Lyxproblem och poolparty

Snart är augustimånaden till ända. Augusti har varit en månad med mycket polare i poolen. Det är egentligen moraliskt oförsvarbart överhuvudtaget att ha pool, jag vet, men nu har vi det, och njuter av att kunna dyka i den och svalka oss när vi vill.  Vi är ingalunda de enda som har pool i byn. Det är ju vanligare här att ha pool än i Sverige om man säger så. Om man tittar på google earth är det nästan lika många pooler här som studsmattor i Sverige, i vissa områden i alla fall.

Vårt område är som sagt väldigt blandat. Jag har skrivit lite om det förut. Vi har grannen på ena sidan som egentligen bor i Lissabon, men har ett hus här som är mer än dubbelt så stort som vårt till sommarnöje, och bara är här typ fem helger om året, mest nu i augusti. Annars ser vi mest trädgårdsmästaren skymta där, och hör städerskor som dammsuger och sjunger fado för full hals inför Lissabonfamiljens ankomst och efter att de har åkt. Poolskötaren har de säkert också, men det har vi ingen insyn över. Å andra sidan har vi en granne på andra sidan som städar varhelst hon får för att få det att gå ihop. Längre ner i dalen har vi ett gytter av äldre bebyggelse som någon som var här på besök kallade favelan, och som säkert ger grannen med den arkitektritade euromiljonvillan med minimalistisk inredning och panoramafönster som vetter åt det hållet magsår. Vi pratar med alla och alla pratar med oss, och alla är lika trevliga och glada, vare sig de bor i slott eller koja. Som regel.

Många hus här omgärdas av murar, så även trädgården blir privat och insynsskyddad, vilket ju kan försvåra kontakten grannar emellan, och kan vara lite frustrerande om man är nyfiken. Det är också väldigt skönt förstås, för då får man var i fred och kan hoppa i poolen naken om man vill. Ju lyxigare hus, desto högre murar, som regel. Det fanns faktiskt ett annat hus i området till salu när vi köpte vårt, lite billigare, och lite längre ned i dalen, ett större hus med större och finare trädgård än vår, men utan murar. Huset låg mitt över gatan gyttret där Ana bor. Ana som ropade efter Frida och Jonna varje dag förra sommaren för att hon ville komma och bada. Och leka, men mest bada. Om vi köpt det huset hade vi haft Ana på heltid på någon sida av det glesa staketet kring trädgården känns det som, men nu är det en bit ifrån, och vi har murar. Det har hur som helst varit lugnare på Anafronten den här sommaren, fram tills ganska nyligen. Varför vet jag inte, men det har varit skönt och jag skäms lite för att jag tycker det.

Inte så mycket Ana, men massor av barn har vi haft här ofta flera på en gång och flera av veckans dagar under större delen av sommaren (efter att jag piggat på mig lite), för att vi kan och vill och för det mesta funkar det jättebra och är jättekul. Vi vill ju att barnen ska träffa kamraterna under det långa långa lovet, hålla igång språket och så vidare, helst på våra villkor, när vi bjudit hit dem, när det passar oss, och helst då de barn som leker bra ihop med våra barn så allt blir smidigt. Då sköter sig liksom själva och leker snällt och behöver inte så mycket passning och service. Alla glada och nöjda. Våra barn leker hos andras barn också ibland, men mer sällan, då kompisarnas föräldrar inte har så mycket semester som vi. Många har barnen hos far- eller morföräldar större delen av sommaren, så det är mest dem vi avlastar.

poolare augusti 2015 006 poolare augusti 2015 007 pj party och praia pequena augusti 2015 018 byfest och pj party augusti 187

Vi har till och med haft flera 24-timmarspass, pyjamas- och poolpartyn med som mest åtta som sov över. Det började med lite mindre pyjamaspartyn, med någon eller två tre kompisar som sov över, men när vi var på byfesten råkade vi bjuda några till, varav två råkade vara grannar till Ana, och när Ana fick nys om det hela dök hon också upp. Dilemma. Vi hade bäddat för max antal och köpt pizzor till de vi bjudit och så vidare, och ja, det är så mycket med Ana att det blir som mer än bara ett barn till, så hon fick inte sova över den gången (men komma och bada nästa dag)

 

pj party och praia pequena augusti 2015 008 byfest och pj party augusti 170 byfest och pj party augusti 161 byfest och pj party augusti 189 byfest och pj party augusti 190 byfest och pj party augusti 179

Poolpartyt blev hur lyckat som helst, men nu har Ana fått upp vittringen och står utanför muren och ropar titt som tätt, och gärna när vi redan har andra barn här, och så vill hon gå och hämta sin brorsa så han får bada, och granntjejen, och ibland har granntjejen med sig sin bror och sin kusin, och så har  Lissabonfamiljens pojkar börjat komma över, och plötsligt är det kaos och fullt med barn överallt, barn som inte klarar av stegarna till kojan, som inte ville leka samma lek så det blir konflikter, barn som inte kan simma, som ropar på de andra för full hals eller på mej någonstans ifrån, och var är nu den lille som inte kan simma och jo klart hon också får vara med och oj har du fått en kaktustagg och nej glassen är slut och jag vet inte var du la din bikini och  nej ni får samsas om simglasögonen, och oj är det slut på toapapper och hallå varför klättrar du på hyllorna i vårt skafferi? Efter ett tag får jag nog och skickar hem de som jag inte bjudit från början, så det blir lugnt och skönt igen.

Så nej, jag vill inte ha öppet hus för alla barn hela tiden, och inte heller vill jag ha dilemmat som uppstår kring det hela. När ska jag säga nej? Vi kan ju inte för jämnan ha plus fyra barn utöver de barn vi bjuder hit. Jo, det kan vi faktiskt ha men vi vill inte, så där sitter jag vid min pool innanför murarna och känner mig lite som Sverige (eller EU) med sina gränser. En del av mig vill att alla ska vara välkomna och glada, och en del av mig (uppåt 25%?!) tycker att det kan bli lite för mycket, att jag inte riktigt har koll då och att det blir jobbigt.

Hur många barn har vi idag då? Trädkojan är på andra sidan muren.

Hur många barn har vi idag då?

Loppan har en egen trädkoja

Loppan har en egen trädkoja

 

Alla våra problem är såklart lyxproblem, framförallt i ett globalt perspektiv i en värld där alltfler människor riskerar och mister livet i små gummibåtar och lastbilar för att ta sig över till andra sidan. Antagligen är alla era problem också lyxproblem, men dem vet jag ju inget om. Våra problem i Bortugal kan i alla fall definitivt placeras någonstans på lyxproblemsskalan och väldigt högt upp på lyxproblemsskalan kommer helt klart dilemmat som uppstår när man har egen pool och inte alltid vill dela den med andra. Eller bara med vissa andra och bara ibland, när man känner för det. Men vem vill säga nej, avvisa, skicka hem, och hur ska jag kunna stå för det om jag gör det? Nej du får komma inte innanför våra murar och ta del av vårt välstånd men inte du, för det blir för många att ansvara för, det blir för rörigt då eller glassen räcker inte, eller nej inte du för du är jobbig eller för liten eller kan inte simma eller inte idag för jag vill ha lugn och ro och bada naken i fred. Dilemma. Lyxdilemma helt klart, men ändå. Man måste ju förhålla sig till det, när det är barn på andra sidan muren som vill in.

Det blir ju lite lättare att förhålla sig till dilemmat om man låter bli att göra liknelser med  flyktingpolitik, för då känns det riktigt vidrigt och förresten är det inte samma sak, så jag slutar med det nu och går och tar ett dopp. Imorgon får Ana och gänget komma hit och bada och äta glass. Eller någon annan dag. Eller kanske redan idag, om hon ropar. Det känns inte bra annars.

Comments
  1. Att känna att man inte får klaga på saker när andra har det värre och känna sig otacksam när man som helhet har det galet mycket bättre än många i världen gjorde mig sjuk tillslut. Ingen bra idé alltså men det är en daglig kamp att tillåta sig känna det man känner utan att stänga ute alla underbara ungar som tillför liv, rörelse och lite action i ens liv 🙂
    Hälsningar Linnea i Bayern

  2. Nu har jag läst det tidigare inlägget om Ana och tycker verkligen synd om henne. Om hon har lite extra behov (ADHD-diagnos får ju snart halva Sverige t ex) men inte en familj som förstår eller kan ge henne det hon behöver. En mamma som kanske inte är hemma så mycket eller kramar och pratar och ger uppmärksamhet som den lilla tjejen behöver. Stackare! Därmed inte sagt att du ska ta hand om henne! Jag förstår ditt dilemma, jobbigt att ha barn på besök som inte alls leker bra eller uppför sig som man själv anser önskvärt. Svårt. Men alla de gånger hon redan fått leka, bada, äta, fika hos er finns ju kvar och ni har gjort en insats.

    • Hej A-mamman! Ja hon är ju lite krävande, men jag vet att hon har en bra familj med fin sammanhållning, världens bästa storebröder och föräldrar som älskar henne, men de jobbar ju hela dagarna så hon är mycket hos sin mormor som också är jättego, men hon får väl inte utlopp för all energi där kanske så när hon väl får leka och bada och det är en massa kul på g så slår det över litegrann. Jag är inte orolig för hennes sociala situation, hon är inte vanvårdad eller så. Bara lite jobbigt och krävande. Fast det har blivit bättre sedan förra sommaren, hon har vuxit till sig en del./ Åsa

  3. De ser ut att ha det helt underbart, ungarna! Men jag förstår din känsla!!! Man vill inte säga nej till någon, men ändå vill man ju få vara ifred i sitt eget hem nån gång ibland 😉 Vi hade aldrig sådär många ungar (bodde i en trea utan trädgård osv), men det var ändå hos oss de alltid var! Så det var ändå ofta runt tre killar i vår lägenhet. Alltid hos oss! Ibland följde en av dem med på våra resor runt i Europa också. Det var iofs trevligt och roligt! Men det var aldrig tvärtom…

    • Hej Freedomtravel-Helena! Jag är ju framförallt glad att vi har det så att vi kan ha ungarnas kompisar här. Tycker synd om alla de som jobbar hela sommaren och inte hinner vara med sina barn. Ibland är våra barn hemma hos andra och leker också, och sover över faktiskt också ibland och då känns det väldigt tomt, så hellre fullt hus än tomt, när vi nu har plats och tid. Fast med vissa pauser! Man vill faktiskt vara ifred i sitt eget hem ibland, ja! /Åsa

  4. Det låter som ett härligt barnliv och man kan inte älska alla och framför allt inte jämt, så är det bara. Inte behöver du ha dåligt samvete över det. Jag förstår däremot tanken med att man ju gärna vill lära sina barn att alla ska få vara med och leka.

    Visst har vi lyxproblem, så är det bara, vi lyckligt lottade i lotteriet!

    • Nja, Jenny, det är ju det att jag inte riktigt har det tålamod jag skulle vilja ha, så det alltid var ett enda härligt öppet hus. Jag blir tvungen att säga ifrån ibland och det tycker jag är jobbigt. Men jag försöker i alla fall vara lite härligare än jag är…

  5. Vilket fantastiskt liv, uppväxt era barn får… Vilket hus! Ja, lyxproblem men förstår absolut dig, så svårt med alla barn och även att ansvaret lämnas över på dig…

    Mina föräldrar skämtar ibland om när jag var liten och hur vårat kök var gatans gratiskafe där alla barn gick och hämtade allt från godis, glass till mellanmål. Alltid huset fullt.

    Svårt med barn och vänner, vänner som man själv kanske inte tycker om ens… Eller när vissa inte leker bra ihop flera… Känns som jag är påväg att kliva in i nästa period av föräldraskapet med kompislek. Jag känner själv hur svårt det är att bjuda hem när barnet inte har ett eget rum… Vi får se hur framtiden ser ut!

    Oj, vad dina bilder fick mig längta tillbaka till Spanien.

    • Hej Backstageimammalivet! Ja, barnen tycker det är jättehärligt! Alla barnen! 🙂 Jag också för det mesta, men jag har ett visst kontrollbehov. Jag vill absolut inte lära barnen att bara vissa är välkomna, och försöker att inte vara sådan, för så är det ju inte, utan bara att alla inte är välkomna precis hela tiden, samtidigt, och förresten behöver barnen dagar med lugn och ro också (?) så det är väl bara rimligt att det blir nej ibland. / Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *