När världen stod i brand

Jag vet inte hur det känns att behöva lämna mitt hus och inte veta om jag ska få se det igen.

 

Så skrev jag i ett inlägg för inte så längesedan apropå hur ofta och hur mycket det brinner i Portugal. Nu vet jag, för i lördags var det vår tur att drabbas. I lördags var det vårt hörn av världen som stod i lågor.

Nu vet jag hur fort det går. Ena stunden sitter man i godan ro i soffan och halvsover vid vinglaset och lördagsfilmen och i nästa hör man sirenerna. Nu är vi i och för sig ganska vana vid sirener, men jag kollar alltid på ocorrênciasativas.pt, fogos.pt eller på Protecão Civils hemsida för att få veta vad det är som händer. Ibland är det en olycka och ibland brinner det någonstans men inte alltför nära och brandkåren är ju alltid på plats på nolltid och släcker.

Det är bara det att den här gången brinner det faktiskt bara tre kilometer från oss, på toppen av berget bakom byn. Dessutom verkar sirenernas tjutande inte ha någon ände och jag ser ju på dataskärmen att antalet aktiva brandmän och fordon på plats ökar. Det är både betryggande och oroväckande.

Branden ska ha startat vid halvelvatiden och nu har den passerat midnatt med god marginal och helst av allt vill vi bara gå och lägga oss. Barnen sover redan sedan länge och den där kalla nordanvinden inbjuder verkligen inte till något annat än att stanna inomhus och krypa ned under täcket. Ändå klär vi på oss och går ut. Jag i mysbyxor med gällivarehäng, en täckjacka över en gammal sunkig sovT-shirt och uggstövlar på fötterna. Inte kan jag veta att det är klädd så jag ska lämna hemmet en stund senare utan att ens ha varit tillbaka in i huset, och inte komma tillbaka förrän nästa dag.

Vi stretar oss upp till stora vägen i motvind för att kanske eventuellt få en glimt av något där på bergstoppen och möts av en chock. Vi bländas av blåljus och bakom alla fordon står hela bergssidan i lågor och vägen är blockerad vid utfarten från byn och bara en strid ström av ylande brandbilar släpps igenom. Det är en skräckinjagande syn, och inte blir det bättre av den tjutande vinden och brandlukten.

 

 

Det är nu man får veta hur man reagerar i en sådan här situation, nämligen att man inte alls är så handlingskraftig, klartänkt och hjältemodig som man skulle vilja vara utan mest irrar runt. Jag får skylla på att jag hade druckit tre glas vin och att jag ju har en Sverker som faktiskt var allt det där som jag inte var och gjorde allt det där som jag inte gjorde.

Det var han som gick hem och väckte barnen och satte dem i bilen, plockade ihop det allra nödvändigaste som tydligen var ett par filtar, en dunk vatten, passen, viktiga pärmen och datorn, en påse kattmat samt alla husdjur han kunde hitta. Två av katterna var ute på vift men när gammelkatten och hunden och barnen satt i bilen började han springa runt och väcka grannar. Jag kan bara hoppas att jag hade gjort allt det där om jag inte vetat att han skulle göra det.

Vad gjorde jag under tiden? Jag lekte reporter kan man säga. I alla fall till att börja med. Jag fotade och filmade och gick runt och pratade med folk. Jag tänkte nog att det inte skulle bli värre än förra gången, men till slut började hela allvaret gå upp för mig också.

Elden har kommit närmare!

 

Vi var flera som samlades i slutet av gatan, precis som vi gjorde förra gången det brann. Flera av ”byhövdingarna” som jag kallar de lite fyrkantiga stora männen som verkar vara morbror eller farbror till alla i byn och alltid är med och ordnar allt kom farande på sina vespor för att se hur illa det var. Jag hörde någon av dem ropa något om Pedrógão i samma mening som en svordom vid åsynen som mötte honom i slutet av vår gata och jag rös. Pedrógão var platsen för den hemska branden som tog 64 människoliv förra sommaren.

Jag stod helt mållös och såg hur de nästan släpade den gråtande lilla morfarsgubben ur huset längst ned på vår gata, hur sonen kramade om honom och tröstade honom och sa att allt skulle bli bra innan han stoppade in de gråtande gamlingarna och barnen i bilen och körde iväg. I backspegeln kunde han väl se samma sak som jag, att elden kom allt närmare, att den redan var farligt nära. Nu brann inte bara bergssidan på andra sidan vägen utan också kullarna mellan oss och havet.

Tanten från ett av husen ovanför oss var helt vit i ansiktet och rösten darrade när hon sa att hon inte vågade tänka på var detta skulle sluta. Hennes son var en av de frivilliga brandmännen som kämpade mot elden och deras hus var också ett av dem som låg allra närmast eldfronten som nu närmade sig byn med stormsteg. Nästan bokstavligen med stormsteg eftersom vinden tilltog med kraftiga kastvindar som på tevenyheterna sedan skulle beskrivas som cyklonartade.

Vid det här laget var Guarda Nacional och brandmän på plats på vår gata både i fordon och till fots och gick omkring och pratade i sprakande walkie-talkies. Blicken jag fick av Guarda Nacionalmannen när jag hejdade honom och frågade om vi skulle ge oss av gav mig redan svaret. ”Är du helt dum i huvudet? Vad fan tror du?” sade den tydligt. SIM! RÁPIDO! sade hans röst, och den menade allvar. Då sprang jag hemåt.

I bilen satt barnen snällt och väntade och det var när jag kom tillbaka som Sverker började väcka grannar och leta en sista gång efter bortsprungna katter och hämta lite kläder till barnen så de slapp åka iväg i bara underkläder. Själv höll jag mig kvar vid barnen i bilen.

Från vår parkering

Från vår gata

 

Tanten med tjocka katten var svårväckt men till slut var hon ute på gatan i bara nattlinnet, yrvaken och lite irriterad över att ha blivit väckt. Hon skulle inte ge sig av förrän de släpade iväg henne, sa hon. Det nyinflyttade engelska paret var ännu mer svårväckta. Där fick han klättra över en mur och banka på alla fönster och skrika innan de vaknade och de undrade vad sjutton som stod på.

Sedan åkte vi. ”Vänder vinden nu är det kört!” sa Sverker och det var inte svårt att tro med tanke på med vilken hastighet elden hade spritt sig från bergstoppen över hela bergssidan och ända ned till havet. Handväskan hade jag glömt och mina mediciner också, men nu vände vi inte tillbaka.

Här står Sverker och ropar att jag för h-e ska hoppa in i bilen och sluta fota!

 

Någon nytta hade jag i alla fall gjort. Det är ju jag som är kommunikationsansvarig i vår familj, och via mobilen hade jag livesänt från vår gata (videon ovan), svarat på meddelanden från höger och vänster om läget i vårt brinnande hörn av världen. Jag blev alldeles tårögd av all omtanke som plingade i mobilen och när jag nu stod inför faktum att vi skulle evakueras tackade jag tacksamt ja till erbjudande om någonstans att ta vägen.

Vi körde sakta igenom byns centrum som också var fullt av blåljus och folk på gatorna och jag hann tänka att kanske skulle man vara kvar, hålla ihop och hjälpas åt i det här läget. Det var ju det som var lärdomen av Pedrógão. Det var bland de som gav sig av som offren var flest. Det var på vägarna det var farligast.

Den väg vi skulle ta kändes dock säker och en gillestuga som rymde både oss och husdjuren väntade på oss hos en väninna. Där stod hon vid vägen och vinkade in oss, tog fram filtar och kuddar och mjölk. Mjölk måste vi dricka, det var bra mot röken!

 

Barnen och Sverker gick och la sig och somnade konstigt nog som stockar men jag var vaken nästan hela natten. På vägen utanför huset där vi hade inkvarterats passerade fortfarande brandbilar i riktning mot vår by då förstärkning hade tillkallats från andra delar av landet.

På berget ovanför byn liknade eldfronten en upplyst skidbacke som avancerade allt närmare byns centrum och österut mot den del av berget som är bevuxet av en tät och urgammal skog som når ända till Sintra, och där det ligger hus ända in vid skogsbrynet och en bit in i skogen. Måtte elden inte nå dit!

Åt vårt håll av byn vågade jag knappt titta men jag kunde förstås inte låta bli, och det såg inte hoppfullt ut.

Kanske borde vi ha flytt längre bort?

 

Kanske var det ändå inte förrän jag såg livesändningarna från teve direkt från vår gata som jag förstod att det var på riktigt. Som om jag trott att jag var med i en film tills jag satt i en främmande soffa och såg brandmännen kämpa för att hindra att elden nådde husen på vår gata och hörde grannar intervjuas live på min väninnas platteve.

Se hur det såg ut här: (video att klicka på i artikeln)

Där stod teveankaret som i ett brinnande inferno och sa att branden var utom kontroll och nu hade nått bebyggelse och att tre byar, däribland vårt lilla ”kvarter” hade evakuerats och att brandmännen nu kämpade under fruktansvärda förhållanden. Bakom honom ett ylande inferno, svetslågor och kvastar av flammor och gnistor innan han blev tvungen att ge sig av därifrån till ett säkrare ställe att rapportera ifrån.

Det blev på andra sidan kullen, och därifrån kunde man äntligen se vårt hus. Där stod det, helt oskadat, klockan halv sex på morgonen med lyset på i nästan alla rum och vid närmare eftertanke antagligen med en massa fönster öppna och bara några enstaka hus från lågorna, men ändå. Det stod kvar!

Faran var långt ifrån över, kanske var vi inte ens säkra här, men ändå gick jag och la mig en stund intill barnen och somnade till en timme utan att veta hur världen skulle se ut när jag vaknade igen.

Kommentarer
  1. Pingback: Djävulens andedräkt – Di Caprio gör dokumentär om dödsbranden – Bortugal

  2. Pingback: Att skriva ikapp – Bortugal

  3. Hej Åsa o gott folk.
    ”Geo engineerxx fire för implementering av NWx”.
    Därav de hemska virvel/turbin vindar som når astronomiska hastigheter, parallet med det pyrotekniska. Löpeld.
    Portugiserna ska kuvas!
    Det är samma metod som användes i Pedrogäo och Leiria. Leiria, kontinuitets skogen planterade på XIV- talet av don Fernando, jordbrukaren, för att hindra sanddynorna o de maritima/ havsvindarna. Interiören kommer att torka upp ännu mera.
    Port folket ska tvingas att bortspola sin stolthet över att ha varit de Stora Sjöfararna, Vasco da Gama ska mer eller mindre bort ur skolböckerna.
    Den stora, skrämda, kuvade massan..eftersträvas
    Det räcker så.
    Så underbart att Sverker hade sinnesnärvaro , att ni är vid god hälsa o huset står kvar
    Varma hälsningar

  4. Pingback: Efter branden – Bortugal

  5. Vilken gastkramande läsning. Vi upplevde också brand i grannbyn förra hösten och vågade inte gå till sängs. Men denna var inte tillnärmelsevis så nära och otäck som det ni fick uppleva.
    Och som du skriver oförklarligt att just Portugal har dessa bränder i så hög utsträckning. Självtändande eukalyptus, en förklaring samt rapporter om anlagda bränder men ändå.
    Skönt att höra att allt gick bra denna gång och Sverker önskar man gick att kopiera i fler exemplar ?. Fast du hade säkerligenø fixat det hela på ett föredömligt sätt också

    • Ja, alla borde ha en Sverker i sådana situationer faktiskt. Men till mitt försvar: om man har en Sverker behöver man inte vara en! ? Nu har jag lovordat Sverker i så många inlägg att jag snart måste skriva ett inlägg om saker som jag är bra på och gör men inte han om jag inte ska framstå som helt underlägsen! ?
      Självantänd eucalyptus var det inte fråga om denna gång ”tyvärr”! Ofta startar bränderna konstigt nog på natten…
      Att branden var anlagd tycker jag var det allra värsta, särkilt som det hade kunnat gå riktigt illa!

  6. Vilken fruktansvärt skrämmande upplevelse! Så skönt att höra att det inte gick riktigt illa för någon den här gången, men otäckt om det är någon som verkligen har tänt på med vett och vilja. Hoppas ni mår bra! Är branden under kontroll nu?

    • Alla klarade sig denna gång som tur var och ja det var en anlagd brand, vilket gör det så mycket hemskare. Nu är branden släckt och vi mår bra. /Åsa

  7. Skrämmande men vacker beskrivning! Jag är som du, tycker att jag är rätt bra att rodda med saker och situationer till vardags men hittar inte handlngskraft i krissituationer utan blir ofta stående, lite som du. Sedan är det väl säkert så att du visste att Sverker skulle fixa och dona och därför kunde du ägna dig åt kommunikation och dokumentering – även det är ju viktigt! Hoppas att barnen inte blev för uppskärrade och att alla katter kom på plats! Samt att ni alla mår bra, under omständighererna. Kan tänka mig att det är ett lokalt trauma som bearbetas kollektivt, som så ofta här i Portugal, jag tänker pa alla dessa samtal i butikerna, postkontoret, skolan, i grannskapen. Stort tack för ditt, som alltid, ömsinta och humoristiska (trots allt!) reportage! Kram fran Lisboa

    • Konstigt nog blev barnen inte speciellt uppskärrade. Sverker som väckte dem sa att de bara gick och satte sig i bilen och väntade, och sedan påpekade de att de kanske skulle behöva kläder innan vi åkte. Kanske för att ingen av oss var hysterisk och kanske för att de är barn som gillar äventyr. Jag tror de såg det som ett äventyr. De var lite oroliga för katterna men vi sa att de nog inte ville åka iväg och så var det bra med det.
      Det finns absolut ett stort behov av att prata om det här i byn, att bearbeta det tillsammans som du säger. Sedan branden är det fler och längre pratstunder än någonsin när man går in till byn.

      Tack för fina ord om mitt inlägg! Kram!/Åsa

  8. Jag har läst ditt enormt fina men tillika skrämmande inlägg. Så skönt att allt slutade väl för er skull men jag förstår att det var mardröm att vara i utkanten av elden.
    Eld är bra men hemsk om den tar sig vägar den inte ska. Hoppas att ni slipper det här nu; att ingen ”dåre” tänder på igen. Fy tusan för sådana människor.

    • Ja det ska jag göra! Så här i efterhand kan jag tänka att jag ju faktiskt kunde ha valt att framställa mig själv i lite bättre dager… ;)/Åsa

  9. Fy vad hemskt, detta är verkligen på riktigt. Bra att du skriver om det så man kan sätta sig in i och ta lärdomar. Å Sverker är fantastisk han, vilken hjälte.
    Vh Christian

    • Ja. Dessutom kom han ihåg att koppla ur gasflaskan! Det hade jag aldrig tänkt på även om jag kanske hade fått ihop det andra om jag skärpt mig. /Åsa

  10. Satt med hjärtat i halsgropen och läste ditt inlägg, tittade på filmen, kände hur skräcken i mig växte. Brand är bland det värsta man kan drabbas av, tror jag.

    Precis som du så trodde jag att jag är handlingskraftig i nödsituationer – jag som ”kan allt och är så duktig” – men jag blir helt nollställd! Det blir blankt och jag irrar bara runt. Och tur att jag också har ”en Sverker” som vet precis vad som ska göras.

    Snälla Åsa, låt det inte gå för långt innan du berättar vidare. Förstår så klart att du har mycket på olika sätt och ännu värre
    är det väl nu men vi vill så gärna veta mer.

    Så skönt att ni alla mår bra, i alla fall. Det är ju det viktigaste.

  11. Åh fy sjutton. Jag är livrädd för bränder. Sån tur ändå, att allt gick bra. Är ni hemma igen? Hur är det med de andra katterna, har de kommit hem? /Lindan

  12. Åh, Åsa! Jag var inte hemma! Gerry ringde och sa att det brann och att det inte var någon ide för mig att försöka ta mig hem. Sedan ringde han och berättade att det var nära er. Inte förrän jag äntligen kom hem på måndag morgon, förstod jag allvaret! Våra gröna ”berg” var kolsvarta!
    Gerry var på jobbet och på köksbordet låg två pass! Tänk om våra hus brunnit ner!?
    Nu är vi väl ”säkra”!? Det finns väl inget mer som kan brinna här? Skulle vara eukalyptusträden och skogen på andra sidan gata då. Tio meter från vårt hus. Men de är naturskyddsområde!! Kram

    • Ja helt otroligt att ingen kom till allvarlig skada. Tjugo personer fick lättare skador, mest brandmän, men det hade lika gänra kunna t gå riktigt illa för någon.

    • Ja. Det var tur att det inte blev värre! Tack och lov har Portugal en fantastisk beredskap för sådana här situationer (utom när det går snett) /Åsa

  13. Usch så obehagligt. Varför är de så vårdslösa i Portugal? Hoppas ni orkar resa tillbaka till huset, när allt är svart runt er

    • Ja. Särskilt med fjolårets bränder i minne, som krävde över hundra liv sammanlagt. Man tror ju inte det ska hända, men det hände ju dem. hade vinden vänt hade byn nog inte gått att rädda. /Åsa

  14. Man har svårt att hitta ord när en katastrof inträffar. Det som ev händer med hus och hem går att reparera på ett eller annat sätt. Det som är huvudsaken är att ni är välbehållna och utom fara.

    • Ja det blev bara ett ordentligt skrämskott och stora fula sår i landskapet men ingen blev allvarligt skadad den här gången och byn är oskadd tack och lov. /Åsa

    • Ja det slutade väl denna gång men det måste ju få ett stopp på bränderna i Portugal! Klimatkrisen spelar in då det var extremt torrt i naturen men branden var anlagd. /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *