Om alla hundars lika värde

Kan man egentligen gå hem till någon och ringa på och påpeka att deras fastkedjade hund behöver en promenad? Själv har jag som sagt bara tänkt tanken men skulle aldrig tagit det till handling. Det är bara tack vare att jag har en man som är väldigt oblyg och svår att stoppa som kan jag nu svara på den frågan. Ja, man kan.

Han började alltså med dansmormor, som vi ju känner väl. Kanske hjälpte det att hon kände igen Sverker och att vi brukar skjutsa henne till spektakel och bjuda henne på portvin i pauserna. Hon gillar Sverker och måste ju veta att han menar väl.

Han lyckades tydligen kommunicera sitt ärende och fick med sig Bobby på promenad. Oändligt sakta och lite ängsligt och med viss möda gick Bobby sin första promenad på gud vet hur länge. Luktade på allt och kissade på nästan allt. Sedan fick han sitt sår på halsen tvättat och vattenskålen tvättad. Han var jättesnäll! sa Sverker.

Jaja, sa jag, men vad sa dansmormor? Först var hon orolig att Bobby skulle bita Sverker för själv går hon inte nära honom utan käppen. Hon är också noga med att ha halsbandet så tajt som möjligt så han inte kan smita. Hon är nämligen rädd för honom, men lugnade sig när hon såg hur glad och snäll Bobby var med Sverker. Sådär brukar han aldrig vara med någon annan, sa hon. Han brukar var muito ruim mot alla. Hemsk! Muito amigo (mycket kompis) intygade Sverker och försökte övertala henne att inte ha halsbandet så tajt och att kanske klappa honom lite. Sedan gick de alltså ut på promenad, Sverker och Bobby.

Om ni tycker att Bobby ändå inte ser ut att ha farit så illa har ni fel. Visst är han en fin hund men han ser ändå så pass eländig ut att en bil stannade och en man klev ur och erbjöd sin hjälp. Han tittade bekymrat på hunden, konstaterade att den var undernärd och vanskött och behövde vård. När mannen, som också bor i byn och själv har adopterat fyra hundstackare fick höra hur det låg till blev han genast vänligare inställd men var ändå bekymrad och erbjöd sig till och med att betala veterinärkostnader och mat om det nu skulle vara pengar som är problemet.

Så här illa är det ju inte som tur är! Då hade jag nog kontaktat myndigheterna för längesedan.  (GNR)

Blunda inte! Anmäl! säger en förening som värnar om djur och hänvisar till GNR på olika håll i landet. Att överge och vanvårda djur är ett brott.

 

Ibland är det ju faktiskt pengar som är problemet, i alla fall delvis, men Sverker tog inte emot några pengar. Däremot fick han lova att försöka se till att hunden inte fortsätter fara illa, hur han nu ska kunna göra det. Det tog förstås emot att kedja fast Bobby vid hundkojan igen, men det gjorde han alltså. Innan han gick därifrån tvättade han i alla fall Bobbys sår och försökte övertala dansmormor att inte ha halsbandet så tajt och lovade att kan skulle komma och titta till Bobby snart igen.

Du kommer väl tillbaka?

 

Nästa dag gick jag med till dansmormor, ändå lite orolig över hur hon tagit det hela, beredd att medla och släta över, men hon verkade inte alls stött eller sur. Tvärtom verkade hon bara glad över att vi kom! Hon lovade till och med att göra en nyckel åt oss så vi kunde gå in genom grinden och hämta Bobby om hon inte var hemma. Och så skulle hon köpa en sele eller ett mjukare halsband. Hon hade till och med pratat med dottern som inte är lika rädd för Bobby och bett henne komma och bada Bobby så de kunde ta honom till veterinären utan att skämmas. Annars erbjöd vi oss att göra det.

Sedan dess har Bobby fått gå ut och gå flera gånger och är mycket piggare och inte längre så ängslig och långsam.

 

Han är väldigt nyfiken på andra hundar, men försiktig.

Han har också fått komma hem till oss och bada badkar och så har vi bjudit honom på ett och annat skrovmål.

Den sönderskavda halsen. Ni ska slippa bilder på hur han ser ut i rumpan. Det är nog det värsta.

Nybadad och hemma igen.

 

Vad bra, tänker jag. Jag hade tydligen underskattat Sverkers charm. Det var ju inte så farligt, om det nu inte är så att dansmormor och hela hennes släkt (halva byn) ändå tagit illa upp men inte visar det. Vad vet jag?

Nöjd med sin framgång med dansmormor och Bobby tar sig Sverker an nästa fall av djurplågeri, för riktigt nöjd är han inte så länge hans promenad in till byn kantas av kedjade hundar. Nu handlar det inte längre om hundägare vi känner, så då gör Sverker lite research.

”Det är ju värre än Guantánamo!”, säger Sverker. Det säger han till killen som håller i byns fight club, och undrar om han vet vilka de är, de som har den stackars hunden vi går förbi varje dag. Jaså de där, de är mina kusiner, säger han.  ”De är idioter, det är ingen idé att prata med dem!” Vid det här tillfället är jag faktiskt med så jag behöver inte föreställa mig samtalet.

När de pratat ett tag om hur synd det var om hunden visar det sig att de pratar om olika hundar. Olika kusiner faktiskt. Mister Fight Club trodde vi menade en annan hund vid ett annat hus men som av en händelse är han också kusin med de som har hunden vi faktiskt menade. Dessa kusiner är tydligen också idioter. Antagligen har han massor av idiotiska kusiner med fastkedjade hundar.

Han tycker också det är för jäkligt men ”hans mormor skulle gå i taket om han la sig i och sa vad han tyckte”. Det låter lite roligt när det kommer från en kille som är full av tatueringar och muskler och dessutom har boxarhandskar på sig. ”Bry dig inte om dem!” säger han till Sverker och boxar till honom lite lätt. Jag tycker det låter som ett gott råd. Hur ska vi kunna säga till dem om inte deras kusin törs? Men Sverker bryr sig. Han bryr sig om deras hund.

Och så går han förstås dit när jag är på jobbet. Det får ni läsa mer om på söndag. Det är i och för sig långfredag, men inlägget kan ändå inte inte vara dubbelt så långt som vanligt. Nu är det här påskägget fullt.

Glad påsk så länge!

Kommentarer
  1. Pingback: Om alla hundars lika värde (fortsättning) – Bortugal

  2. Hoppas att Bobby nu kan få en drägligare tillvaro! Jag blir också glad av att läsa om Dansmormor, att hon inte är blasé utan att det varit andra saker som varit orsaken. Även om det inte förlåter, egentligen. Men om hon nu genomför det hon sagt och verkligen bättrar sig, jättebra!

    Ser fram emot nästa inlägg! Spännande!

    Heja Sverker! Han är värd extra godis i sitt ägg i år!

  3. Tack för ett mycket fint påskägg!

    Precis vad jag ville höra. Sverker får gärna göra utflykter lite längre om han vill och har tid. I vår by har vi en del stackare, men de flesta är faktiskt lösa på inhägnade tomter eller eller hundgårdar.
    Hoppas att han lyckas rädda flera stackars hundar.
    Såg föresten en lite kul notis i Instagram idag. Har ni tänkt på att Gud har gett sitt namn till engelska och amerikanska hundar? Vad blir God baklänges? 🙂
    Ha en bra och trevlig påskhelg!

    Urmas i Correeira

    • Roligt att Sverkers påhitt inte bara gläder hundarna! Han har nog fullt upp med de vi har inom gångavstånd faktiskt, men han gör vad han kan. När de är lösa på tomten kan de i alla fall skutta runt lite och har lite frihet.
      Det är otroligt vilken glädje och vilket sällskap man har av en hund. Synd att inte alla förstår det bara, att hund till och med är ett skällsord (avsiktlig vits) i vissa kulturer. Alla förtjänar inte att ha hund faktiskt! Glad Påsk!

  4. Ni är så duktiga! Jag kan heller inte vara tyst när jag ser en vovve lida. Detta med kedja o koja även på kalla nätter ör helt oacceptabelt men lagen är inte glasklar så många klarar sig . Men den ni hjälper hade troligtvis blivit omhändertagen. Har ju en som låg i rätten över ett år . Benknotorna stack ut ur rumpan mat max 2 gång i veckan . Pittbull säger de men är en American Staffordshire terrier som ju bara ser farliga ut men som ör snälla och fantastiska hundar . Heja Sverker som vågar det andra hellre tittar bort för !

    • Jag vet inte om den hade blivit omhändertagen faktiskt. Det är ju fullt på härbärget, så hon hade nog bara fått en tillrättavisning och återbesök. Den här har i alla fall en koja, det är det inte alla som har heller. Men så onödigt med kedjan, hon har den bara för att hon är rädd att den ska hoppa på någon, (typ henne), eller smita. Undrar om hon skulle sakna honom om han smet? /Åsa

      • Förra året försökte vi här på gatan att få en stackars vilsen och övergiven, med halsband, liten hund omhändertagen av Câmaran. Men det var en strid, de har inte plats och nu får de heller inte avliva de hundar som inte är lämpliga för adoption. Alla andra hundstall och organisationer hade också fullt. Med stark påtryckning från min stridiga unga granne så tog de hand om honom till slut ändå.

        • Ja det går ju inte för sig att det inte är någons ansvar. Det verkar vara tvärstopp för avlivning här, men vilket liv ár det om man är sjuk och inte har någon som kan ta hand om en? Eller att leva fastkedjad? Jag vet inte vad som är bäst alltid men onödigt lidande tycker jag dka undvikas. Helst avhjälpas, men vems ansvar är då det egentligen? Inte helt lätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *