På äventyrsläger med kontrollbehov

”Ska du följa med till My Camp i år, Åsa?” frågade föräldraföreningens ordförande. Alla tittade på mig. Skulle jag det? Förra året valde jag att stanna hemma, då Sverker var i Sverige och inte var jag helt frisk heller, men i år hade jag ingen ursäkt. Sverker kunde väl vara hemma med barnen och jag kunde åka till Alentejo på heldagsutflykt med skolans årskurs fyra och föräldraföreningen. Det pratades om linbana och annat skoj. ”Visst, jag följer med!”, sa jag.

Det är bara det att jag är lite ovan att lämna ifrån mig hela ansvaret på Sverker. Det blev jag under alla åren på bygget, då allt ansvar för barnen, maten, tider, planering och kommunikation låg på mig och Sverker var som uppslukad av jobb och bygge. Det är lätt att halka tillbaka till femtiotalet om man bygger och har småbarn samtidigt, och det gjorde vi. Jag borde ha kommit över det nu men det verkar har rotat sig djupt i nervsystemet, femtiotalet och kontrollbehovet.

Jag hade nog inte varit orolig om det inte varit tider att passa och andra inblandade, men nu var det det. Jag fick skriva ned instruktioner, samt försöka pränta in i Frida (som är lik mig med tider och minne) vad som gällde.

Hämta Inês halv nio och gå till Fridas sociedade. Jag behöver väl inte skriva att han skulle ta med våra barn också och inte bara grannens? Där skulle barnen vara hela dagen nästan och fira barnens dag med alla andra barn i byn (utom årskurs fyra som skulle till My Camp med mig och föräldraföreningen) så då var det ju lugnt. Men sedan blev det krångligt. Klockan 17.30: Ta med:  Jonnas danskläder och några smörgåsar. Hämta med bil på sociedaden: Jonna, Frida och Sofia. Åk till fotbollsplanen. Dansuppvisning klockan 18. Om inte Sofias mamma är där när det är slut, ta med Sofia hem. Det finns pizza. Ha telefonen på! Hela dagen!

Vad jag skulle göra hade jag tänkt mindre på. Jag var på plats vid skolan vid halv åtta på morgonen och klev på bussen. Jag undrade lite varför alla andra hade med sig stora kylväskor, men ingen hade sagt något till mig om matsäck. Jag hade bara med mig en banan. ”Det är bara lite petiscos och bebidas, fick jag höra. Snacks och dricka. Okej?

Jag blev förvånad när vi inte åkte över floden mot Alentejo och var tvungen att fråga. ”Vart ska vi egentligen? Ska vi inte till Alentejo?” vilket fick alla att skratta. Vi ska till RIBAtejo, alltså uppåt Tagusfloden istället för över den. Närmare bestämt skulle vi till en gammal vingård vid namn Quinta da Broeira, nu använd som basecamp för diverse äventyrsaktiviteter.

Mycamp juni 2016 092

Mycamp juni 2016 084

Mycamp juni 2016 089

Mycamp juni 2016 093

Fram kom vi, och möttes av superpeppade My Camp- ledare som genast satte igång med att bonda med klassen. ”Välkommen till My Camp! Var kommer ni ifrån?” Barnen svarar glatt, men det är ju en liten by som tydligen inte var så vida berömd som de trodde. ”Vad ligger det nära?” undrar ledaren. Tystnad, tills en tjej säger ”Nära väderkvarnen…” med lite blyg röst. Det finns mycket riktigt en väderkvarn i utkanten av byn, så hon hade ju rätt. Jag tyckte det var otroligt sött. Världen är liten ibland i vår by nära väderkvarnen.

Ledarna undrade också över kylväskorna, det ingick ju lunch och mellanmål?! ”Ja men vi kommer från bergen, från havet, vi kräver mer näring än så!” hojtade föräldraföreningen och dukade upp. Pajer. Kakor. Öl. Sangria. Till oss. Barnen hade med sig mackor till förmiddagsmellis och alla var hungriga efter bussresan. Detta var ett sådant tillfälle då jag kände mig svensk som  så individualistisk packat ned en banan till mig själv, medan de andra hade bakat halva natten för att kunna bjuda alla. Nästa år ska jag minsann ha med mig mest av alla!

Mycamp juni 2016 046

Någon som vill ha en banan?

 

Mycamp juni 2016 076

Ser ni sangriadunken?

 

Snart var (en bråkdel av) matsäcken uppäten, sangriadunken halvfull och ledarna i full fart med att lära barnen ramsor som de skulle hojta med hög röst under hela dagen, tänk US Army, och så bar vi iväg och tog itu med alla aktiviteter som fanns.

Mycamp juni 2016 051

Mycamp juni 2016 069Mycamp juni 2016 071

Mycamp juni 2016 070

Mycamp juni 2016 080

Någon sorts danspass innan pooldoppet

 

Mycamp juni 2016 081

Självklart serverades det soppa till förrätt. ”Alla måste äta upp soppan!” löd order från ledarna. Inte slipper man undan soppa bara för att det är en lattjo-lajban-dag! Och de vuxna fick förstås vin till maten. Vad annars?

 

Mycamp juni 2016 100

Ser ni någon som hänger i luften så är det en av våra elever som åker ”slide” på en vajer spänd över en hästhage

 

Mycamp juni 2016 110

Hur kul som helst! Jag ser redan fram emot nästa år, när jag göra om det här tillsammans med Fridas klass, oxalá (hoppas jag).

Jag glömde till och med att ringa Sverker, men när det började bli dags för oss att åka hem ringde jag. Han var rätt stressad. Han hade just fått nya instruktioner att förhålla sig till. Frida skulle tydligen ha dansträning timmen efter festen, så han fick skjutsa de andra till fotbollsplanen och sedan åka tillbaka till sociedaden och hämta Frida, men det skulle han väl klara av utan problem? Varför skulle han inte göra det?

En stund senare ringde jag igen.” Glöm inte ta med Sofia hem till oss efteråt om hennes mamma inte är där”,  påminde jag.”Hämta Sofia? Ska hon med hem till oss?”  Han lät lite förvirrad. ”Ja, om hennes mamma inte hinner dit, sa jag ju! Det står på lappen!”

Sofias mamma satt bredvid mig på bussen, men jag sa inget till henne om att Sverker tänkt lämna hennes dotter på fotbollsplanen. Förresten skulle vi nog ändå hinna dit innan det var över. Det gjorde vi inte.

Vi blev väldigt försenade så jag ringde igen. Tänkte att nu var de nog hemma, inklusive Sofia, men dansuppvisningen var också försenad en hel timme. När jag ringde hade det precis slutat. Jonna svarade i mobilen sa att Sverker gick runt och letade efter Sofias mamma, som han tyckte borde ha hunnit dit. Som fortfarande satt bredvid mig i bussen. Hur skulle han kunna veta att hon var med mig på bussen? Det hade jag ju inte sagt! (Det stod inte på lappen)

Han svarade i alla fall i telefon varje gång jag ringde, som tur var.  Det har aldrig hänt förut, så jag var nöjd med det.

Lördagen därpå åkte Frida och han till stranden själva ”en sväng” och var borta i nio timmar, utan att svara i telefon, men det är en annan historia, som inte var längre än så.

PS. Detta är ett ställe som Svenska skolan skulle kunna åka till! 😉

Comments
  1. Vilken trevlig skolavslutning!
    Annat än att sitta i en kyrka.

    Långt tillbaka i stenåldern, hade vi
    s.k. examensdag , bara i vårt eget
    klassrum, som var dekorerat med ett
    par unbjörkar och buketter av syrener
    och liljekonvaljer. Dagen betydde ny
    klänning, nya lackskor och halvstrumpor med spets. Givetvis en stor rosett i håret.

    Som sagt det var då det (30-talet)

    • Jag fick också vara med om sådana skolavslutningar i lågstadiet när jag gick i en liten byskola, Ruth. Jag kanske inte hade lackskor, halvstrumpor med spets och rosett, men ny klänning som mamma sytt och resten känner jag igen! Det var då det, på 70-talet. /Åsa

  2. Ja, ibland känner man sig bara så svensk eller hur? Ibland på ett bra sätt, ibland på ett dåligt. Jag minns hur jag som liten fick vänta på mina kompisars rum för att de skulle gå ner och äta middag, askonstigt beteende. Det skulle nog aldrig hända i Portugal va, inte heller här.

    • Lustigt Marie, för just den företeelsen diskuterade vi på språkkursen häromsistens och både fröken (portugis) och spanjorska påstod att de tyckte det var normalt och att det hade förekommit i deras barndom också, men jag tror inte på dem. Jag tror inte de fattade vad jag menade riktigt, utan typ ”Kom in och ät!” och så gick alla in och åt hos sig… vilket ju är normalt, men det där med att sitta på rummet? Jag tror inte man gör så längre i Sverige i alla fall. /Åsa

      • Här (i Österbotten) är det nog en ganska vanlig osynlig regel att man bjuder barnens kompisar på mellis och sånt smått, men inte riktiga måltider om det inte blivit överenskommet med föräldrarna först… Jag tycker inte det är så hemskt, utan vill helst inte att mina barn ska ha ätit hos en kompis strax innan de kommer hem till maten! Däremot blev det lite konstigt förra sommarlovet när en granntjej var här väldigt ofta. Jag bjöd med henne till bordet eftersom det kändes trevligast så, men ett tag var hon liksom här varje måltid… och när jag sedan talade med hennes mamma ville hon också att dottern skulle äta de ”riktiga” måltiderna hemma. Tja, men vi finländare är väl också till och med snäppet mer ”sitta på rummet och vänta” än svenskar, så inget konstigt kanske! 😀 Huvudsaken är väl mest att alla är införstådda och bekväma med hur det funkar.

        • Ja, Mia, det är ju viktigt att man kommer överens med andras barns föräldrar om hur man ska göra. Har också varit med om det där med att plötsligt har man liksom nästan ett barn till 😉 och känner sig lite obekväm att ta upp det med föräldern i fråga. Inte kul att hämta hem barn till middagen och så är de mätta på fika heller. Kommuniktion är a och o, som alltid. 🙂 /Åsa

  3. Tack för tipset Åsa, Ser jättefint ut.
    Ska kolla upp det till nästa år, imorgon är det skolavslutning, kram

  4. Ja verkligen! *tummen upp* Fast vet du, det finns faktiskt en lite liknande historia i närheten i Elviria. Men åker skolan dit? Nä. Vi tar en sväng till CAC, det moderna museet som eleverna tycker är URTRIST efter att ha varit där varje år.

    Suck! Men jag glädjs å dina vägnar, tro inget annat.

    • Du får ligga på lite, Emma, så det blir bättre utflykter! Den här ordnas av föräldraföreningen för avgångsklassen (åk 4) varje år lördag innan avslutningen. Ni får starta en föräldraförening! 🙂

    • Du får ligga på och se till att det blir bättre utflykter, Emma! Kanske starta en föräldraförening? Den här utflykten ordnas av föräldraföreningen för avgångsklassen (åk 4) lördagen innan avslutningen varje läsår sedan flera år tillbaka! 🙂 /Åsa

  5. Det är svårt att släppa det där kontrollbehovet, speciellt när man sett ett par gånger hur det kan gå… Just nu har jag överlåtit planeringen av en New York-resa till maken. Vi ska hälsa på och bo hos kompisar, hittills har två datum bestämts och passerats. Just nu säger planeringen ”i juli” – kommer nog snarare att bli ”i jul”.

    Ser ut att ha varit en jättehärlig utflykt. Jag undrar hur det skulle funka om det serverades vin och sangria på svenska friluftsdagar/utflykter?

    • Nej det är ju lite tabu med alkohol tillsammans med barn i Sverige i alla fall. Här är det mer avdramatiserat, men jag måste erkänna att en kopp sangria innan lunch och vin till lunchen bara funkar för mig om jag får sova siesta på det sedan. Lycka till med NY-resan, i juli eller till jul 😉 .Jag tror man gör rätt i att släppa ifrån sig ansvar, och man får ju lite skylla sig själv om man hållit på kontrollen för länge. I mitt fall försvarar jag mig med att jag inte kunde lämna ifrån mig mer ansvar under byggperioden. Då hade väl huset inte varit klart ännu!/Åsa

  6. ”Vid väderkvarnen” Så himla gulligt 😉 Och nästa gång måste du baka… massor, haha. Hjälp, jag skulle inte klara mig i den där kulturen. Jag kan ju inte baka!

    • Ja, vid väderkvarnen, där bor vi. 🙂
      Kanelbullar kan jag ju baka faktiskt, och en paj kan jag nog sno ihop, bara jag skärper till mig lite. Det kan säkert du med, eller så kanske Peter kan? 😉 /Åsa

  7. Vilken härlig utflykt, men oxå en prövning. Det där med kontrollbehov är inget som man bara kan stoppa undan. Lite förskjutningar i tidsscheman har jag förstått att man får räkna med i Portugal.

    • Nej och tydligen behövs det ju, Steve, för hade jag inte ringt hade Sofia blivit kvar på fotbollsplanen….;) Kul utflykt verkligen, med snälla och glada barn! /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *