Lissabon är en dam

Det finns de som säger att varje stad har sin personlighet. Det kan nog alla hålla med om. Det finns de som säger att varje stad är antingen manlig eller kvinnlig. Det håller nog inte alla med om. Det är ju ombestridda generaliserande etiketter på något mycket mer komplicerat än kön. Men det hör inte alls hit.
Vi säger att varje stad har sin personlighet i alla fall. Och att de är manliga eller kvinnliga. Jag brukar tänka den tanken.

Hamnstäder ska enligt traditioner vara kvinnliga, men London är faktiskt en man. En engelsman som jobbar på bank. Han är en riktig gentleman, charmig och rolig, men ganska stressad. I hans föräldrahem har hans föräldrar fortfarande heltäckningsmatta i badrummet, och det där med ”blandare” i tvättstället lever inte upp till sitt namn, för det är kallt i en kran och hett i den andra och vill man blanda får man sätta i proppen och öppna kranarna och vänta tills det blandar sej i handfatet. Men han är mer modern. Han har polare från hela världen, ser sej själv som en man av världen. Han gillar curry och kinamat, och att se på fotboll och ta en öl med grabbarna på puben men också att gå på trendiga klubbar. Han håller alltid koll på engelska ligan och på nya DJs.

Stockholm är i alla fall en kvinna. En riktig nordisk skönhet. Miss Universum–material. Sval och ren. Om sommaren kan hon dyka i naken från en skärgårdsklippa som i Pripps Blå-reklamen, fast naken. Hon är allas drömtjej då. Alla vill vara med henne och alla vill vara som hon. Men hon kan också vara en iskall bitch som drar en lina med juggemaffian vid Stureplan och ber dej dra åt helvete, (bonnläpp)!

Lissabon är en dam. Man kan fortfarande se att hon en gång måste ha varit enastående vacker, sensuell och omsvärmad. I hennes glansdagar var hon rik och förnäm och hennes män seglade till världens fyra hörn för att finna nya rikedomar och skatter åt henne. Hon var rik på ett sätt som knappt finns i verkligheten, utan nästan bara i sagorna.
Man kan se det, men man kan också se att hon levt ett hårt liv. Flera gånger har hon förlorat allt och varit nära att gå under, i belägring, krig, jordbävning bränder, nödår, förtryck. Man sjöng för henne och diktade till henne och hon reste sej igen. Ibland sjöng hon själv så alla satt som trollbundna. Sorgliga sånger om män som aldrig kom tillbaka, om svunna tider och längtan. Fado.  Törs du lyssna? Hon är gammal nu, fasaden håller på att rämna.

Tjusig!

Tjusig!

Förmögen!

Förmögen

 

Charmig!

Charmig!

Lite överväldigande!

Vacker?

Om man kollar lite närmare...

Om man kollar lite närmare…

Hallå där! Damen är rätt illa däran på sina håll!

Hallå där! Damen är rätt illa däran på sina håll!

Man ser den skönhet och rikedom som en gång varit hennes, det hårda liv hon levt och vilka spår det satt både på ytan och i själen. Nu blickar hon ut över Atlanten och vet att det aldrig kommer att bli som förr. Den moderna tiden klär henne inte, och hon är sliten nu, men hon skimrar vackert ändå. Man skulle vilja höra henne berätta om allt hon upplevt och genomlevt, på den tiden då världen ännu inte var helt upptäckt. Då hon skickade ut folk för att upptäcka den åt henne och göra henne sagolikt rik. Man vill höra henne sjunga och berätta!

Kommer de inte snart!? Jag döör av längtan! Annat var det förr!

Kommer de inte snart!? Jag döör av längtan! Annat var det förr!

Här måste det ha hänt en hel del!

Här måste det ha hänt en hel del!

Eller något åt det hållet. Så tänker jag ibland…

Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *