Lucka 10: På dans hos de andra

Nu måste jag ju följa med och se Frida dansa också, sade min gamla kompis Dansmormor, a k a Spektaklens Urmoder, när vi skjutsade hem henne från det spektakel som hennes avkomma skapat och framfört. Och som Jonna varit med i. Annars blir det ju orättvist, menade hon, som om hon följt med oss för att titta på Jonna och inte på alla sina egna barn och barnbarn. På den andra sociedaden där Frida dansar har hon inga barn och barnbarn, men nu hade hon ju Frida, och ”rätt ska vara rätt”, tyckte hon. Egentligen ville hon väl bara ha ett svepskäl för att komma ut ännu en kväll. En sådan där lördagskväll då hon inte har något barn att äta middag hos.

Vi tog gärna med henne, men ett tag såg det ut som att det inte skulle bli av. Dagarna innan spektaklet hade Frida feber och hosta, så det var oklart om hon skulle kunna vara med och dansa. Dansmormor hade koll på att Frida inte varit på skolan och ringde både en och två gånger för att höra hur det var med den lilla ballerinan. På lördagen var hon feberfri och klarade testet – att dansa båda två danserna utan att hosta hemma i vardagsrummet. Vi var lättade och glada över att hon skulle kunna vara med. Det var dansmormor också.

Glada!

Det regnade precis lika mycket som de andra två lördagarna vi hämtat upp henne så det blev lite av en dejá –vu, (eller hur det nu stavas ) men nu skulle vi ju inte till hennes gamla vanliga domäner utan till sociedaden på andra sidan, där hon inte satt sin fot på hon kunde inte minnas hur många år. Ändå hejade hon på folk till höger och vänster. Maken var från den här sociedaden, berättade hon, så hela hans släkt hörde dit, och var där. ”Men han blev avstängd från orkestern så han tog sina instrument och gick och efter det satte han aldrig sin fot här”, berättade hon. Aldrig, fast hans släkt hörde dit. ”Blev han avstäng från orkestern? Vad hade han gjort då?” frågade jag? Det kunde hon inte svara på, för han hade aldrig riktigt berättat vad som hände, men ”han kanske hade spelat fel eller så. Det var så på den tiden. Före revolutionen”. Före barnen var det också, fortsatte hon, och sedan när de kom och ville gå på aktiviteter tog hon med dem till den andra sociedaden, sa hon. ”Maken var aldrig med, men vi var där mycket.” Vilken tur för dem tänkte jag, och sa det också. Det är ju hennes barn som driver stället, i princip!

Sedan började föreställningen och det fanns inte tid att prata mer om det.

Dansmormor sa det inte rakt ut, men ..jo det gjorde hon förresten. Det var ju inte riktigt i klass med föreställningen som hennes barn skapat. De dansade ju bra och allt, men det hade ju inte lagt ned lika mycket arbete på dekor och allt i kring. Det var ingen handling i det hela. Jag är förstås partisk, sa hon, men så tycker jag. ”De var duktiga, men de har inte lagt ned lika mycket tid och kärlek här. De kanske är lite rädda för arbete?”

Det var dansmormors recension av konkurrensen, och hon har nog lite rätt. Någon sa att för ett par år sedan hade dansföreställnigarna varit av det överdådiga slaget här med, men nu var det för få som engagerade sig och de som gjorde det var duktiga men alltför  få. De skulle nog inte ha stängt av den där karln som spelade fel i orkestern, då före revolutionen, om de vetat vilka eldsjälar hans barn och barnbarn skulle bli.

Mer om spektakel och om sociedaderna här