roliga saker…

    • Ja så är det tyvärr för många Bea. Så var det för mig innan vi bytte liv. Efter arbetsdagen var orken och tålamodet slut. Så känns det inte för mig nu, men jag minns. Känslan. Och jag vill inte ha det så igen. Jag ska inte jobba heltid! /Åsa

      • Nej, jag ifrågasätter ofta själv om det är värt det. Skulle gärna göra en liknande förändring som ni gjort!

        • Ja alla borde jobba mindre och stressa mindre, Bea. Kan man tycker jag man ska ändra på det, om man har möjlighet alltså. Jag vet att inte alla har det, men tycker att alla borde ha det. Kram! /Åsa

  3. Åh puh, jag blir helt trött och nervös bara av att läsa det, haha. Skönt med lite semester kanske!? Vi har lite semester nu i Polen men det känns lite som ”lugnet för stormen”. Snart ska vi upp till mässa i Piteå och marknadsföra en stor tävling vi ska dra igång. Logistiken kring detta projekt är lite över våra huvuden minst sagt och vår vän som vi bor hos här i Polen menar att ”det inte går ihop matematiskt”, men Peter menar att ”det måste gå”. Nåja, det blir intressant… (Idag lyckades de förresten segla katamaranen utan att kasta ner masten i havet, hehe)

  4. Det kommer att ordna sig ska du se, det var ju första veckan och ni är ju faktiskt två vuxna, som kan avlasta varandra. Låt inte kontrollbehovet styra dig…hälsar en annan med kontrollbehov….hehe…

    • Ja, det kommer nog att bli bra, Marie! Kanske inte alltid på det sätt jag tänkt, men ibland blir det faktiskt bättre på något annat sätt börjar jag inse. /Åsa

  5. När farsan blev pensionär så frågade jag honom en dag om han kunde hjälpa mig att besikta bilen.

    – Öööh, jag ska köpa frimärken idag så …

    – Men farsan, det kan väl omöjligt innebära att du inte kan hjälpa mig med bilen?

    – Men jag ska ju posta brev också, blev hans svar!

    Man vänjer sig snabbt vid ett enklare liv men även motsatsen faktiskt! 🙂

    • Ja det var tydligen mindre viktigt, Aake. Jag trodde ju de skulle vara helt förtvivlade när jag var nästan en hel timme försenad! Puh! Tack förresten! 🙂 /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *