Oväntat besök igen!

Jag vaknade plötsligt till av att Sverker ropade och frågade om jag var anständig. Anständig? Vem? Jag visste varken var jag befann mig eller om jag var påklädd, men tydligen hade jag somnat under fikonträdet med Os Maias, boken som aldrig tar slut, och hade tillräckligt mycket kläder på mig för att vara anständig. Jag har en snubbe med mej! ropar Sverker, och där stod de ju. Sverker och  – mycket riktigt – en snubbe. Som jag aldrig sett förut. En snubbe med en tunna på ryggen och en hund i koppel. Han hälsade på engelska men bröt på något annat språk som jag inte kunde identifiera.

 

Men var är hunden?!

Packningen. Men var är hunden?

Packningen. Men var är hunden?

 

Där, och spanar in katterna, som håller sig på tryggt avstånd.

Där, och spanar in katterna, som håller sig på lite avstånd.

 

På förmiddagen hade jag varit på skolutflykt med Jonnas klass (därav behov av siesta kanske?) och Sverker hade gått till havet för att snorkla och försöka fånga lite fisk. På hemväg hade han fått följe med snubben med tunnan och hunden. Så hade de börjat prata, och Sverker hade tydligen bestämt sig för att snubben behövde en öl och ett mål mat.

 

13235832_10153870465898183_1387226089_n

 

På tal om oväntat besök; medan jag satt och skrev detta damp det ned en melro (koltrast) från boet i skorstenen ned i askan. Esperto como um melro, smart som en koltrast säger man på portugisiska har fröken Fátima lärt mig, men jag vet inte om det är så himla smart att bygga bo i vår skorsten år efter år, när ungarna ramlar ner i eldstaden stup i kvarten. Jag hann precis rädda denna melro från Ilse-katten som suttit och väntat hoppfullt, eftersom dylikt händer lite då och då den här tiden på året och inte är så oväntat alls.

Om Sverker är hemma när det trillar ned fåglar bär han upp dem till boet i skorstenen igen, men så snäll/smart  (som en koltrast) var inte jag. Jag satte den på muren vid uteplatsen utanför vardagsrummet för att se om den kunde flyga och se, den viftade på vingarna och lyfte! Lite. Men seglade sedan ned mot gräsmattan och damp ned som en skänk från ovan mitt framför Frasse, som låg där och vilade. Frasse ruskade förvånat på huvudet innan han satte tassen på den och bet huvudet av den, allt innan jag ens hann röra mig ur fläcken eller ens svära. Jag mår lite dåligt över det inträffade och har inte vågat säga något om det till barnen eller ens till Sverker, men jag tröstar mig med att Frasse, han blev ju i alla fall glad.

Nästa dag trillade det ner en till melro, och denna får bo i en låda på balkogen tills han kan flyga på riktigt och istället för att bli kattmat blir han matad med kattmat av tjejerna. Den här melrosdramatiken har blivit lite av en tradition nu. Bortugal blir Melros Place varje maj!

 

13275924_10153870464223183_1151983493_n

 

Men åter till tangentbordet och snubben med hunden och tunnan. Vem var han? Över en lunch bestående av chorizo, svamp, spenat, omelett, bröd och ost blev han grundligt utfrågad. Från Belgien, av alla ställen, och 42 mil in på sin långa vandring hela vägen från Cabo de São Vicente till Estland, via alla länder däremellan. Längs kusten. E9, European Coastal Path eller European Long Distance Path heter leden. Det verkar ju vara passande namn bägge två.

 

E9. European Coastal Path heter den.

”Vart ska du gå?” ” Bara ut och gå med hunden…” (googlad bild)

 

Själv tycker jag nästan att detta är att gå för långt, men bitar av denna rutt har jag ju faktiskt funderat på att gå. Den portugisiska Caminho de Santiago, norrut, känns lockande men även Rota Vicentina, längs den alentejanska atlantkusten söder om oss. Fiskarleden, 12 mil längs havet låter ju fantastiskt, och skulle nog vara en lagom utmaning för mig om det inte vore för den lilla detaljen att jag då först måste slita mig hemifrån. Det känns som en oöverstiglig utmaning just nu, så jag vandrar på stället i stället, här i omgivningarna, inom min trygghetsradie, med hemmet nästan inom synhåll.

 

Det blir någon mil en del dagar.

Det blir några mil i veckan för mig med fast jag inte ska någonstans. .

 

De rödvita strecken markerar leden som belgaren går.

 

Den gulröda leden är en annan led som här går parellellt med E9.

 

guincho maj 2016 162

Ofta är Sverker med också, men inte om det är molnlimpa över bergen, för det betyder att det blåser nordlig vind.

Då är han här

Då är han här

 

guincho maj 2016 152

 

Där någonstans

 

guincho maj 2016 121

Men åter till snubben, som tydligen inte var lika hemkär som vi är utan alltså tänkte ta en tolv månader lång hundpromenad ända till Estland. Så var i alla fall planen, men hur det går med det återstår att se. Hittills hade han haft ganska mycket otur, förutom när han träffade Sverker förstås. Eftersom han inte har någon blogg får väl jag berätta! I nästa inlägg…

Kanske redan i morgon? Eller snart i alla fall.

PS. Kommer ni ihåg sist vi fick oväntat besök?

Comments
  1. Det ser verkligen ljuvligt ut hos er nu! Här är det mer tända ljus och köttgryta som gäller, vinterna är här.

    Så spännande med vandringsleden. Jag gick precis och tänkte på de vandringsresor jag vill göra med Nicke när Caesar blir så gammal att han börjar tröttna på oss. Den där leden ser ju inte dum ut.

    Vad fina ni är som bjuder in vandrare. 🙂

  2. Åsa! Ni var verkliga Trail Angels som gav denna vandrare äkta Trail Magic! Vad härligt, och gissa om han måste ha uppskattat det.
    Härligt.
    OCH vilken LED!!! WOW, vad coolt alltså.
    Det är fascinerande med dessa långvandrare och thru-hikers. Jag beundrar dem, men det vet du sen gammalt, hihi!!
    Hoppas du kan berätta mer om denne mans äventyr. HAN har ju kommit LÅNGT på sin vandring om han började i Estland.

  3. Os Mais…den skulle jag ta med mig till en öde ö just för att den räcker så länge. Min har 716 sidor av mini bokstäver! Om några år kommer förmodligen du och flickorna att diskutera den. Hade ingen aning om dessa tre vandringslederna men de nära dig är väldigt fina. Väntar med spänning efter mera om den originella backpackern. /Manu

    • Ja den tar verkligen aldrig slut, Manu. Min har 779 sidor av minibokstäver. Jag är på tionde kapitlet och där har jag varit väldigt länge. Det är inte som med Ecuador och Memorial do Convento att man efter ett par tröga kapitel sveps med i handlingen. I alla fall har det inte hänt ännu, men jag tänker inte ge upp! Och ja, det finns massor av fin vandring på nära håll, så det tar nog ett tag innan jag vandrar längre bort. Mer om vandringsmannen kommer snart! /Åsa

    • Det var inte meningen att det skulle bli en cliffhanger, FreedomTravelHelena, men jag måste försöka skriva lite kortare inlägg, och eftersom jag tydligen inte kan fatta mig kort får jag dela upp det, tänkte jag! /Åsa

  4. Ojoj, det lät tufft!
    Jag hittade hit via FREEDOM’s blogg.
    Trodde oväntat besök var att bjuda på Gevalia 😉 men det var ju något annat helt fascinerande.
    Ha det gott /Gerd

    • Välkommen till Bortugal, Geddfish! Jag tänker också på Gevalia när jag tänker på oväntat besök, bra reklam där! PS. I wonder said the flunder if the geddy is a fish, säger Sverker ibland. Oklart varför. /Åsa

    • Välkommen till Bortugal, Geddfish! Jag tänker också på Gevalia, bra reklam där. PS. ”I wonder said the flunder if the geddy is a fish” brukar Sverker säga ibland. Oklart varför. (: /Åsa

  5. Koltrastar gillar jag! Fast inte på samma sätt som katten då, förstås. Underbar liten historia, där. Tack för den.

    Vet du om att koltrasten är Sveriges nationalfågel? Vi har dem ju även här fast då heter de mirlo. Det är så underhållande att se dem.

    • Nej det visste jag inte, Emma! Visste inte att Sverige hade en nationalfågel ens. Vi är ganska förtjusta i de små liven också faktiskt, allihopa här (på olika sätt). Melros Place låter bättre än Mirlos Place.;) /Åsa

      • Portugals nationalfågel är tuppen och Spaniens ormörn.

        Hur 17 ser en ormörn ut? jag börjar ju genast att plocka ihop delar av en orm med andra delar av en örn…Du vet skader, sfinxer, kentaurer och annat intressant!

        • Ja tuppen, den säljer de som souvenir, men fröken Fátima säger att det bara är Barcelós tupp, inte hela Portugals. Kanske som dalahästen? Förresten är väl en tupp knappt en fågel, den flyger ju inte! Nu måsta jag bildgoogla ormörn! (Vilka kunskaper du sitter på, eller googlar du?) /Åsa

  6. Jag behövde bara läsa ”somnat under fikonträdet” för att känna ett plötsligt behov av en tupplur.

    Även om tunnan är vattentät så undrar jag; varför en tunna? Det ser lite otympligt ut. Men kanske ger det en plats i Guinness rekordbok att ha burit en tunna från Portugal till Estland.

    • Jag tyckte också det såg väldigt obekvämt ut att bära en tunna, och så en hund som drar i kopplet på det. Jag blir trött bara jag tänker på det! En tupplur är aldrig fel, med eller utan fikonträd, Steve! /Åsa

    • Ja vi har det väl lite tufft när det dimper ner en massa oväntat besök mitt i siestan, Onkel Tom. 😉 Mer om snubben kommer. Tunna för att den är vattentät! /Åsa

  7. Det låter definitivt att gå för långt om du frågar mig…;) Fast det är troligen en fantastisk upplevelse, om man nu uppskattar att promenera alltså. Jag antar att han kunde leverera en rätt spännande berättelse om sina upplevelser så långt.
    Det där med ”smart som en koltrast” ska jag anamma, alltid kul med något utöver det vanliga. Eller varför inte ”god som en koltrastunge” det kanske kan vara ett annat talesätt 😉

  8. Om alla de koltrastar som kläcks skulle bli fullvuxna skulle vi inte se solen för fåglar, tror jag man måste tänka…

    Apropå vandring så är jag med i en grupp på internet som går från Bag’s End till Rivendell, alltså den första biten som Bilbo och hans vapendragare vandrar i Sagan om Ringen. Det är 458 miles och man väljer själv hur man räknar – själv har jag valt att räkna det jag springer och när jag går till och från metron till/från jobbet. Jag hoppas på att komma ”fram” innan midsommar!

    • Ja vad roligt, Annannan, fast jag har ju lite svårt att räkna miles. Det låter långt i alla fall. Först trodde jag du skulle vandra i NZ, men då tänkte jag förstås på filmen. Förknippar Sagan om Ringen med NZ som om den utspelade sig där. Jag tänkte själv börja med en fem-mil-i-veckan-utmaning, men då räknas cykling och inlines också. Bra idé att ha ett mål fast man rör sig ”på stället”. Jag får tänka ut en plats som jag ”ska till”. /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *