Med nattåg från Lissabon tur och retur

Nu är vi hemma någorlunda välbehållna efter vårt tågäventyr, dottern och jag. Det gick i stort sett som på räls skulle man kunna säga. Det gick ju faktiskt på räls hela vägen från ett soligt Lissabon till ett mulet och grått Hendaye. Och tillbaka. Det är alltså fullt möjligt att lämna vårt kära Portugal i slutet av ena dagen, susa snarkandes (i bästa fall) tvärs över den iberiska halvön, vakna någonstans i Spanien och kliva av i ett regnigt Frankrike.

Det kan man alltså göra om man mot all förmodan skulle ha tröttnat på soliga leende Lissabon eller har någon annan bra anledning, för jag tycker att man behöver goda skäl. De vanliga skälen att ”Det är skönt att komma bort en sväng”, eller ”Det är alltid kul att se någon nytt” finns inte för mig sedan vi hittade hem i Bortugal, men nu hade jag en bra anledning. Den allra bästa.

 

Här utanför Santa Apolonia där vi skulle ta nattåget som avgick 21.25 och skulle ta oss till det franska Baskien.

Inne på stationen. Frida full av förväntan och förhoppningar och jag fast besluten att infria dem.

Vårt tåg är redan inne och Frida är ivrig att få kliva ombord.

 

För henne åker jag gladeligen till tågets slutstation, om det så är Baskien, landet som inte är. En ganska illvillig trakt som inte vill tillhöra varken Spanien eller Frankrike och som jag har ett horn i sidan till sedan 1993 när jag pluggade spanska där. Delvis på grund av det eviga regnandet men allra mest för människorna.

 

Mycket riktigt lovar prognosen regn just de två dagar vi ska vara där. ”Det gör inget mamma, bara vi är tillsammans!” säger den lilla varelsen som är för bra för att vara sann.

 

 

Japp. Vädret var som jag mindes det när vi kom fram.

 

Jag kanske inte kunde sätta fingret på vad det var som fick mig att vantrivas och längta bort från San Sebástian/Donostia i Spanien/Baskien när jag bodde där, men med fem år i Portugal i bagaget som facit vet jag. Van som jag nu är vid att folk är vänliga, tålmodiga, hjälpsamma och med att leenden besvaras var kontrasten slående.

Nu är jag så bortskämd med portugisisk värme att frånvaron av vänlighet och leenden kändes som en örfil. Och på tåget norrut mindes jag. Jag mindes inte ett leende, inte ett vänligt ord vare sig på baskiska eller castellano under de månader jag bodde i det förbaskade Spanien/Baskien.

Redan när vi vaknade någonstans i Spanien och gick för att äta frukost var vi definitivt i ett annat land. Ingen vid bardisken besvarar det Bom dia som är obligatoriskt i Portugal och inte heller Buenos dias eller Bon Jour besvaras med något annat än tystnad. Alla tittar på mig och ingen besvarar mitt leende. Mannen bakom disken är redan otålig. Ska vi ha något eller inte?

Ja vi ska ha frukost, men där vi kommer ifrån hälsar man först. Annars tycker folk att man är otrevlig.

 

Dessutom fick vi inte bara en utan flera läspande utskällningar av den spanska tågvärdinnan som vi fick emot oss redan från början bara för att vi tagit oss friheten att ockupera bägge överslafarna fast en av oss egentligen skulle ha en underslaf. Hur skulle hon kunna göra sitt jobb om folk lade sig där de ville och inte där de skulle? Jag bad tusen gånger om ursäkt men hon fortsatte att smattra på, ilsket läspande om det hela och varje gång hon kom förbi passade hon på att sätta oss på plats igen. I restaurangvagnen dök hon upp igen och gav oss en ny omgång, som om jag inte redan sagt både Perdon, Lo siento mucho, Desculpa och I’m sorry.

Pax för att sova däruppe! Mamma kan du också sova däruppe?

 

Vi fick sedan sällskap av två damer som klev på i Coimbra. De tog gärna underslaferna. Alla var nöjda utom tågvärdinnan.

 

Men ville jag ha ett leende eller ett vänligt ord behövde jag ju bara vända mig till ressällskapet som var det gladaste och goaste man kan tänka sig. Tillsammans skrattade vi åt de sura människorna vid restaurangvagnens bardisk, den ilskna tågvärdinnan och när vi kom fram skrattade vi åt duggregnet. Vi ryckte på axlarna åt restaurangpersonal och receptionister som uppenbarligen hade missat charmkursen varenda en och log i samförstånd oss emellan.

 

Glad hela tiden!

Vädret sken faktiskt upp och blev fint andra dagen, men det är en annan historia.

 

Egentligen var det ju varken Spanien, Frankrike eller Baskien eller umgänge med dess invånare eller sol och bad som var målet med resan utan just resan. Att sova på ett tåg, att vakna någon annanstans. Att upptäcka och skapa minnen tillsammans. Att vara mor och dotter på äventyr.

 

Och det var vi! Och det gjorde vi!

Och så spelade vi mycket UNO

 

Ändå förde den här resan mig också tillbaka i minnet till en tid då jag alltid reste ensam, inte riktigt visste vart jag var på väg och inte hade någon fast punkt att komma tillbaka till. När Frida somnat och jag låg vaken och lyssnade på hur tåget dånade och dunkade fram genom mörkret var jag tacksam över att jag inte längre reser ensam genom livet och säker på att jag aldrig mer kommer att lösa enkel biljett.

 

Kärlek. Framme.

 

Tillbaka till Bortugal skulle vi, och det efter bara två dagar. Två fantastiska dagar som vi fyllde med så mycket att vi inte hade orkat stanna längre och som jag ska berätta om i ett annat inlägg. Det är jobbigt att vara på semester, konstaterade Frida när vi stod och väntade på tåget som skulle ta oss tillbaka. Hungriga var vi också så vi var först på plats i restaurangvagnen där en ilsken liten man bakom bardisken skällde fram att han minsann inte öppnade förrän vid nästa station men sedan motvilligt medgav att det gick för sig att boka plats.

 

Där satt vi på första parkett och såg samma landskap susa förbi som vi ätit frukost till en morgon som kändes som länge sedan efter allt vi upplevt och hunnit med men som var i förrgår.  Fast åt andra hållet.

 

Vi kostade på oss hela menyn som var riktigt prisvärd med förrätt, varmrätt, efterrätt, dryck och kaffe för bara femton Euro. Ganska gott var det också.

 

Tyvärr fick jag inte behålla något av det, men det är en historia som är och förblir mellan mig och toalettsitsen som jag kramade i stort sett hela vägen tillbaka till Lissabon, som om den var det enda som kunde hindra mig från att vändas ut och in eller gå av på mitten. Frida sov vid det laget tack och lov som det barn hon är i sin överslaf, ovetandes om att hennes mamma tillbringade natten dubbelvikt och kallsvettig på den stinkande tågtoaletten. När tågvärden hittade mig ihopsjunken på golvet i gången med frossbrytningar var jag glad att de bytt ut den ilskna spanjorskan mot en vänlig och hjälpsam portugis som inte bara hämtade en flaska vatten, en mugg te, en fanta, servetter och en filt åt mig utan också gjorde det med ett vänligt leende och sedan tittade till mig ett par gånger och frågade bekymrat om jag mådde bättre.

Jag tror jag slutade spy någon gång på småtimmarna när vi passerade den portugisiska gränsen och när vi klev av tåget i Lissabon halv åtta på morgonen var jag fortfarande knäsvag och frusen men den portugisiska solen värmde gott. När vi beställde frukost åt Frida på närmaste café och vi möttes av Bom dia och våra leenden besvarades och Frida blev kallad princesa igen visste jag att vi var hemma igen.

Comments
  1. Pingback: Nästa resa – Bortugal

  2. Hej Åsa! Vi har varit på jorden i flera vändor. Purging, regelung ,(på tyskan med prickar över bokstaven u) reningsprocessen kan vara våldsam, men nodvändigt för att kunna växa vidare /ytterligare på det andliga planet. När du nu är åter hemma med din mänskliga skyddsängeln brevid så kan du ta tag och utvidga ett par gamla drömmar. Allt gott önskas er. Aura

  3. Pingback: Bortugal | På omvägar i bergen

  4. Vilken fin resa ni verkar ha haft, trots sura miner från andra och magsjuka! Inspiration för mig som också har två döttrar jag skulle vilja göra varsin resa med. Hoppas din mage har återhämtat sig!

  5. Vilken underbar resa ändå! Och Frida ser ju så himla glad ut hela tiden, vilket otroligt sött charmtroll!

    Oj, vad länge sedan det var som vi spelade kort kom jag precis på! Undrar … Nä, UNO ligger magasinerad i Sverige. Men vanliga kortlekar har vi så klart.

    Och jodå, visst kan spanjorer vara otrevligt sura. Men de kan också vara väldigt trevligt glada!

    • Ja UNO är ett underskattat kortspel. Kortspel överhuvudtaget kanske är underskattat! Hon var faktiskt glad hela tiden, inte bara på bilderna!
      Jag känner några jättetrevliga spanjorer faktiskt, så jag vet att jag är orättvis! Jag har råkat på någon enstaka sur portugis också men jag ser dem som undantag. Regeln är att man ska vara vänlig. :)/Åsa

  6. Vilken fin slutrad!! Blir nästan lite tårögd.
    Jag har varit i Baskien ett par gånger men aldrig bott där och aldrig reflekterat över att de skulle vara otrevliga. Jag tror säkert att din observation stämmer, jag blev bara lite förvånad.

    • Det var som sagt min upplevelse av det hela, och jag är ju partisk, men jag reagerade starkt på det nu att folk inte besvarade leenden till exempel. Otrevliga är väl att ta i, men trevliga är de inte. Inte jämfört med portugiser! 🙂 /Åsa

  7. Jag upplever en krock varje gång som jag lämnar mitt vänliga Aracena och åkler till Sevilla, en timme bort.

    Fast senaste, och största, krocken var att lämna Spanien och vara i Sverige i drygt tre veckor. Jag har svårt att acceptera svenskars otroligt trista attityg mot barn. Jag har ingen lust att åka tillbaka med Disa till det landet inom den närmsta framtiden, så att säga.

    Det låter som om ni hade en fantastisk resa tilsammans, trots buttra spanjorer, och jag log hela inlägget igenom när jag läste, utom biten om magsjukan.

    • Det kan definitivt vara väldigt lokalt och beroende på sammanhang. Städer är ju sällan vänliga. Är det så med svenskar och barn?! Det minns jag inte! Det måste du skriva om! /Åsa

    • Vi hade en fantastisk resa trots magsjuka och omgivningens sura miner! Vi var glada hela tiden, eller ja, nej inte jag när jag blev sjuk men det är glömt nu! Jag ska berätta mer om allt roligt vi gjorde! Hon är verkligen världens bästa resesällskap! /Åsa

  8. Känner igen det där med sura bemötanden. När vi bodde en längre period på Koh Lanta var vi tvinga att förnya våra visum efter 90 dagar. Vi reste då till Kuala Lumpur över en helg. Vad snopna vi blev över Malaysernas buttra bemötande vart vi än kom. Inga leenden som vi blir bemötta med i Thailand. Så dit åker vi inte mera. Jag brukar också försöka få till några dagar med en dotter i taget. Blir alltid speciellt och de har alla fyra olika saker de vill göra med mig. De är de gångerna vi hinner komma in på djupet i samtalen.

    • Upplevde samma sak faktiskt när vi kom till Malysia från Thailand för att förnya visum. För längesedan! Lustigt att folk är olika! /Åsa

    • Huvudsaken Frida klarade sig.(tänkte på en stackars kille som var sjuk på en lång hemresa och hans stackars mamma):(
      Det var en lyckad resa trots att jag blev dålig, trots en hel del regn och sura basker. Frida var så glad och nöjd och vi hade så kul ihop. Kram!

  9. Låter helt underbart med mor- och dottertid! Minus magsjukan då….fy sjutton. En sån resa vill jag göra med Isabella nu i höst, lite egentid och härliga upplevelser. Låter självklart att de är otrevliga i Baskien med det där vädret, de är nog deprimerade och har fått för lite sol 👍

    Har Frida tandställning nu också, vad de växer fort….

    • Ja hon har haft den hela sommaren utan att klaga! Rekommenderar absolut en mor och dotter-resa! Gärna med tåg! Jag vet inte om det är vädret, i England är ju folk trevliga? /

      • Jo, men britter är ju ett folkslag i sig med sin strikta puritanska uppfostran 😄 Buga, bocka, niga och gå på internat i skoluniform.

        Skulle gärna åka tåg, älskar det, men de senaste åren har jag blivit så vansinnigt åksjuk. Får nog bli bil eller flyg på ett miljöovänligt sätt. Men Orientexpressen lockar!

        • Ja och så är de ganska charmiga och säger Love och Dear och har kul humor. Kanske var det åksjuk jag blev också, jag vet inte. Annars är det ju skönare med tåg än bil tycker jag. Ogillar långa bilresor (allt över en timme;) och flyga.. kommer jag nog inte göra igen om jag inte måste, om jag inte får bråttom någonstans. Har alldeles för mycket miljöpanik. /Åsa

          • Ja klimatångesten är hög här med, vet inte hur det ska gå. Gör en hel del av det som går att påverka, som privatperson, och är med i olika organisationer. Men vill ju så gärna se typ Australien och Nya Zeeland…fast man måste ju prioritera.

          • Ja. Det vore bra om fler tänkte så. Sedan handlar det ju mycket om storpolitik, industri och annat också, sådant som är mer bortom ens påverkan, men låta bli att flyga känns som en liten uppoffring för mig i alla fall, så då gör jag det. /Åsa

    • Min historia är ju förstås vinklad, subjektiv och partisk, Charlotre på Bara Brittiskt. Och lite dragen till sin spets. Klart det finns trevliga människor överallt, men folk är generellt sett vänligare här tycker jag. Folk ler och småpratar gärna med en till skillnad från många andra platser och San Sebastian var nog den minst välkomnande av alla platser (och det är många. Är det sju länder?) jag bott på. Min upplevelse, förstås.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *