Lucka 25: Julafton

En smart sak att göra på julafton om man inte har hunnit eller brytt sig om att julstäda så noga är att vara ute ur huset så länge det elaka och avslöjande dagsljuset skiner in och återvända hem först när man kan tända den förlåtande mysbelysningen och brasan. Man kan använda olika förevändningar som att man måste plocka kottar till brasan eller vad som helst och göra en utflykt av det. Man kan ge sig iväg innan frukost, innan man knappt hunnit vakna till och börjat se sandkornen och hundhåren som har återuppstått på golvet som att man inte hade sopat och våttorkat i förrgår. Eller om det var för tre dagar sedan. Man kan ta med sig kaffe och bolo rei till skogen och stanna där i flera timmar, tills det börjar bli dags för lunch.

 

Man kan bygga koja!

Och plocka medronho från smultronträden

Och äta bolo rei. I den hittade vi en plastkossa och undrade varför. Kanske något i stil med mandeln i gröten?

Fem kassar kottar och pinnar att tända brasan med

 

En annan smart sak att göra på julafton om man inte känner sig inspirerad att ”trolla fram” vare sig ett svenskt eller portugisiskt julbord = tillbringa en halv dag i trängseln på supermercado och halva julafton i köket är att äta på restaurang. Det är ju inget man brukar göra på julen, snarare är det något av ett tabu eller i alla fall ett sorts misslyckande. Det ska ju vara hemlagat och hemrullat och hemgravat och hemsyltat och i hemmets lugna mysiga vrå, men nu råkade jag nästan bokstavligen springa på en annan lugn och mysig vrå dagen före julafton när jag var ute på löprunda.

Eller löprunda är väl att överdriva. Där lufsade jag fram längs havet och försökte skjuta upp det oundvikliga; att jag skulle bli tvungen att åka och handla. Då stod den framför mig som en uppenbarelse och luktade till och med inbjudande. Restaurangen vid havet som vi sprungit och gått förbi flera gånger i veckan i fyra och ett halvt år nu och alltid sagt att vi ska äta på någon gång, men liksom aldrig haft tillräcklig anledning. Nu hade vi flera anledningar.

Som att det skulle behövas någon egentligen

Restaurangen var inte öppen ännu men det var köksingången så jag stack in mitt svettiga huvud och ropade ”Bom dia!” och en liten tant i förkläde dök upp. Jo, de hade öppet i morgon, den tjugofjärde, men bara för lunch. Perfekt! sa jag och bokade ett bord för sex personer och plötsligt kände jag mig riktigt upprymd i stället för bekymrad och oinspirerad inför morgondagens julfirande. Vi skulle gå på restaurang! Sitta vid ett bord med vit duk och linneservetter med utsikt över Atlanten och bara beställa in vad vi ville ha och sedan skulle det dyka upp på tallriken utan ansträngning, i alla fall från vår sida. Vad lyxigt!

 

Det var inte så mycket folk den 24:e. Folk var upptagna med att fixa det sista inför a noite consoada, hemmakvällen med kokt bacalhau och morgondagens julklappsöppning, men på juldagen var det fullbokat! Det sa servitören.

Han rekommenderade killing eller kanin eller bläckfisk, men vi tog fiskfilé med skaldjursris, grillad fisk, bacalhau, bife och fläskkött på alentejovis. Allt var mycket gott och jag tar tillbaka allt jag skrev om att jag inte gillar portugisisk mat.

Om det är något vi nästan aldrig gör så är det går på restaurang. Vi käkar hemma eller tar med oss matsäck, därför kändes det extra festligt nu och julen ska ju kännas festlig, eller hur?

Festligt värre

 

Eftersom det var gott om dagsljus kvar efter den lyckade lunchen dröjde vi oss kvar vid stranden. Här skulle man göra ett bildspel tonsatt med ”Last Christmas”, men det fixar jag inte, så ni får tänka er musiken medan ni ser bilderna.

Sedan började det skymma så vi vågade oss hemåt. På hemvägen kom vi på att vi hade glömt göra pepparkakshus och att vi behövde grötris (ett barn tjatar om tomtegröt året om och brukar få det på julafton i alla fall fast det är väldigt svårt att koka på gasspis) så vi stannade till vid affären och fick minst åtta kindpussar på köpet av folk som också var ute och handlade lite smått och gott på julafton. Jag tror nästan jag börjar gilla kindpussar, men man måste vara på humör. Det hjälper att ha delat en flaska vinho verde till lunch!

Sedan kunde vi tända brasan med nyplockade kottar och fira julafton framför den, fast Sverker svor lite över att det var obekvämt.

 

Jag tänker inte säga att det här ska bli en tradition, för det är bara att inse att jag inte gillar traditioner, kravet på att allt ska vara lika år efter år även om förutsättningarna såsom vädret, humöret, hälsan, sällskapet och deras humör och så vidare varierar från år till år. Nästa år kanske restaurangen inte ens finns kvar, eller så har de byggt om den till en supertrendig sak i glas och stål så den inte matchar vårt rufsiga opolerade yttre och inre.

Man får ta det som det kommer. Det blir som det blir. I dag blev det i alla fall jättebra så här.

Så. Det var den bloggjulkalendern. En liten paus blir det nu, men sedan drar jag igång igen i lite lagom takt, för jag har redan flera inlägg i tankarna.

Gott Slut, så länge!

Från oss

 

Varför vi inte hunnit eller brytt oss om att julstäda (och bästa dikten alla kategorier)

Jul 2014

Jul 2015

Jul 2016

 

Kommentarer
  1. Vilken fin julafton ni fick! Helt klart värt att inte ta alla traditioner på allvar utan skapa sina egna, som gärna varierar lite från år till år. Jag har tappat alla traditioner sedan jag blev ”egen” och flyttade hemifrån. Sedan jag firade utomlands för två år sedan har jag insett att julen blir vad man gör den till. Oavsett var man är på jorden.

    Gott nytt år får jag säga istället, julen är ju redan i arkivet. 🙂

  2. God fortsättning! Tack för den trevliga julkalender. Och roligt att mer inlägg kommer.
    Håller med att det är en knepig balans ibland mellan traditioner, krav och förväntningar på att allt ska vara på ett visst sätt. Ni verkar ha hittat en perfekt variant iallfall för detta år ???

Lämna ett svar till Rebecka Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *