På omvägar i bergen

Knappt har jag hämtat mig från tågresan förrän det är dags för nästa äventyr som vi lovat barnen. Nu ska det campas. Vi velar in i det sista mellan kust och inland men till slut vinner alternativet byar och bad i bergen över alternativet surf och salta bad, något som barnen ju får  en rejäl dos av ändå denna sommar med flera veckors surfskola.

Nu skulle vi göra något helt annat. Nu skulle vi köra på kringelikrokiga bergsvägar och bada i sötvatten så mycket vi orkade. Nu skulle vi upptäcka ännu mer av Serra da Estrela, en del av Portugal som kallat på oss sedan vi var där sist. Kanske mest på mig, och som vanligt var det jag som stod för planeringen. Temat för denna resa skulle vara Byar och Bad i Bergen.

Enligt google maps var det knappt 35 mil till campingen jag hade valt denna gång. Det är inom vår maxgräns (som jag i och för sig spräckte när jag åkte tåg till Frankrike men då blev jag ju också sjuk!). Vi åkte hemifrån direkt efter frukosten och fast vi inte skulle jättelångt visste jag redan vid avfärd att vi skulle behöva gasa på bra om vi ville slå upp tältet innan solnedgången. Vi skulle ju hinna med byar och bad också!

 

 

Fast vi körde järnet utan stopp de första 30 milen blev det faktiskt lite körigt att hinna fram innan solen gick ned. Delvis för att jag ändrade rutten och beslöt att vi skulle ta vägen om Piódao, en av byarna på min bycketlist. En by som jag hade sett på bilder som etsat sig fast på min näthinna och vars namn blivit en del av mitt bymantra. Det blev en liten omväg.

En spännande och omväxlande omväg som blev lite extra spännande och lite extra lång på grund av att vi reste utan karta och tappade GPS-signalen så fort vi kom in på vägar där vi kunde behöva den. Ett tag var vägen en gatstensbelagd grön tunnel, sedan hårnålskurvor så tajta att det kändes som att vi skulle möta oss själva. Vi bjöds på svindlande utsikt och passerade åtskilliga små byar som hängde på sluttningarna eller gömde sig i dalarna.

Vi dammade förbi allt i tre timmar tills vägarna började ringla sig uppåt mot det bergslandskap som var målet med resan

Gatstensbelagda kurvor

På avstånd såg de svedda bergssluttningarna ut att vara liksom orakade.

Här hade det inte brunnit.

 

Här hängde hus

Vi passerade med nöd och näppe igenom en en by med en så smal genomfart att vi fick vika in backspeglarna för att ta oss igenom på det smalaste stället. Tur att vi inte hade campingbilen!

Här hade vi faktiskt GPS en stund, och den visade tydligt att vi skulle åka igenom här. Bilen framför backade, men vi lydde GPS-en och åkte igenom nålsögat som en annan kamel.

 

Vid det här laget började vissa av oss undra vart det egentligen var vi var på väg. Vägen slingrade sig vidare genom berg och dalar. Smörgåsarna hade vi ätit upp redan innan vi passerade Torres Vedras och solen hade passerat zenit för ett bra tag sedan. Vi var inte ens helt säkra på om vi var på rätt väg. När så den mytomspunna skifferbyn äntligen uppenbarade sig längs ned på bergssluttningen mittemot den vi just höll på att slingra oss nedför uppstod något av ett antiklimax.

 

 

 

När vi klev ur bilen på lagom avstånd för att jag skulle få ta den efterlängtade bilden av skifferhusen i den vackert terrasserade bergssluttningen kände vi nämligen tydligt att det faktiskt var 36 grader varmt på riktigt utanför den bedrägliga bubbla av luftkonditionering som bilen utgjorde. Luften var som en het vägg och man kunde nästan se hur luften dallrade av hetta i dalgången där byn låg. Hur värmen studsade och muterade mellan de nästan svarta skifferhusen tills bakugnstemperaturer uppnåddes.

 

 

Där låg byn och dallrade som en hägring, bara några kurvor bort, men hettan gjorde att den kändes ointaglig. Hungriga var vi också, och det såg ut att vara svårt att hitta parkering. Vi var så nära, men nådde inte ända fram. Vi åkte förbi. Inte av misstag utan med flit. Lite motvilligt men avsiktligt. Bara 100 meter innan byn vek vi av till vänster och fortsatte längre in i bergslandskapet. Efter att jag varit på väg mot skifferbyn i drygt fyra timmar fick jag nämligen syn på en skylt som pekade mot något som plötsligt kändes mycket mer intressant.

Fortsättning följer!

Comments
  1. Pingback: Bortugal | Byar och bad i bergen

  2. Tack för dina intressanta inlägg och fantastiska bilder! Jag bor i Algarve sedan 2 år tillbaka men har lärt mig mer om resten av Portugal från dig och din familj än vad jag kunnat/hunnit med själv.
    Fortsätt att dela med dig! Jag blir alltid lika glad när det finns ett nytt inlägg och inspirerad att själv ge mig ut i detta fantastiska land. Jobbar med språket, svårt men ett måste.

    • Varsågod! Portugal är ett fantastiskt land att resa i, särskilt om man kan språket. Det är så roligt att kunna prata med folk och de är alltid så trevliga. (utom han i nästa inlägg) /Åsa

  3. Spännande resa! Vär husbil skaffar nya repor på varje resa. I år körde vi bland annat på en grusväg i Italien som var så brant att husbilen till slut suckade … och stannade. Det var bara att backa nerför den där kilometerlånga branta cykel(!)vägen igen. Värst är ändå italienska balkonger i städer. De är nämligen för låga för att vi ska komma under. Spännande kan man säga. Ser fram emot att läsa om fortsättningen. Hälsningar från Moseldalen!

    • Ja den lilla campingbilen vi hade var ju inget mot er stora husbil! Det är ju bekvämare med större bil men också begränsande ibland! Fortsatt trevlig resa! /Åsa

  4. Vackra gamla byar, slingriga vägar och fantastiskt landskap – precis så minns jag denna del av Portugal från en 4 veckors bilsemester på 1970-talet (då jag var 17 år). Tack för ännu ett trevligt inlägg!

    • Åh vad jag hade velat se Portugal på 70-talet eller ”förr i tiden”, men det går ju inte att resa i tiden! Ibland känns det ändå som att man kan det litegrann i dessa trakter, och det är en anledningarna till att jag tycker så mycket om att vara här! /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *