När murarna inte är tillräckligt höga

Det här med grannar har ju en ganska stor betydelse för hur man trivs där man bor.  Man borde nästan gå runt och bekanta sig med sina potentiella nya grannar innan man köper hus och flyttar in, men det gör man ju sällan. Man köper ju oftast grisen i säcken vad gäller grannsämjan. Man får dem på köpet, trevliga människor som ger en hälsotips, tanter som kommer över med citroner, kålhuvuden och kattungar lika väl som angivare, kattkokare, snorungar och annat löst folk och då är det ju bra om huset har murar så man i alla fall håller dem på visst avstånd och får ett visst privatliv. Många portugisiska hus och trädgårdar omgärdas av murar. Ibland är de bara inte tillräckligt höga.

Här håller Sverker på att förstärka murarna med natursten. Kanske måste de höjas också på sina håll?

 

Om det nu är så att grannarna trotsar murarna och kommer klängandes över dem är det ju trevligare om de är små solbrända pojkar som har med sig påskägg och blombuketter och vill leka med våra döttrar än om det är missunnsamma surgubbar som fotograferar Sverkers renoveringsprojekt och anmäler oss till kommunen. Här i Bortugal har vi råkat ur för både och olika väderstreck.

Norr om oss bor grannen som startade åskmolnshistorien som förhoppningsvis slutar med att molnen skingras och i öster om oss inleddes en söt solskenshistoria. Tyvärr slutade den inte lyckligt, historien om de fyra pojkarna i solblekta kalufser, alla med namn som började på M, som då och då befolkade grannens trädgård. Den som vi först trodde tillhörde ett äldre par tills det visade sig att de bara skötte trädgården åt familjen med våning i Lissabon som alltså hade grannhuset som fritidshus.

Vi har ganska liten trädgård och ingen trädgårdsmästare men är glada ändå.

 

 

 

Den första sommaren var det bara nyfikna blickar, ett och annat Hello och någon gång en boll som kastades fram och tillbaka över muren. Den där första sommaren konstaterades också att man inte hade något gemensamt språk så man fick nöja sig med vinkningar och bollar. Lite blyg var man visst också, på sina håll.

Nästa sommar däremot var det som att muren inte fanns. Det klängdes över den åt bägge håll. Solbrända pojkar med namn på M i solblekta kalufser ropade våra döttrars namn från sin trädgård ena dagen och fyllde vår pool nästa dag. Barn med namn som började på M bar runt på våra katter och satt i vår soffa när de inte var i Lissabon.

Ibland lekte de allihopa men mest såg vi av Näst minsta M som den där sista sommaren kom klättrandes över vår mur det första han gjorde så fort de parkerat vid huset. Det var Frida han viskade högt eller ropade tyst på, och så slank de iväg på äventyr, de två. Lika solbrända, med lika gyllene kalufser och lika barfota.

Jag minns den där bilden jag aldrig tog, av näst minste M och Frida när de i gick barfota i gränden hand i hand, flankerade av både hunden och katt i ett sken av glödande kvällssol. Jag hade inte kameran med mig, men bilden har etsat sig fast i mitt mammaminne. Näst minste M hade plockat en bukett blommor till Frida och de stannade till för att dela på en rågad näve björnbär som Frida höll i sin kupade hand, allt i ett gyllene ljus som såg ut att stråla ut från deras solblekta små huvuden. En nästan löjligt perfekt bild av ett lyckligt barndomsminne, av en vänskap som jag önskade skulle få vara för evigt men som jag nog redan visste inte skulle göra det. Det där kommer att sluta illa, tänkte jag. Dels för att jag visste att grannarnas ”sommarhus” var till salu, men också för att det sällan slutar lyckligt när man är tio elva år.

 

Men björnbär har jag fotat. Amoras, som i Amor, med taggar och allt.

 

Kanske var det lika bra att de sålde huset efter den sommaren för efter Näst minste M:s kärleksförklaring blev det lite spänt vid muren. Två små hjärtan hann brista redan innan huset blev sålt och Lissabonfamiljen vinkade hejdå. Ett litet pojkhjärta för att kärleken inte var besvarad på det romantiska viset och ett litet flickhjärta för att en vacker vänskap gick förlorad. En liten sårad pojke som aldrig mer klättrade över muren och en liten ledsen flicka som hade förlorat en vän och insett att livet kanske var mer komplicerat än det borde vara.

Slutet på en historia blir ibland början på nästa, särskilt om det är en historia om hus som byter ägare. Någon som flyttar ut och någon som flyttar in. Jag är spänd på hur den ska fortsätta, historien om vår nya granne österut efter att den nu började på sämsta möjliga vis med att jag en dag helt oväntat fick syn på honom där han plötsligt stod i sin nya trädgård som varit tom och övergiven sedan i höstas och tittade över muren som vetter mot oss. Jag såg bara hans huvud, men han såg minsann hela mig där jag stod och gjorde någon sorts halvhjärtad yogaövning vid poolen.

Det hade inte alls behövt bli så pinsamt om det inte hade varit så att jag var spritt språngande naken.

Fler inlägg om grannar här. 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Mjölkstockning – Bortugal

  2. Åsaa, precis när jag kände också med hela mitt mammahjärta den där speciella sorgen när ens barn stöter på livets oumbärliga svårigheter, så berättar du detta!! Fick mig sätta kaffet i halsen av skratt medan jag smygläste på jobbet i kontorlandskapet:)) Tack att du bjuder på dig själv, dina vänner är lyckliga att ha dig som en vän!
    Läste förresten en artikel att det kommer flera portugisiska tandläkare pga bristen i Sverige och tänkte på dina elever. Tror du skrev någon gång att du hade tandläkare bland dem…
    Önskar er en fin sommar!

  3. Pingback: Bortugal | Vi måste tala om vädret

  4. Underbart, Åsa! Helt och totalt underbart! Du skulle haft en (övervaknings-)kamera som fotade grannen. Såg han skrämd eller belåten ut? 😀

    Och stackars dotter! Men hon är ung, hon har många portugisiska hjärtan kvar att fånga!

    • Glömde bort att skriva att er trappa där är så otroligt fin!

      Och det lustiga är att jag och mannen min pratade just om att i Spanien är alla – ja, mer eller mindre – villor omgärdade av höga murar medan vi i Sverige har staket eller häckar (nu pratar jag växter, inte det du visade din granne). Undrar hur det kommer sig?

      • Jag tror inte man får bygga murar i Sverige hur som helst faktiskt. Plus att det antagligen är rätt dyrt att bygga murar. Det blir mer staket, som ju inte ger något privatliv alls, och så kan man ju plantera häckar som sagt!/Åsa

    • Han såg ganska chockad ut faktiskt! Munnen var öppen, ögonen stora och runda. Sedan försvann han, utan att hälsa fast jag sa Bom dia! /Åsa

  5. Ja, vad ska man säga 🙂
    Vet hela byn nu, eller känner inte grannen alla i byn!?
    Om det hade hänt i vår by på Rhodos, hade det varit ett samtalsämne LÄNGE, och dessutom hade historien fått påhittade tillägg.
    Du är verkligen en härlig människa!!!

    • Som tur var är den nya grannen just ny och har inga kontakter i byn. Han är inte heller portugis. Annars hade nog hela byn vetat att även jag har en rumpa. ?

  6. Åååååh, vilken historia! Jag hade ingen aning om vart den var på väg, och slutet var fullkomligt oväntat! Skickligt skrivet! Det har varit tomt på bloggen ett tag, men den här historian var definitivt värd att vänta på!

  7. Det är lika bra att slå på stort om man ska bli känd som ”Den knasiga utrikiskan” 🙂 Att sätta ribban vid nakenyoga gör att du kanske kan göra va tusan du vill utan att det anses uppseendeväckande, förhoppningsvis.

  8. Haha, man får väl göra som man vill i sin egen trädgård? Min fasters man i Portugal var så trött på alla grannar som tittade in på deras gård, så en dag tog han av sig alla kläder och dök i poolen alldeles naken! Efter det var persiennerna alltid neddragna hos grannarna.

  9. Haha, underbart och så lätt hänt! Jag menar dig och grannen, inte de tvås krossade hjärtan. Det var mer hjärtskärande men också livets gång. Jag tror det blir en perfekt start för er grannsämja!

    • Ja lite sorgligt att den lilla sagan tog slut men när det nu blev så komplicerat kanske det var lika bra att de flyttade. Vi tänker i alla fall bo kvar och nu har vi ju inget att dölja för den nye grannen så …

  10. Hej hej,
    Ja nu brukar jag inte skriva några kommentarer utan läser bara denna trevliga bloggen med stor förtjusning men nu måste jag ju ställa frågan….
    Varför i allasina dagar går man ut i trädgården och dessutom gör yogaövningar spritt språngande naken??

    • Det kan man undra, Marie. Jag undrade själv faktiskt när jag stod där. Det är inget jag brukar göra men inte brukar jag väl ha baddräkt på varje gång jag tar ett dopp i poolen heller. Nu har ju grannhuset stått tomt bra länge och så hade jag nyss kommit från en löprunda och tagit ett dopp i poolen och kände tydligt att jag borde ha stretchat lite också. Inga konstigheter egentligen om man inte har publik vill säga..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *