Med husbil i Portugal – på hemväg

Allting har en ände och nu var det dags för oss att vända hemåt med äventyrsbilen. Äventyret närmade sig sitt slut. Den sista dagen hade kommit, och nu gällde det bara att ta sig hem på bästa sätt. Vägval och vägskäl. Kringelikroka oss hemåt på okända bergsvägar utan GPS eller köra lite söderut och hitta motorvägen som skulle ta oss hem på 2-3 timmar? Eller ta samma väg tillbaka, längs kusten norrut? Sverker som skulle köra hela vägen fick bestämma och då blev bergen.

west coast campers april 2016 417

Mot bergen!

 

Lite spännande var det att styra kosan rakt in i något som jag inte ens sett på Google Earth, annars brukar jag alltid tjuvtitta där innan vi ska någonstans. Det förstör kanske överraskningseffekten men å andra sidan slipper man kanske besvikelser på det viset. Man vill ju inte köra genom ett industriområde eller ett kalhygge flera timmar om det kan undvikas. På kartan såg det glest ut och jag hade inte hört talas om något sevärt just på denna sträcka, men rakt in i det okända körde vi i alla fall, helt utan förväntningar.

Ännu ett vägskäl. Está bem = Det är bra. Ditåt skulle vi inte, men det blev bra ändå.

 

Man förvånas ibland över vilka platser folk väljer att bo på. Ju längre in i bergen vi kom och ju slingligare vägen var och ju brantare det stupade ned och ju djupare dalarna var, desto mer undrade jag hur de tänkte när de valde att bo just här av alla ställen. Vackert var det, men så otillgängligt.
Så kanske folk tänker när de åker igenom byn jag kommer ifrån också i södra Norrlands inland, men det bor folk där med, där andra bara brukar stanna och köpa korv på vägen till fjällen. Där växer sådana som jag upp i skuggan av granskogen, och här växer andra upp i en dal eller på en sluttning med kullar och tallar och eukalyptusträd så långt ögat kan se. De otillgängligaste boplatserna gick inte ens att fotografera, för det fanns ingen vägkant och vi vågade inte stanna för vi var alltid nära en tvär kurva.

west coast campers april 2016 451

Återplantering av eukalyptus. Enligt fröken Fátima brann det rejält där för två år sedan.

Ett stopp längs vägen vid en källa.

Ett stopp längs vägen vid en källa.

 

En by som kanske inte var så otillgänglig men väldigt hemlig åkte vi förbi två gånger utan att hitta en infart till.  Vi gav upp, men hittade en vägkant där man kunde parkera och klättrade ned till den hemliga bebyggelsen via en smal och brant stig.

west coast campers april 2016 447

Varför de gömt Caldas de Monchique så noggrant vet jag inte, för det var ju en vacker liten by med ett SPA och allt, som ett litet miniatyr-Sintra undangömt i Algarvebergen. Tydligen en gammal kurort.

 

west coast campers april 2016 435

west coast campers april 2016 439

west coast campers april 2016 440

west coast campers april 2016 441

west coast campers april 2016 446

Ett lunchstopp blev det också.

Ett lunchstopp blev det också.

 

Bergen och kurvorna tog slut efter ett par mil och vi kunde pusta ut och ta in ett helt annat landskap. Jag ville förstås stanna i alla byar men fick nöja mig med en till och det råkade bli Santa Clara a Velha, där vi inte såg en kotte någonstans utom på fiket. Där gick vi en så lång promenad som vi tyckte vi hade tid med. Hade vi haft mer tid fanns det längre vandringsleder som såg lockande ut, men nu skulle vi vidare.

 

west coast campers april 2016 462

west coast campers april 2016 464

Det var söndag så allt var stängt

 

west coast campers april 2016 460

Utom fiket

 

west coast campers april 2016 468

Byn hade en alldeles egen badplats.

west coast campers april 2016 473

Här bor folk. Hade du bott här hade du varit hemma nu som jag läste på en skylt i Västerhaninge en gång.

 

west coast campers april 2016 480

 

west coast campers april 2016 476

Tills de dör. . Barnen hade aldrig varit på en portugisisk kyrkogård förut så det tyckte de var spännande. Inte vi heller och vi med.

 

west coast campers april 2016 482

Vandringsleder kring Santa Clara a Velha

 

Så sken solen igenom precis när vi fick syn på en badpöl i vägkanten. Det tog vi som ett tecken från ovan på att det var dags för ett bad.

west coast campers april 2016 496

west coast campers april 2016 490

Alla badade men inte alla fick vara med på bild.

 

west coast campers april 2016 491

 

Så tillbringade vi vår sista dag med campingbilen från West Coast Campers.  Sex timmar tog det nog allt som allt att ta sig hem den vägen med alla stopp, och vi var väldigt nöjda med de timmarna också. Det fanns gott om vackra vyer och annat sevärt längs vägen som vi hade missat om vi tagit motorvägen.

west coast campers april 2016 504

Portugisisk skärgård? Nej, en stor damm.

west coast campers april 2016 501

Får med herde finns fortfarande här.

west coast campers april 2016 500

Och en hund som vaktar sin flock. Getter.

 

Nu fattas det bara ett inlägg om vårt äventyr med campingbilen , det om vad vi hade för oss i Vila Nova de Milfontes, men det får ni vänta lite längre på.

Tidigare inlägg från husbilsäventyret finns här, här, här och här

Tänk vad man kan uppleva på fyra dagar på en så liten bit av kartan. När vi vände hemåt hade vi bara kommit 25 mil söderut, så vi höll oss inom vår 38-milsradie denna gång också, men nästa äventyr blir längre. Något helt annat, åt ett helt annat håll och alldeles snart!

Tusen tack till West Coast Campers för lån av den fantastiska campingbilen!

 

Kommentarer
    • Ja den var härlig, Helena! Vi hann uppleva massor på så kort tid och kort sträcka! Själva campinglivet var halva äventyret! /Åsa

  1. Fint det ser ut! 🙂 När du nämnde eukalyptus fick jag en minnesbild av de goda sockrade eukalyptuspastillerna (dock så stora att man var lite rädd att man skulle sätta dem i halsen och kvävas, haha) som vi köpte på Madeira när jag var typ 14 🙂 Odlas eukalyptus måhända flitigt både i Portugal och på Madeira?

    • Det växer massor av eukalyptus i Portugal i alla fall, Maria. Man skulle kunna plantera i koalabjörnar här! Har just varit ute och cyklat i en eukalytussskog här i närheten. Doftar friskt, men hur man gör halstabletter av dem vet jag inte. Själv minns jag de där små bruna eukalyptuskaramellerna som man fick smälta i varm mjölk och dricka vid förkylning när jag växte upp.

  2. Det ser ut som att ni har haft en riktigt mysig tur och spännande att ni klättrade ner till den där lilla byn ändå. De är nog inte vana vid internationella turister gissar jag på.

  3. Bilden där man fick se ”bergen” var verkligen bra. Sitter själv med google map och det ger inte samma känsla hur det faktiskt kan se ut. (Street view är ju dock häftigt)
    Enligt min kalender är det 9 dagar kvar till min avresa till Portugal. Det är då jag ska få svar på alla mina frågor. Var all hugen sten kommer ifrån? Varför en del hus är målat i blått, en del i orange.
    Borde kanske se över det här med att ha en vettig kamera med sig.

    • Åh då önskar jag dig en härlig semester här i Portugal, Arne! Vi har sett en del stenbrott, men det där med husfärg vet jag inte om det finns något svar på…:) /Åsa

  4. Härliga rapporter från er resa (och man undrar ju var det bär av så snart igen). Jag gillar verkligen bilderna från bergen och att ni inte gav upp när ni inte hittade en infart till byn utan parkerade och klättrade dit 🙂

    • Ja, man får inte ge upp, A-mamman! Det var rätt tomt i byn så det kanske inte ens fanns någon infart, men jag har ju fotat byn så nu vet vi att den fanns i alla fall. Snart nya spännande äventyr som sagt!/Å-mamman

  5. Vi åker eventuellt på ett litet äventyr till Gibraltar och därefter små vita bergsbyar mot Ronda i helgen! Får kolla väderkartan samt om J blir sjuk innan, det är hans tur nu 🙂

    • Åh, Gibraltar och Ronda! Det blir spännande! Ronda har jag varit, för hundra år sedan. Vi gick över till ”fel” sida av ravinen, gick vilse och blev hungriga. Det slutade med att vi åt lunch hemma hos någon soom vi frågat om vägen till restaurante. Det var väldigt gott minns jag (spenat, omelett?) och så höll vi på att missa bussen tillbaka till Marbella. Det var pappa och jag, typ -85.

  6. Jag fick rätt, det blev bergen 🙂
    Så kul att läsa om era äventyr! Ser fram emot kommande inlägg också!
    Norge tycker jag är ett land där många bor otroligt otillgängligt. Vad lever de av? Vill de inte träffa andra människor alls? Men så vackert…

    • Ja klart det blev bergen, Casa Annika! Finns det inte en TV-serie förresten, ”Där man trodde att ingen kunde bo” eller så, om folk i Norge som bor otillgängligt. I Alperna ser man ju också en hel del sånt. Jag kan se en tjusning i det, särskilt om det är vacker natur.

  7. Vilken härlig badsjö!

    Jag tänker väldigt ofta när jag åker genom små byar – oavsett and – att kan man leva här? Här lever de sina liv på precis samma sätt som jag lever mitt där vi bor, antagligen med samma bryderier, glädjeämnen och sorger. Det är en väldigt konstig känsla.

    • Ja visst är det, Emma. Jag gillar att se hur folk bor och fundera över hur de lever och vilka de är. Alla olika liv som pågår samtidigt…(Nu kom jag att tänka på en låttext av Stefan Sundström: ”Man ska få välja var man bor jag tamejfan, några väljer andra sidan stan, några väljer Västra Flemingsberg, andra väljer hus med rosa färg!” Hehe. (Fast den kanske jag dragit förut) /Åsa

  8. Modigt av er att bada !
    Själv är jag en riktig badkruka som inte badar om det inte är 24-25 grader i vattnet och knappt då heller . Så det kan gå år mellan doppen .
    Jag skulle gärna bo i en bergsby jag äskar grönskan bergen och dalarna .
    Alltid lika kul att se dina fina bilder du är duktig på att fota du…

    • Vi har nästan tvångstankar i vår familj: Kan man bada så ska det badas, Annelie! Tack för komplimangen! Jag älskar beröm! /Åsa

Lämna ett svar till Åsa Winald Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *